Friheten i Kristus, 2022-09-04 (Anders Johnson)

Luk 13:10-17

Visst har vi alla varit med om att vi gjort oss illa någonstans. Kanske i ryggen, eller i en fot eller någon annanstans. Det fortsätter att göra ont trots att svullnaden försvunnit. Kanske hugger det till om jag vrider lite för långt åt det hållet som jag skadat mig. Sådant brukar hålla i länge och man måste riktigt lära kroppen att det inte gör ont längre. Det är ofta övningar på övningar och till slut är smärtan borta.

Ibland undrar jag hur hjärnan kan hålla reda på alla signaler som kommer från kroppen. Forskarna tror idag att vi har en liten modell av vår kropp där uppe. Där landar signalerna och då vet knoppen varifrån det kommer. Självfallet skall det alltid komma olika signaler från delarna. Annars är ju något fel. Hos de som amputerat något berättas det ofta att kroppsdelen kan göra ont eller ila, trots att den bevisligen inte finns längre.

I vårt centrala nervsystem, uppe i huvudet finns något som kallas för det Limbiska systemet. Det styr våra känslor, ser till att man blir alldeles knäpp när man är förälskad, men även när man är stressad så är det limbiska systemet som påverkas. Så klart påverkas även minnet av det limbiska systemet. Vi kan lugnt säga att denna del av hjärnan styr hur du mår. Signalen som kommer från foten eller ryggen, när vi gjort oss illa passerar också limbiska systemet och bearbetas där, innan det når vårt medvetande.

Idag har vi hört om en kvinna som har stora problem med sin rygg. Hon har inte kunnat räta på sig på 18 år. Hennes limbiska system vet att det är problem med ryggen. Att gå rakt är inte att tänka på. Om hon så försöker så skickar det limbiska systemet ut rejäla smärtsignaler. Det är inte nyttigt att ens testa.
Så, möter hon Jesus. Limbiska systemet, som också kallas för känslohjärnan, får helt fnatt. Glömmer allt och har bara fokus på vår Herre. Så när Jesus talar till henne och säger åt henne att sträcka på sig så gör hon det och limbiska systemet har totalt glömt bort att det inte går.

Kanske var det så här det gick till, eller kanske inte. Här har jag i alla fall döpt om en sjukdomsande till Limbiska systemet och låtit Jesus med sin stora kärlek bota henne.

Men det viktiga i dagens text är ju inte hur han botar kvinnan utan det faktum att han jobbar, genom att bota kvinnan, på sabbaten. Han bryter mot lagen. För oss verkar det ju rätt orimligt, men hur var det på Jesu tid?

Vi börjar med tredje budet, ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Ok, det kan vi förstå även om det kanske är det budet som åtminstone jag är sämst på att följa.

Vad gällde på sabbaten? I 2 Mosebok 20:9-11 står det: ”Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra någon syssla. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

Sen har vi Toran som säger att:
Inget arbete får utföras. Matlagningen måste man gjort innan. Det är inte tillåtet att resa. Att bära saker utomhus är strängt förbjudet. Tända och släcka eld eller lampor är inte att tänka på.

Det här var ju inte nog. Ca 100 år före Jesus så hade några särskilt religiösa män tyckt att det var gamla regler som borde skärpas. Därför skapade de fler regler, som de följde bara för att de tyckte att det kändes rätt. Det var tidiga fariséer. Allt eftersom åren gick så växte sig fariséerna starkare som grupp och vid Jesu tid så hade deras regler också börjat genomsyra hela samhället.

Det var t.ex. en sådan muntlig regel som Jesu lärjungar bröt mot när de tog ax och åt i Matteus 12. Här tyckte Jesus definitivt att det var bättre att bryta mot den muntliga traditionen än att lärjungarna skulle gå hungriga.

I den texten vi nyss hört är vi i synagogan och det är sabbat och Jesus håller på att undervisa. Så kommer den böjda kvinnan in. Jesus ser hur hon lider och utför arbetet att bota henne. Synagogföreståndaren blir upprörd. ”Jesus du har sex andra dagar på dig i veckan att arbeta med att bota sjuka. Idag då det är sabbat skall det inte göras. Dagen skall ägnas åt Gud och vila.” Klart Jesus blir rosenrasande. Hur kan man bara tänka sig att låta henne lida ytterligare när han kan göra henne frisk. Klart att det är OK att bryta mot lagen för att hjälpa en medmänniska som står i svår nöd. Det är inte precis så som Jesus säger men definitivt det han menar.

Det är alltså OK att bryta mot lagen om man känner att det är rätt?

Förra gången jag stod här och pratade handlade det om en kvinna som begått äktenskapsbrott, eller på vanlig svenska, haft sex med en man hon inte varit gift med. Inte en så stor sak tycker vi, men på den tiden innebar sex ofta att ett barn blev till. Ett barn som skulle tas hand om av familjen, utbildas i skolan, se till att det så småningom blev en bra samhällsmedborgare. Ett stort ansvar för fler än bara kvinnan. Så klart att det var viktigt för byn att alla barn som kom till var älskade och förhoppningsvis hade både pappa, mamma och ett stort gäng släktingar och vänner som kunde hjälpa till att ta hand om barnet. Regeln om sex endast inom äktenskapet var alltså en bra regel på Jesu tid men inte så viktig idag.

Centrumkyrkan Farsta är ju en del av frikyrkan och den frikyrkliga rörelsen som bildades i mitten av 1800-talet. Människor kände ett behov av att få utrycka sin tro på ett nytt sätt, inte styrt av övermakten och gamla regler. Vi hittade en ny frihet i Kristus och vi kunde uttrycka vår gudslängtan på helt nya sätt. Helt utan regler, självfallet inte. I ett fattigsverige som bokstavligen söp ihjäl sig blev alkohol, kortspel, dans och liknade sysselsättningar helt oacceptabelt. Regler som kom till för att hjälpa människorna, inte kanske så mycket för att komma närmare Jesus men för att bättre klara livet i övrigt.

Idag lever vi i ett samhälle med VÄLDIGT många lagar och regler att följa. De flesta skulle vara helt obegripliga för en människa för 2 000 år sedan men vi förstår dem och följer dem efter bästa förmåga för att vi vet att de är ett av de fundament som vårt samhälle bygger på. Ibland undrar jag om det också borde skapas nya regler som vi i Sveriges kristna gemenskap borde följa. Regler som gör att vi lättare klarar av våra liv och som skapar en längtan utanför vår gemenskap, att få vara med. Kanske en diskussion på kyrkkaffet senare.

Frihet i Kristus innebär inte att du och jag kan göra som vi vill i alla lägen. Det finns regler som vi behöver följa men Jesus uppmuntrar oss att tänka själva. När det gäller 3:e budordet, ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.”, behöver vi kanske inte vara så strikta att just söndagen skall användas till vila och gemenskap med Gud, men… det är viktigt att vi prioriterar och ger oss den tid som behövs. Både för relationen med vår skapare men också för att hålla det Limbiska systemet på gott humör.

Amen

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. ”Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen.  Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. ”Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen

Friheten i Kristus, 2019-09-08 (Bengt Ekelund)

Friheten i Kristus är dagens tema. Jag arbetar dagligen med fångar, killar,
eller intagna på tre olika fängelser. I våra samtal kommer just frågan om
frihet upp, av naturliga skäl. Som i så många andra sammanhang börjar vi
med att definiera vad vi menar med ordet. Jag menar, frågan tror du på
Gud, styrs naturligtvis av dina föreställningar om Gud. Inför frågan vad är
ett rättvist samhälle, behöver vi kanske definiera både ”rättvisa” och
”samhälle”. Så vad är frihet i Kristus? Jag möter människor i fångenskap
som ändå bär en inre frihet och jag kan själv känna mig både bunden och
fången ibland, även om jag lever utanför staket och murar. Det beror på
hur bokstavlig jag vill vara och det beror till exempel på om jag menar
yttre eller inre frihet. På anstalten tar jag med mig min mobiltelefon till
expeditionen men inte ut på avdelningarna. Där är det ändå ingen annan som har mobil. När jag sedan sätter mig på pendeltåget för att åka hem, sitter både jag och de flesta medresenärerna med nacken böjd och blicken
fokuserad mot mobilen. Var är jag fri och var är jag fången?

I ett sommarprogram i P1 pratade läkaren mm Anders Hansen om några
psykologiska effekter av att vi tror att mobilen är livsnödvändig. Man satte i
ett försök två för varandra okända personer vid ett bord, för att föra ett
samtal. Hos några la man en mobil på bordet och hos andra inte. Hos
dem som inte hade mobilen på bordet flöt samtalet bättre än hos dem
som hade en mobil framför sig. Trots att ingen av dem ägde mobilen.
Efter det programmet gick jag och köpte en gammaldags väckarklocka,
eftersom även nattron störs av om du har mobilen bredvid eller i din säng.
Jag somnar inte heller till den skimrande snabbföränderliga skärmen.
Sitter du i fängelse slipper du i alla fall den frestelsen…

Det finns i vår evangelietext idag, den om den krokryggiga kvinnan, en
dubbelhet av både skuld och skam. Kvinnan som Jesus kallade på (så
var det) var numera krokryggig efter att ha plågats av en sjukdomsande i
arton år. Det är från 2001 om vi vill ge det lite perspektiv. Vi vet inte om
sjukdomen gjorde henne krokig eller om det var så att människors dom
över hennes tillstånd så småningom gjort att hon kroknat. – Och nej,
det fanns inte mobiler på den tiden så det kan inte ha varit det!
Det sägs att skuld på olika sätt kan betalas och även förlåtas. Skam
kommer inifrån människan själv och handlar om värde och värdighet.
Något eller någon kan förstås trigga känslan av skam, men den är mer
som en öm tå som någon trampar på, medvetet eller omedvetet, tänker
jag. Därför tänker jag också att det nog snarare var upplevelsen av skam
som gjorde kvinnan krokryggig, mer än hennes sjukdom. Skammen lär i
alla fall ha påverkat hennes kroppshållning. Det händer i flera berättelser
om när Jesus botar, att prästerna inte befriar utan närmast trycker tillbaka
ner igen den som blivit botad. Men Jesus sätter hela tiden människan i
centrum. Människans väl före lagens bud. Man fick enligt lagen vattna sin
boskap, men man fick inte knyta knutar. Om man fick bry sig om sina djur,
varför skulle man inte få bota en människa?

Varje vecka firar jag nattvard minst en gång, med män som sitter i
fängelse. På Jesus uppdrag kan jag tillge dem förlåtelse, när de bekänt
sin synd. Som du och jag. Men det tar mycket mer tid och engagemang
att komma tillrätta med skammen. Att verkligen tro att jag är värd att räta
på ryggen. Vi har ett samhälle som ofta säger att även om du avtjänat ditt
straff, så är du ändå inte värdig att komma tillbaka. Och många känner
bara till droger, kickar och brott som botemedel i de krökta ryggarnas
gemenskap.

Ett begrepp som dykt upp på senare tid på tal om skam är flygskam. Jag
vet att det inte är bra för miljön att flyga. Ändå flyger jag. För att slippa en
del av skammen kompenseras min resa med en avgift. Om den avgiften verkligen går till att förbättra miljön vet jag inte. Men mitt samvete stillas.
Anser jag att nötköttsproduktionen är negativ för klimatet äter jag kanske
halloumi i stället. Jag fäste mig vid en rubrik för en tid sedan ”Hellre skam
än halloumi”. Artikeln gick ut på att det i grunden är bättre att diskutera de
stora klimatfrågorna än att stilla sitt samvete med detaljer. Och det är väl
också här så att det är lätt att blanda samman skammen med skulden.
Man känner flygskam och betalar en avgift. Man känner köttskam och
väljer annan mat för att stilla sitt samvete. Men skam kan inte betalas,
botas eller kompenseras bort. Den handlar om min värdighet som
människa och präglas av min bakgrund. Skam kan egentligen bara älskas
bort. Att bli sedd och värderad som människa, är det som på djupet kan
hela min skam. Att bli medveten om att jag är älskad och försonad, mitt i
min otillräcklighet av nåd. Det är väl först då jag kan ta itu med det som är
uttrycken för min längtan? Det är så jag tror det ofta är. Jag längtar efter
helhet, värde och värdighet. Men det är lätt att söka i fel källa. Det är lätt
att söka tröst istället för upprättelse. Jag väljer den genaste vägen till det
som andra verkar sätta värde på. En av ledarna för 12-stegsrörelsen, AA,
NA osv. talade om livet som en kurva med uppgångar och nedgångar,
toppar och dalar. Som missbrukare, sa han, sökte jag alltid topparna. Till
slut kom en djupare dal än någon tidigare och jag kunde bara falla. Och
vägen upp var med hjälp av de tolv stegen. Jag tänkte, som icke
missbrukare, att så där gör jag också. Om jag kan välja mellan att må
dåligt eller att se på teve, väljer jag så klart teven. Mår jag riktigt dåligt
köper jag en ny teve. Men, sa mannen, nu vet jag att så är livet, toppar
och dalar men dalarna är inte lika djupa och farliga nu när jag lärt mig att
livet går i vågor.

Om du bara blivit bekräftad och sedd i dina misslyckanden behöver du
öva dig i att vara älskad. Ingen av oss förtjänar eller kan förtjäna Guds
nåd. Det går liksom inte att kompensera synd med mer kollekt eller
vackrare sång. Nåden kommer till dig. Ur den växer det goda fram. Då
kan du stå rak i ryggen. För du är fri i Kristus.
Amen