Goda förvaltare – Centrumkyrkan Farsta

Goda förvaltare, 2024-07-28 (Bengt Ekelund)

Oförståndig Klok
Oförberedd, prokrastinerar Förberedd

Rädd, slö och dålig God och trogen i det lilla
Gömmer sin talent Gör goda affärer

Orättfärdig Rättfärdig
Självisk kärlek Osjälvisk kärlek

Luk 7
Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.

Man växer med förtroende

Jesus vänder sig ofta till de självrättfärdiga. De som fruktar Gud med rädsla. De som skrämmer andra med sin egen gudsbild. Till judarna, fariséerna.

Vad är du rädd för? Om det var pengar den här texten handlar om så skulle den inte stämma med min gudsbild, men väl med vårt samhälle idag. Aldrig har det funnits så många miljardärer i Sverige, som idag. Människor som investerat sina pengar och låtit dem växa. Kanske bara genom ett tryck eller två på sin dator. Den som har mest pengar när han dör, vinner! Naturligtvis går det också många förlorare på varje miljardär. Både de som varit på väg men gjort en felspekulation och huset har rasat, men främst de som lever på marginalen både vad gäller ekonomi och social trygghet. Vi vet att det är så, men eftersom det inte direkt berör mig så låter jag det vara. Om det är vad texten säger då är förloraren den med minst resurser från början. Sådan tror jag inte att Gud är.

Jag har länge haft svårt med att den som får minst förtroende också är den som misslyckas, och straffas för det. Det är också så som vi behandlar människor i vårt samhälle. Vi kan nog titta på alla världens länder och se att de mest utsatt grupperna också är överrepresenterade i ländernas fängelser. I USA de med afrikansk eller latinamerikansk börd, i Australien ursprungsbefolkningen och visst har många intagna i Sverige sin bakgrund i invandrartäta förorter. Sådan tror jag inte heller att Gud är.

Textens sammanhang är att Matteus har fört samman tre tal av Jesus om tidens slut. Vi har berättelsen om brudtärnorna. Fem var oförståndiga och fem var kloka. De kloka var förberedda. De oförståndiga tänkte att det mesta gick att lösa under morgondagen. Jag fick googla på inneordet prokrastinera. ”Prokrastinering är ett annat ord för att vi skjuter upp eller förhalar saker som behöver göras inom en viss tid trots att vi vet att det kommer att få negativa konsekvenser.” Så det gjorde de. När de kom tillbaka med sin olja var porten till festen stängd.

Efter vår text talar Jesus om hur det blir när människosonen kommer och skiljer fåren från getterna. Fåren som gjort gott mot sina medmänniskor har utan baktanke älskat sina medmänniskor. Getternas svar är ”Om vi bara hade vetat att det var du, så hade vi gjort något.” Fåren in, getterna ut.

I det ljuset måste vi läsa om talenterna. Jag vill inte översätta det med talanger för de fördelas inte så, tror jag, men att göra vad man kan med det man har, tänker jag. Länge har jag tänkt att det handlar om nåd. Jesus säger vid ett tillfälle att den som får lite förlåtet visar liten kärlek och den som får mycket förlåtet visar stor kärlek. Det är en tilltalande tolkning tycker jag. Då är fariséer och självgoda de som får en talent, som de gräver ner på grund av sin stränga gudsbild och sneda gudsfruktan. Den som de hellre lägger på andra än tar itu med själva. Man har kontroll för man vet ju ändå hur det kommer att gå. Hos de andra två förvandlas upplevelsen av nåd till en vilja att sprida det goda.

Men kanske är det också så att jag har lite av båda de här sidorna i mig? Det finns en rädsla att göra fel och då gör jag hellre ingenting. Jag vet att jag är förlåten men för säkerhets skull så prokrastinerar jag. Det går ju alltid att gräva upp skatten i morgon. Den andra sidan vill pröva, vill utforska, vill leva och det sker ibland utan kontroll över att resultatet blir perfekt. Den som ser att jag försökt, har nog förståelse.

Kanske är bilden inte relevant men för mig har det blivit en lärdom att göra utan att veta säkert, att ha gudstjänster och andra aktiviteter på anstalt. Jag gör alla förberedelser, pratar med alla, dukar för nattvard och fika, väljer sånger att sjunga osv. Allt är redo. Plötsligt går ett larm och då fryses all verksamhet. Alla blir inlåsta. Det blir ingen samling. Det händer ibland och jag har liknande erfarenheter. Men jag har kommit fram till att ”sånt är livet”. Jag har gjort så gott jag kunnat, men det blev inte som jag tänkte. Kanske går det att översätta på andra förhållanden i livet. Jag visar mig för någon. Jag ställer mig till livets, Guds förfogande. Sedan kanske inte resultatet blir som det var planerat, eller jag kan ha en alternativ lösning. Och visst vore det gott att höra en dag ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.”

Amen

Goda förvaltare, 2020-08-09 (Karin Wiborn)

Luk 16:1-13

Det sägs att vi svenskar har två områden vi inte vill samtala om: pengar och religion. Idag handlar evangeliet otvivelaktigt om pengar. Anledningen till att vi kan ha svårt att tala med varandra om detta kan vara olika; det kan vara skämmigt att tala om sin inkomst om den känns onödigt hög. Och det kan vara skämmigt om den upplevs pinsamt låg. Nej, vi pratar inte gärna om pengar med varandra. Jo, det såklart, ibland kan det vara roligt att berätta om ett extra bra köp, ett klipp, eller en prisvärd affär, men överlag talar vi ganska tyst om inkomster och utkomster. Och det har sina fördelar och nackdelar. Det vi inte talar om överlåts jag att bedöma själv utan möjlighet att korrigeras av en gemenskap. Det vi talar om och diskuterar kan ge oss goda inspel från andra; hur gör du? Hur tycker du jag ska göra?

För att fråga om pengar går vi kanske till en ekonomisk rådgivare på banken och får hjälp för att hantera vårt överflöd. Det kan vara svårare att veta vem som kan hjälpa till vid ett underskott även om vi har en intention genom det svenska skattesystemet att också där skapa förutsättningar för ett liv ovanför existensminimum för den som behöver.

Jesus har inga problem att prata om pengar. Han gör det ofta, och vid flera tillfällen varnar han oss för att fastna i pengarnas betydelse.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är knepig att hänga med i, åtminstone för oss som inte är helt förtrogna med den judiska berättarkonsten som tar ut svängarna till det absurda.

Den ohederlige förvaltaren har fått sparken just för att han var ohederlig. För att klara situationen fortsätter han att vara ohederlig för att skapa sig fördelar hos potentiella arbetsgivare genom att skriva ner deras skulder till hans nuvarande arbetsgivare. Men varför hans nuvarande chef berömmer honom för att han hade handlat klokt, det övergår mitt förstånd, och där tror jag vi möter den judiska berättarkonsten. Liknelsen blir så absurd, så det enda rimliga är liksom tvärtom. Därefter, i vers 9, börjar Jesu uttolkning av liknelsen och jag får ihop den med hjälp av resten av kapitlet. Jag kommer snart dit, men först ska vi bara tala lite om mammon.

Ordet kommer ursprungligen från arameiskan och betyder rikedom i vid betydelse; ägodelar, pengar och mark. Genom historien, och bland annat bibelns och kyrkofäders bruk, har betydelsen personifierats till en synonym till Belsebub och djävulen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Exodus, 2 Mosebok, när Moses är på Sinai berg och tar emot de tio budorden. Det dröjer, folket ledsnar på att vänta på den där Mose som de inte vet vart han tagit vägen och de vill ha en gud som går framför dem. Så uppstår guldkalven, Mose kommer ner och slängde ifrån sig tavlorna. Det första budet lyder ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Och där stod guldkalven, gjord av folkets smycken och tänkt att leda folket rätt.

Sista versen i dagens evangelium lyder just ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Rikedom kan inte leda oss rätt och kan inte frälsa oss.

I vers 10 läser vi att ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som ohederlig i smått är ohederlig också i stort” och i vers 12: ”Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som ska tillhöra er?” En uppmaning att vara goda förvaltare av såväl andras som vår egen egendom. En uppmaning att söka ett hederligt liv.

I fredags skrev jag tillsammans med 11 kyrkoledare i DN debatt att vi vill se en human migrationspolitik för att skapa förutsättningar för en god integration. Vi vill se en politik där vi värnar om rätten att söka asyl och att den som får uppehållstillstånd i vårt land ges möjligheter att skapa en framtid i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag fick några samtal till följd av artikeln som speglade en oro, ska vi behöva ta emot alla som vill komma till Sverige? Hur ska mina pengar räcka om jag ska dela med mig än mer till andra? Är det verkligen vårt ansvar?

För mig som kristen är det vårt ansvar att värna alla människors rättigheter, inte bara svenskars. För mig som kristen är det också självklart att vi behöver dela med oss av det vi har också om det med det finns en risk att jag får det sämre. Men det är ett samtal vi behöver ha. Hur kan vi ordna vårt samhälle så boende, arbete och samhällsfunktioner räcker till när vi är fler som behöver dela. Jag insåg i samtalen att själva grundförståelsen av ägande är olika. Jag ser inte att vi äger Sverige mer än någon annan, egentligen. Jag förstår att vi har ett ansvar att förvalta och som ankommer våra folkvalda politiker, men jag kan inte se det som att det land jag kallar för mitt hemland inte också kan bli en annans hemland. Jorden är allas och vi är alla dess invånare med ansvar för varandra.

Att vara trogen i stort och smått betyder att dela med sig av det vi har och är, också när det finns risk för att det blir obekvämt.

I versen efter den ohederlige förvaltaren står att ”Allt detta hörde fariséerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sa Jesus till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.” Jag tror att fariséerna bättre förstod udden i liknelsen än jag, som hade bättre nycklar till den judiska berättarkonsten, och möjligen var hela berättelsen riktad till dem. Därefter i samma kapitel kommer liknelsen om den rike mannen och Lasaros som förtydligar dagens berättelse. Den rike mannen fick uppleva hur Mammon, rikedomen, lämnade honom i sticket och Lasaros blev emottagen i evighetens hyddor som vi läste om i vers 9.

Ja, inte vet jag om ni blir klokare av min kamp med dagens text, men för att sammanfatta det hela vill jag påstå att rikedom i sig vare sig är ont eller gott. Rikedom kan vara en tillgång, men det kan också, om det blir din guldkalv, det du förlitar dig på, bli din brist, något som binder dig, en falsk gud.

Det viktiga är att veta var du har ditt hjärta och hur du låter dina tillgångar arbeta för det som är gott. Hur du delar med dig.

Sedan jag läste texten första gången har jag gått och nynnat på den sång vi ska sjunga tillsammans: ”Jorden ska brukas av alla, alla tillsammans, alla gemensamt. Den känner inga rika bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” Det är en attityd jag eftersträvar och vill. Det jag har är inte mitt, det är något jag har att förvalta och i det vill jag vara hederlig. Formulärets överkant

Egentligen tycker jag det är synd att vi inte talar mer om pengar med varandra. Tänk vad mycket vi skulle ha att lära av varandra också i fråga om detta i vår strävan att leva ett gott liv och att gestalta Guds rike i det område vi har fått att förvalta, Farsta.

Texten jag nyss läste om jorden som ska brukas av alla är av biskop Ambrosius från 300-talet. Den har varit inspiratör för en mer modern bedjare som jag lånar ord av för att avsluta dagens predikan:

Vår far, alla folks mor,
du som är i jorden och luften, i floden, vinden och djuren,
i köket och skolan, på fabriken, i datorn och på puben.
Låt ditt namn bli helgat, i varje rättvisans gest, i solidariska händer,
låt ditt rike komma, med överflöd och skönhet,
låt din vilja ske, i vardagen, i tröttheten, i sorg och glädje.
Ge oss idag det bröd vi behöver, både vetemjölets bröd och ömhetens.
Förlåt oss våra skulder. Hjälp oss att se världen med dina ögon,
och hjälp oss att förlåta dem som står i skuld till oss.
Ge oss ett hjärta utan reservation och grämelse.
Låt oss inte utsättas för prövning, befria oss från feghet, rädsla och hat,
rädda oss från det onda, ta oss bort från våld, likgiltighet och orättvisor.
Ditt är riket, det som är blommornas, fredsökarnas och barnens rike,
din är den sanna makten, den utan förtryck,
din är äran, utan guld och ägandeanspråk,
för alltid.

Amen

Goda förvaltare, 2019-08-18 (Sandra Blomgren)

Ords 3:27-32
Ef 4:20-28
Luk 12:42-48

Jag har förstått att Equmeniakyrkan har ett temaår om Apostlagärningarna med temat Till jordens yttersta gräns. När jag hör orden tänker jag på utbredningen av Guds rike här på jorden. Att Guds ord ska bli känt men även att Guds ord om en rättvis värld ska bli sann.

En förutsättning för att vi ska kunna sprida utbredningen av Guds rike på jorden är att vi är Goda förvaltare av tron. Att vi lever evangelium både i ord och handling. För att sprida evangelium handlar inte enbart om att frälsa flest människor eller värva flest medlemmar eller döpa fler barn som det ofta diskuteras i Svenska kyrkan.

Det handlar om att leva som man lär och likt Jesus se till de som står utanför samhället. Det handlar också om att följa Guds bud. Jesus säger själv att det största budet är det första av Guds 10 bud. Att vi bara har en Gud men du ska också älska Herren, din Gud med hela ditt hjärta och med hela in själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:36).

I det handlar det om att vara sann mot sig själv och vara sann mot Gud. Och att skapa den kyrka där vi vill vara och verka. Då måste vi vara Goda förvaltare för vår egen skull. Vi vill skapa en kyrka dit vi vill gå, där vi känner oss hemma. För om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap spelar det just ingen roll hur många vi värvar eller döper om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap där man kan möta Gud. Där man kan be och lovsjunga tillsammans.

Vi är alla människor i vår mångfald skapta till Guds avbild. Tillsammans blir vi lika Gud. Då kan vi inte heller förvänta oss en homogen massa där alla ser likadana ut eller har samma intressen eller ber på samma sätt. Bön är ett samtal med Gud som bygger relation. Och lik att vi har olika relationer med olika människor så har Gud olika relationer med oss.

Jag tror det är viktigt att den världsvida kyrkan gör uttryck för flera sätt att be på, flera sätt att åkalla Gud på. Flera sätt att umgås på för vi människor är olika och är i behov av att möta Gud på olika sätt. Utan att någon står där och dömer den ene eller den ande.

Nu kanske jag går händelserna i förväg men i slutändan är det inte vår uppgift att döma. Det är Guds uppgift.

Ändå tror jag att vi alla är ansvariga för att ha sett ner på en annan kristen tradition eller tittat ner på en annans människas sätt att tillbe Gud på.

Bara inom Svenska kyrkan blev detta en stor debatt när vi skulle ta fram en ny handbok. I arbetet med den nya handboken testades nya uttryckssätt och ny gudstjänstmusik skrevs. I debatterna som uppstod blev det tydligt att vi är olika. Att vi uppskattar olika uttryckssätt och att all typ av musik inte passar i alla typer av gudstjänstrum.

Äldre gregoriansk musik passar exempelvis i äldre kyrkorum så som Storkyrkan medan pop och gospel passar bättre i moderna kyrkorum. Det har inte bara att det passar in i miljön utan också med ljudbilden. Gregoriansk musik behöver efterklangen som uppstår i kyrkorum med högt i tak och mycket eko. Medan gospel och rock inte låter lika bra i rum där det ekar mycket.

Det jag vill ha sagt med detta är att det behövs mångfald både mellan våra kyrkor men också inom våra kyrkor. För vi människor är olika. Och detta tror jag vi ska hålla hårt i. Jag tror nämligen det kommer en dag där vi kristna inte har råd att argumentera med varandra. Om sekulariseringen i Sverige fortsätter tror jag att det kommer vara viktigare att vara kristen och tro på Gud än hur vi är kristna och hur vi tror på Gud.

Temat goda förvaltare känns viktigt. Utan att vara goda förvaltare av Guds ord kan vi inte fortsätta utbredningen av Guds rike på jorden. Utan att vara goda förvaltare kan vi inte motarbeta den sekularisering som pågår i Sverige. Jag tycker det är bra att vi får många uttryckssätt att be till Gud på i Sverige men det totala avståndstagandet från religion som just nu sker tror jag är farligt.

I min roll som präst märker jag en avsaknad i dagens sekulära samhälle att tala om de stora existentiella frågorna. Det finns ingen naturlig arena att tala om vad händer när vi dör och vad är meningen med livet i ett sekulärt samhälle. Där tror jag att vi i kyrkan har en viktig roll att fylla i samhället.

Vi uppmanas idag i Efesierbrevet att klä i oss den nya människan och se till att förnyas i ande och förstånd. Den gamla människan formas av sina begär men den nya människan har skapats efter Guds bild med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska därför följa Guds bud och tala sanning. Tala sanning om vem Gud är men också tala sanning för oss själva.

För att kunna vara Guds goda förvaltare handlar inte om att gripas av sin vrede och bruka våld eller att ljuga. Det handlar om att i tro och Ande stå upp för Gud.

Det Efesierbrevet tar upp som egenskaper som tillhör den goda människan går tillbaka till de 10 budorden. Vi ska inte ljuga, och inte stjäla. Det tas även upp om att inte bruka våld. Nej, detta är inte ett budord men ett budord är att inte dräpa. Det yttersta konsekvensen av fysiskt våld. Men Efesierbrevet förmanar inte bara oss att avstå från fysiskt våld utan uppmanar oss även att inte somna osams. Gör vi det ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv. Står vi inte upp för vår tro i ett sekulärt samhälle ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv.

Dagens evangelietext är hämtad från ett längre avsnitt med eskatologiska budskap. Det vill säga texter som handlar om den yttersta tiden. I den text vi läste går vi från beredskap till trohet. Det berättas om trohet och förpliktelser mot sin herre jämfört med bristen på trohet.

I texten möter vi tre tjänare: den medvetet trogne tjänare som gör vad han har blivit tillsagt och när Herren kommer så är herren nöjd med honom. Det finns också den medvetet olydige tjänaren som istället för att göra det han har blivit tillsagd att göra utnyttjar situationen och blir maktgalen. Han börjar slå tjänstefolket och dricker sig full. Sedan finns det även den omedvetet slarvige tjänaren som mycket väl vet vad som ska göras men inte gör något alls.

Den av de tre tjänarna som jag kan identifierar mig mest med är den omedvetet slarvige. Och jag hoppas att jag inte är ensam om detta. Jag vet att för att ha en bra relation med Gud behöver jag besöka gudstjänster och fira mässa. Jag vet att jag behöver avsätta tid för bön och jag vet mycket väl att jag behöver läsa bibeln.

Nu arbetar jag som präst så mycket av detta gör jag i min tjänst men jag behöver utöver det jag gör faktiskt avsätta tid för enskild bön och enskild bibelläsning. Men ska jag vara ärlig. Det sker inte alltid.

Jag har försökt följa en bibelläsnings plan där man ska läsa bibeln på ett år och jag ligger hopplöst mycket efter. När jag är ledig en söndag kan jag känna att jag inte alls orkar ta mig iväg till kyrkan utan blir liggande i sängen eller bestämmer mig för en heldag på IKEA är mer effektiv tid. Jag hoppas att åtminstone någon här känner igen sig, om så bara en gnutta, av det jag beskriver. För att kunna vara den goda förvaltaren behöver jag ju både bön och bibeln.

Men ibland är det minns lika viktigt att leva evangelium snarare än att ägna sig åt att läsa evangelierna. Att följa Guds ord i praktisk handling. Att inte se ner på andra människor, att älska sina medmänniskor att inte döma. Eller efterleva den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Det är allt ifrån de små handlingarna att hålla upp en dörr, bjuda på en kopp kaffe eller en pratstund. Jag vill påstå att jag ofta är bättre på att leva evangelium än vad jag är på att läsa evangelium. Och där är vi alla olika.

För att vara goda förvaltare och skapa den gudstjänstfirande gemenskapen som vi vill vara en del av kan vi alla bidra på olika sätt. Vi får påminna oss om Anden gåvor som vi alla får ta del av. Men vi har alla olika gåvor. Det finns profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstandets gåva, gåvan att frikostigt dela med sig att vara ledare och med glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:6-8). I våra gåvor har vi också olika uppdrag i att förvalta Guds ord. Oavsett vilka gåvor vi har så är Anden alltid den samma.

Så vad vill jag komma med allt detta. Dels vill jag uppmana er alla sträva efter att vara goda förvaltare. Men jag vill också uppmana er till att inte känna skuld när ni misslyckas. Vi är som sagt olika och just nu kanske inte du kan vara en aktiv del av kyrkans diakonala arbete men du kan kanske vara en ekonomisk bidragare till det diakonala arbetet.

Eller så har du profetisk gåva eller undervisande gåva som kommer i uttryck på andra sätt. När du likt jag får dåligt samvete för att du inte orkar läsa bibeln eller gå på alla gudstjänster så kom ihåg att det är minste lika viktigt att leva evangelium speciellt nu i vårt sekulära samhälle.

Sist men absolut inte minst vill jag låna Paulus ord från 2 Kor 13:13 och skicka med er Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga anden åt er alla.

AMEN