Gud – Fader Son och Ande – Centrumkyrkan Farsta

Gud – Fader, Son och Ande, 2024-05-26 (Jonas Thorängen)

Textläsningar enligt evangelieboken:

Gud
Gud är
Gud är som en mobiltelefon, en smartphone – ständigt närvarande. Den kan allt, den håller reda på min tid, alla mina möten och händelser. Den håller reda på mina pengar, Du har koll på min status, Du räknar alla mina steg, Du påminner mig när det är dags att sova.

Gud ser dig alltid. Smartphone hör dig och är ständigt vid din sida, dag som natt. Smartphone räknar dina pulsslag och analyserar din nattsömn och väcker dig om morgonen.

Guds rike är som ett globalt nätverk som drar oss alla samman. Ingen är för stor eller för liten, ingen för rik, ingen för fattig … kanske?

Guds rike, min mobiltelefons kapacitet, är som en virtuell värld där vi är i ständig interaktion. Här i denna virtuella värld får jag alltid likes, jag blir bekräftad – här får vi alla ge utlopp för våra innersta känslor (med ett kort tweet eller en utläggning på Facebook…) – vänd ditt ansikte till mig.

Om jag beger mig långt ut i vildmarken, längst ut i skärgården, högt upp på fjället – så förlorar vi täckning …

Gud är.

Vi läser dagens evangelium tillsammans:

Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Amen

Alla människor bekänner sig till något eller inget.

Vi behöver alla en utgångspunkt, något vi tar spjärn emot för att förstå världen och oss själva. Vi behöver en grund, en utgångspunkt, om inte för annat så behöver vi nånting att ta avstånd ifrån.

Gud är. – Gud är långt större än vad vi kan uttrycka i ord. Och det understryks också i dagens evangelietext att ”ingen känner sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen..”

Idag är det Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen (som den också har kallats), det är också Mors dag i Sverige och här i Centrumkyrkan också ett fokus på Diakonia – hur ska vi få ihop allt det här?

Och det är förstås för att lyfta fram den kristna kyrkans bekännelse att Gud är treenig. I Sverige finns många kyrkosamfund och de flesta finns med som medlemmar i Sveriges kristna råd. 26 medlemskyrkor är medlemmar (tänk att det finns så många kyrkosamfund i Sverige!) och det är faktiskt en världsunik bredd i vårt kristna råd. Alla dessa kyrkor har de sin egen historia och bakgrund men alla bekänner sig till samma lära om treenigheten.

På SKRs hemsida kan vi läsa om ”kyrkans trosbekännelse, som talar om treenig Gud. Den talar om Fadern som är skaparen av universum, av allt synligt och osynligt. Den talar om Sonen, Jesus som blev människa och som också idag möter oss med hopp, förlåtelse och kärlek. Den talar om den heliga Anden som ger kraft och vägledning i livets vardag och gudstjänst.” (från https://www.skr.org/kristen-tro/vad-ar-tro/)

Var står nu detta i bibeln?

Ja, det finns nu ingenstans där det står sammantaget på ett enda ställe att Gud är treenig så som Gud fader, Guds son och den Helige ande. Men vi kan ändå förstå att det är så utifrån många skriftställen. Som människor så vill ständigt försöka förstå vem Gud är, och hur Gud är.

Det är faktiskt just nu i dagarna ett tusen sexhundra nittionio år sedan som det första stora ekumeniska mötet ägde rum. Det var kejsar Konstantin som då bjöd in nästan 300 biskopar från de unga kyrkorna i Romarriket och de möttes i Nicea år 325, (eller dagens Iznik i Turkiet) för att diskutera och söka enas i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Nästa år är det alltså 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea, som gav oss den nicenska trosbekännelslen. [Textbrytning]

Efter Jesus död och uppståndelse och lärjungarna som bar med sig denna nya lära i alla väderstreck och utmanande tänkandet och teologin i den judiska tron. Jesus och lärjungarna hade ju sin grund i den judiska bekännelsen – ”Šəmaʿ Yīsrāʾēl YHWH ʾĕlōhēnū YHWH ʾeḥād …”-

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:4-9)

I Jesus lärjungars fotspår växte kyrkan fram och mötte (stort) motstånd och många andra ideer och föreställningar. Lärjungarna hade ju själva hört Jesus tala om Gud som fader. De hade egna erfarenheter av allt som hänt och berättelserna återberättades, skrevs ner så småningom, och skrevs av igen och berättelser mötte nya frågor. Hur skulle de som nu hörde om berättelserna om Jesus, en människa av kött och blod, hur skulle de förstå att han var Gud? Det är ju omöjligt! Det är ju svårt att förstå att Gud som skapat allt också är född som ett litet ömtåligt barn av en ung kvinna. Kan Gud vara så stor att kan han utsätta sig för att vara ett litet ömtåligt barn? Det är svårt att förstå och att ta in idag och det var verkligen svårt i den tid och miljö som den unga kyrkan växte fram i.

En bekännelse svarar på sin egen samtids frågor. Och min inledning idag är ju ett slags försök till denna samtida bekännelse men i en lite ironisk och travesterande form över hur jag och många med mig många gånger alltför mycket förlitar oss på att ha en mobiltelefon i min närhet. Jag är ju också medveten om att den inte håller. Gud som en smartphone är ingen grund att stå på, men det är lätt gjort att den tar upp mer tid än relationer med medmänniskor och med Gud får.

Kejsar Konstantin hade bekänt sin tro på Kristus. Förföljelserna av de kristna avtog (i vart fall till dels och för en tid) och Konstantin, som inte var döpt, kallade nu samman alla biskopar för att diskutera, reda ut och tydliggöra den kristna tron. Där i Nicea kom de fram till och majoriteten slog fast att Sonen är av samma väsen som Fadern. I det följande stora kyrkomötet (koncilierna) i Konstantinopel så växte en formulerad trosbekännelse fram, den vi kallar den Nicenska trosbekännelsen (men som kanske mer korrekt borde kallas den nicensk-konsantinopolitanska trosbekännelsen.)

Gud är relation. Kanske har ni sett ikonen Treenigheten. Där kan vi se att Gud är en i tre och tre i en – Fadern, sonen och den helige ande.

Jag sa att det inte finns ett sammantaget uttryck för denna tydliga treenighet i bibeln. Men biskoparna som möttes i Nicea och Konstantinopel satt inte och hittade på. När vi läser bibeln så anar vi hela tiden olika aspekter av Gud, Gud som ju inte kan fångas och beskrivas i ord.

Gud är relation och lika lite som vi kan beskriva kärleken med några enkla formuleringar så kan vi heller inte helt och hållet beskriva Gud.

Från allra första början, redan i skapelseberättelsen så berättas det om att ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Genom alla tider, alltid och överallt finns Guds närvaro med oss, mitt ibland oss och inom oss och vi är en del i hela kyrkans världsvida kropp.

I skapelseberättelsen läser vi också att ”Så formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7)

Och långt senare, i en tid då rädsla dominerade och allt hopp verkade vara ute, en mörk kväll…

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid (och fred) åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.” (Joh 20:19-22)

Vi har fastat och firat, det har varit påsk (med all sin dramatik och uppståndelse!), därefter Kristi himmelsfärd och pingst, då Anden tog form liksom eldslågor på var och en som hade samlats och de talade med varandra så att de alla förstod varandra – tänk vilket mirakel! Nu, efter alla dessa dramatiska högtider som är del av vår tradition, så går vi nu in i vardagstider, som trefaldighetstiden innebär. Nu ett tag framöver handlar kyrkoårets ämnen, liksom hela naturen, om spröda plantors tillväxt och mognad. Vi får fördjupa oss i vår tro, växa och mogna med ämnen som Vårt dop, Kallelsen till Guds rike och senare under sommaren om Fria eller fälla, Lärjungaskapet och Efterföljelse och Medmänniskan.

All denna vardags och varjedags-formation får då ha sin grund i en bekännelse på vad vi tror på.

Vi får tro och vi får tvivla. Vi får söka efter det goda att tro på. Vi får pröva och vi får leka med orden så som barn prövar ord och så som det står i dagens evangelietext så har han uppenbarat ”detta” för dem som är som barn.

En annan slags treenighet som vi läser om är (”Men nu består) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. (1 Kor 13:13). Ofta hör vi dessa ord när förälskade par ska gifta sig, och det är fint och bra.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor? Men dessa ord var riktade till församlingen, till oss. Och det var inte tänkt som en identifikation av känslor utan det handlar om handling. Tro, hopp och kärlek – det är vårt uppdrag, och uppenbarligen så finns det ett stort behov i vårt samhälle och vår tid av dessa tre – tro, hopp och kärlek.

Tro, hopp och kärlek omsätts i handling här i Farsta, i Sverige och i hela världen, precis så som vi fått höra genom Diakonias arbete här idag. Vi som världsvid kyrka är en hoppets och kärlekens infrastruktur, som med tro bär kärlek och hopp vidare till alla.

Pingsten med sina dramatiska och mirakulösa händelser är förbi. Nu är det trefaldighetstid – vardag, växt och mognad och Guds heliga ande, hjälparen följer och är med oss.

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (läser vi i Apg 17:24-28)

Om du vill så läser och ber vi den nicenska trosbekännelsen tillsammans.

Nicenska trosbekännelsen

Jag tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen

Gud – Fader, Son och Ande, 2020-06-07 (Karin Wiborn)

Joh 11:18-27

Tidigare hörde vi den gamla testamentliga texten från 1 Mos 18 om Abraham som satt i tältöppningen den hetaste tiden på dagen när tre främlingar kom på besök.

En av världens mest kända ikoner har hämtat inspiration från den berättelsen. Den fick jag som gåva när jag avslutade min tjänst här i Centrumkyrkan 2000, och idag har jag tagit med den. Den kallas ofta för den Heliga treenigheten eller den gammaltestamentliga treenigheten, och är enormt symbolrik. Originalet är målat i början av 1400-talet av den ryska ikonmålaren, en av världens största, Andre Rublev.

En ikon är resultat av kristen meditation och vill hjälpa oss att fördjupa vår tro och växa in i den. Den är en tolkning av bibelns texter.

Rublev utgick ifrån texten i 1 Mos 18 då Herren visade sig för Abraham i Mamres lund som tre män och knyter därmed samman gamla testamentets berättelse med nya testamentet. Vi ser Gud fader, son och den Heliga Ande. En försmak av den Gud vi skulle möta i evangelierna genom Jesus. Det är en bild av Guds natur – som en enhet bestående av tre aspekter som samspelar med varandra.

Det är också en berättelse om gästfrihet. Bordet är dukat, ett fyrkantigt bord, kanske för att symbolisera jordens fyra hörn. I mitten är kalken som välsignas av Kristus. I texten berättas hur Abraham säger till Sara att ta det bästa mjölet och baka bröd, och hur han själv springer bort till boskapen efter kalv, tjockmjöl och sötmjölk att bjuda på.

Bakom de tre figurerna skymtar tre änglar som sitter i en cirkel för att symbolisera evigheten och den perfekta enheten. De sitter runt bordet och omsluter så hela jorden och alla folk.

Jag skulle kunna fortsätta med alternativa tolkningar och problematisera, men jag nöjer mig så här. Det är en bild på den heliga treenigheten som talar om gemenskap och om gästfrihet för hela världen. Därför blir det också en ekumenisk bild i dess djupaste betydelse. Hela den bebodda världen, hela Guds hushåll.

Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Förutom oikomene – som strikt betyder mitt hushåll eller jag bebor, har vi ekonomi – husets lagar eller förvaltare och ekologi – husets logik.

Idag, på treenighetens söndag, efter en vår vi aldrig förväntade oss eller trodde oss uppleva, vill jag påminna oss om vårt världsvida ansvar och samtidigt varje människas enskilda kallelse, varken mer eller mindre, och vi får se om det låter sig göras.

Vi har just nu ett gemensamt raster som stavas corona. Vi har också – under lång tid haft ett gemensamt uppdrag att rädda vår jordglob. Rastret klimatkris. Den senare har inte bara uppstått ur intet, vi har levt över våra resurser, vi, och då menar jag inte dig och mig personligen och specifikt, utan vi som mänsklighet, har inte tagit ekonomiskt och ekologiskt ansvar för hela den bebodda världen, för hela Guds hushåll. Vi har sett den ekonomiska obalansen, men inte förmått göra något åt den. Likaså med den ekologiska obalansen. Så kom pandemin.

Jag tror inte på en Gud som sänder sjukdomar, nöd och bestraffningar. Efter Noa och syndafloden visar sig regnbågen i skyn nu och då som ett löftestecken från Gud att inte utplåna sitt folk.

Likväl kom pandemin och satte stora delar av vår värld, av oss i karantän. På gott och på ont. Ja, jag tror det finns ett både och i den tid vi lever i. Det är hemskt med höga dödssiffror, tro inte att jag säger något annat, men vi är på väg mot en än större katastrof om vi inte vänder om – vilket pandemin i viss mån tvingat oss till. Vi får inte en massa saker som vi vanligtvis gör, och som bidrar till klimatets ohälsa. Det är ett både och som kan hjälpa oss till reflektion och sinnesändring.

Jag jobbar hemifrån. Jag tycker inte om att jobba hemifrån, jag vill gå till jobbet. Likväl har jag fått tid till förfogande att odla och promenera. Jag har sett våren slå ut, skäggdoppingarna lägga ägg och ruva och jag har tvingats göra en omställning jag inte har velat men som jag ändå tror är bra för mig. Fast jag inte tycker om den. Jag tvingas in till nya djup i mig själv och jag märker hur jag omvärderar saker i mitt liv. Det är liksom både – och.

Faktiskt tror jag att vi just nu befinner oss i möjlighetens tid. Möjligheten till en ny era i vårt hushåll. I Guds hushåll. Jag tror på ett andligt uppvaknande, en ekonomisk och ekologisk medvetenhet i krisens fotspår. Och må vi inte glömma bort att den världsvida nöd vi upplever nu är sann – också på andra områden. Klimatkrisen är ett faktum. Så också situationen för de 70 miljoner män, kvinnor och barn på flykt som allt oftare kommer till länder som redan innan pandemin stängt sina gränser.

Därför är den heliga treenighetens ikon viktig för mig. Den talar om gästfrihet i hela den bebodda världen. Den beskriver hur Gud i sig själv är gemenskap. En treenighet. Och in i den gemenskapen bjuds du och jag.

Mänsklighetens världsvida ansvar är ekonomi och ekologi i balans och jämvikt för hela Guds hushåll, för hela den bebodda världen. Och jag vet innerligt väl att det är svårt som enskild människa att veta vad jag kan göra. Ändå måste vi påminna oss om det stora, gemensamma ansvaret, för hur det än är så är vi en del av mänskligheten. Det finns de som har större möjlighet än jag att vända utvecklingen, men jag måste ändå höra till den del av den världsvida gemenskapen som mikroskopiskt bidrar. Och därför påminnas om hur viktigt ekonomisk och ekologisk balans är. Det vet vi i vårt lilla hushåll och i varje förening och församling.

Så vad är din och min kallelse i det hela? Förutom att sopsortera, äta bra, hjälpa till med reflektioner över livets mål och mening, bidra ekonomiskt till goda ting och ta vårt demokratiska ansvar på allvar?

Egentligen är det bara du själv som kan hitta din specifika och unika kallelse till att vara den du är. Det vi har gemensamt är kallelsen att leva i kärlek. Vi är födda av kärlek, skapade till Guds avbild och därmed ifrån början en del av gemenskap. Du är kallad till gemenskap. I bibeln läser vi i det dubbla kärleksbudet – som egentligen är det trippla kärleksbudet att du ska ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv” (Luk 10:27)

Hela hjärtat, hela själen, hela din kraft och hela ditt förstånd – ordet ”hela” på svenska är ett bra ord eftersom det kan betyda både odelat och att göra frisk. Du ska älska allt du bara orkar med hela dig, och budet är att du ska älska Gud, din nästa och dig själv.

Gud förstår jag som den treeniga Guden, alltings skapare, befriare och upprätthållare som i sig är gemenskap.

Nästan förstår jag som din medmänniska – i vid gemenskap. Vi hör samman, vi människor.

Och dig själv förstår jag som att vi alla har ett jobb med att älska oss själva sådana vi är i all vår ofullkomlighet och bristfällighet. Det är då vår förmåga växer att också se allt det fullkomliga och vackra – även i oss själva. När vi ser det i oss själva är det lättare att se det i vår nästa.

Människor som är i kärleken förmår bättre att räta på ryggen och stå rakt med lyfta huvuden. Jag tror vi är kallade att vara så. Upprättade och älskade. Och där bor också hopp. Utan hopp är vi förlorade. Den kristna vägledningstraditionen säger att det är långt allvarligare att förlora hoppet än att synda. Den som faller kan alltid resa sig upp och ta emot förlåtelse, sju gånger sjuttio gånger säger Jesus.

Johannes Chrysostomos säger att det är misströstan, inte synden, som driver oss mot katastrofens rand.

Varje människa, också du och jag, har möjlighet att vara bärare av hopp. Det är ett oerhört bidrag i vår tid. Att bära hopp.

Och jag vill sluta i hoppet genom att avslöja slutet i de båda bibelberättelserna som legat till grund för mina reflektioner idag. Jag har inte sagt så mycket om den nytestamentliga texten, mer om Abraham, men de har funnits där i min tanke. Båda slutar innan berättelsens upplösning.

I 1 Mos 18 lämnade vi texten ungefär där ikonen visar oss. Vid måltiden där främlingarna – Herren- satt till bords och Abraham stod bredvid dem vid trädet. Sen står det:

Var är Sara, din hustru? Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal”. Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – Finns det någonting som är omöjligt för Herren?”

Så fick sedan Sara och Abraham sin Isak.

I Betania mötte vi Marta och Jesus i ett samtal. Det som hände sen var att Jesus bad att få gå till Lasaros grav. Där bad han att de skulle ta bort stenen, först ville de inte, för han luktade nog redan. Men Jesus insisterade, de tog bort stenen, Jesus bad en bön sedan ropade han med hög röst: Lasaros, kom ut” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå” .

Två berättelser som slutar med det omöjligas möjlighet. Jag gillar Jesu ord om Lasaros som var inlindad i bindlar och täckt ansikte: Gör honom fri och låt honom gå.

Låt dig bli fri och gå i Gudsgemenskapens, treenighetens kärlek och träna dig själv att älska, inte bara Gud, inte bara din nästa, inte bara dig själv, utan den treenigheten allt du orkar och förstår.

Amen