Etikett: Guds hus

Mark 11:15-19

Julens budskap är hos oss ännu en stund.  Gud kommer till jorden som ett nyfött, behövande barn. Jesus föds i Betlehem, Bet – hus, Lehem – bröd, i brödets hus. Jesus som senare kommer att säga om sig själv ”Jag är livets bröd” föds i staden brödhuset. Det stora mysteriet, att Gud blir människa, kallar vi för inkarnationen, det gudomliga tar plats och bor mitt ibland oss. Ordet blev människa och bodde bland oss skriver evangelisten Johannes. Gud blir synlig för oss i Jesus, tar plats ibland oss, blir en av oss. Förunderligt och märkligt; jag behöver om och om igen återvända till detta stora under och tecken på Guds oerhörda kärlek till oss.

Ängelns budskap på julnatten är att jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Jesus återvänder till profeten Jesaja när han driver ut dem som sålde och köpte i templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Guds hus skall vara en bönens plats för alla och ängeln proklamerar att födelsen i Betlehem är en glädje för hela folket.

Jag gläds över att kristen tro är allomfattande och inkluderande. Alla, hela och världen. I Kristus finns en kärlek och ett hem för alla, alla som tar emot och vill höra till. Vår tro handlar om centrum och inte gränser. Mitt i centrum finns en kärlek som går längre ner, bortom och vidare på ett sätt som är mysterium, oändligt, gränslöst.

Nu kanske du tycker jag har gått vilse i relation till dagens text, kanske undrar jag det själv, för nog är det just gränsen som är nådd för Jesus när han kommer till templet och reagerar så starkt att han välter omkull bord, stolar och driver ut dem som sålde och köpte?

En intressant fråga är vem som tjänade på kommersen och varför upprör det översteprästerna och de skriftlärda? Maktförskjutning? Mindre inkomster? Mindre folk i templet? Kort och gott; vem tjänade på kommersen och vem fick betala?

Historien upprepar sig på 1500-talet när Martin Luther kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden. Han blev bannlyst och fredlös.

Historien upprepar sig i Sverige 12 januari 1726 genom konventikelplakatet, förbud att ordna bönemöten på andra platser än i kyrkan, familjeandakter undantaget. Den som ändå anordnade eller deltog i en sammankomst fick böta i en stigande skala. Efter tre gånger landsförvisning.  Lagen upphävdes under senare delen av 1800-talet.

Jag förstår viljan att skydda den rätta läran och försvara tron, men tolkningen av vad som är rätt skiljer sig åt.

Jesus gör det när han driver ut de som köper och säljer i templet, och det upprör överstepräster och skriftlärda. Det är Martin Luthers vilja och mission när han spikar upp sina teser. Det är därför frikyrkliga utvandrar till Amerika under 1800-talet. Måttet är rågat. Så nog finns det gräns också i mötet med gränslös kärlek.

Det finns ett bibelord jag ofta återkommer till i självrannsakande syfte, Matt 23:13; Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

Jag är pinsamt medveten om att jag har en maktposition i kyrkan, och i synnerhet i Equmeniakyrkan. Dessutom är jag en världsmedborgare med flera privilegier om än inte riktigt alla, jag är ju kvinna. Med det följer ett ansvar och självrannsakan är viktigt. På vilket sätt bevakar jag gränser i stället för att välkomna in i centrum? Stänger jag till himmelriket för människor och det utan att gå in själv? Hur pass har jag med mitt liv bidragit till att ge nycklar till Guds hus och släppa in den som söker och den som vill be? Ett bönens hus för alla folk…

Så låt oss för en stund tänka tillbaka på just Centrumkyrkan, vårt Guds hus, under året som gått. Delvis har det varit mer stängt – eller begränsat – för oss som brukar komma hit för bön och gudstjänst, samtidigt har Guds hus varit hemma på våra skärmar och telefoner. Samtidigt har mer folk än någonsin varit i vårt kyrkorum för 15 minuters stillasittande efter att ha tagit emot vaccin. Det slog mig, när vi tog en promenad till kyrkan på juldagen och möttes av Hela människans matutlämning, julmusik, krubborna i fönstren och hörde att det tidigare på dagen varit kö, en annan kö än vaccinkön, som jag sett ett flertal tillfällen under hösten, att aldrig har väl så många människor stått i kö utanför vår kyrka.

Det här har varit en plats för hela folket, för alla folk under 2021 och låt oss hålla kvar den känslan. Jag kallar den här kyrkan, detta kyrkorum, för mitt, det är här jag går för bön och gudstjänst, men det är verkligen inte bara mitt. Jag vill innerligt att det ska vara hela Farstas kyrka med ett centrum, ett glädjebud för hela folket, inte gränser.

I går var det nyårsdag 2022. I just det här Gudshuset hade vi inte gudstjänst. Om det hade varit det hade vi mötts kring temat i Jesu namn och läst evangelietext från Luk 13:6-9. Jesus gav dem denna liknelse; En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att som det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare; I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade; Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

För att säga som jag tänker. Den här kyrkan och församlingen bärs av en ganska liten grupp människor ekonomiskt och arbetsmässigt. Ibland ställs frågan hur länge vi ska orka och om det är värt det. Gårdagens och dagens evangelietext tillsammans med bilden av hur just den här kyrkan har varit ett rum för många olika människor under året som gått och av olika skäl talar till mig. Låt oss tro att vi har grävt och gödslat under det gångna året och öppnat kyrkportarna för alla folk, hela folket.

Till sist; En byggnad kan vara betydelsefull och viktig, men det är inte där, inte i någon kyrkobyggnad som Gud slår upp sitt tält. Guds rike slår rot i oss och mellan oss. Det är djupast sett våra hjärtan som är intressanta för människosonen från brödhuset, Jesus. Egentligen är varje människa en möjlig mikro-ekklesia, en minikyrka, ett Guds tempel.

Brödet och vinet är framdukat, och du får ta emot Kristus i ditt tempel och påminnas om hur det binder oss samman med varandra – ett enda bröd. Men inte bara med oss, utan med människor som gått före, som kommer efter, och som i detta nu delar bröd och vin i andra kyrkor. Därefter får vi vandra ut ur Guds hus, bärande på Guds rike, en liten del, en mikro-kyrka var och en av oss, och så sprids det levande brödet från brödhuset vidare.

Amen

Luk 2:42–52

Bröder och systrar, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus . Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus , men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Psaltaren 84:2-5)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo. Min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.

Längtar du till Guds hus? Längtar du att komma till kyrkan, sjunga med i psalmerna, dela bön tillsammans med andra och lyssna till Guds ord? Jag längtar efter den rytm jag haft i hela mitt liv att söndagen är gudstjänstdag när jag får möta andra som bärs och närs av längtan och utmanas av ordet. Jag saknar våra gudstjänster som vi är vana, i kyrkrummet, i fikarummet. Jag saknar våra samtal. Vår grundlagsskyddade rätt att mötas i tron. Kanske möts vi i saknaden av varandra och längtan, inte bara efter Gud, utan efter våra mer mänskliga möten.

Ja, ljuvlig är din boning, Herre Sebaot, en tillflykt för delad glädje, delad sorg, delat sökande och delad lovsång.

Jag uppskattar kyrkobyggnader i alla dess former. Under mina år på SKR har jag besökt många olika kyrkor i olika traditioner, och jag drabbas ofta av de enkla bönhusens innerlighet och katedralernas rymd. Helt olika som byggnadsverk, men ett och samma i att människor har, likt sparven som finner sitt rede, där funnit ett bo för sin andliga längtan, sökande, tillbedjan och lovsång. Må så vara i väckelserörelsens suckar eller liturgiska slingor; olika uttryck men kanske med samma innerlighet och uppriktiga längtan. I enkelhet eller i arkitektonisk konst.

Jag är delvis uppväxt i kyrkor. På två sätt. Det var inte ovanligt att pastorsbostaden fanns i direkt anslutning till kyrkan, det var liksom ”hemma” också i kyrksalen. Som pastorsbarn var jag också ofta på plats så att kyrkan, Guds hus blev hemma. Jag känner lite igen mig i Jesus i templet; jag satt där redan innan jag var tolv år och tog emot både klokhet och tokigheter från äldre människor på plats.

Viktigast av alla byggnader var Tranås baptistkyrka. Där blev jag invigd scout, jag döptes och välkomnades i församlingen, blev tonåring och tränade mina färdigheter på olika sätt. Det var ett andra hem och en växtplats på flera sätt. För cirka tio år sedan fick jag vara med om att stänga den kyrkan och i förberedelserna var jag nyfiken på hur det skulle kännas att avsluta en epok som betytt så mycket för mig. När jag hade fått sörja ett tag och vältra mig i minnen om platsens betydelse, och när det var dags för mig att, som missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet hålla den sista predikan i den här kyrkan blev det alldeles glasklart för mig att det på inget sätt är byggnaden som är det viktiga, det var ju människorna som satt i bänkarna och som snart skulle sitta på andra bänkar i en annan kyrkolokal. Det är levande människor som hjälpt mig att växa. Byggnaden var bara en temporär, men viktig boplats.

Så tänker jag om Guds hus. Guds hus är mer ett tält där vi får dra upp tältpluggarna nu och då för att dra vidare, tacka för tiden och ta med oss lärdomar och minnen för framtiden.

Idag har jag möjlighet att vara i det Guds hus, det tempel och helgedom som några av oss kallar vår kyrka. Det är fint. Här finns rymd, altarfönstret som ger inspiration till reflektion, orgeln som talar ett kyrkspråk, och vi är en liten, liten skara som utgör den gudstjänstfirande församlingen, som bebor byggnaden med våra kroppar och böner. Det känns fint, men samtidigt en smärtsam påminnelse om att just nu är vi, som enligt Hebreerbrevet är Guds hus, åtskilda i tid och rum, i sinnlig närvaro.

Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus. Och Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.

Guds hus är vi. Och må vi ha kraft att behålla frimodighet och stolthet som hoppet ger oss. Hoppet är kanske kristendomens bästa superkraft just nu, och möjligtvis är det just den superkraften som vi just nu har ett innerligt behov av. Hopp om framtid för jordklotet, hopp om hälsa och hopp om fred, ja, helt enkelt hopp som bär oss framåt.

Guds hus är vi. Också när vi inte möts innanför dessa väggar är det så. Vi bär Guds hus och vi bärs av byggmästaren, skaparen själv.

Om allt hade varit som vanligt, då hade vi delat bröd och vin, firat nattvard tillsammans. Nu gör vi inte det. Jag har under det nödvändiga avståendets tid lärt mig att tänka nattvarden. Det är en brist att inte dela måltiden, men det har ändå hänt. Det är ändå så. Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Till liv och försoning. Hopp.

Idag får jag lägga till tanken att Guds hus är vi. Också när vi inte möts som vi har varit vana, som vi tänker, hör vi samman och är Guds hus på samma sätt som jag för tio år sedan insåg att det inte var Tranås Baptistkyrka som var viktigast för min andliga växt. Det var människorna som befolkade huset.

Visst kan vi vara glada över de byggnader vi kallar Guds hus och visst ska vi vårda och värna dem som växtplatser för människor på väg och människor som söker och längtar som en boplats.

Men nog vet vi att Gud inte ryms i ett hus. Gud är egentligen lika mycket i ditt hem som i kyrkan. Guds hus är vi och Gud möter oss där vi är och där vi vill, där vi söker och längtar.

Guds hus är vi.

Amen