Etikett: Jonas Thorängen

Gud – Fader, Son och Ande, 2024-05-26 (Jonas Thorängen)

Textläsningar enligt evangelieboken:

5 Mos 6:4-9 
Apg 2:24-35
Matt 11:25-27

Gud 
Gud är 
Gud är som en mobiltelefon, en smartphone – ständigt närvarande. Den kan allt, den håller reda på min tid, alla mina möten och händelser. Den håller reda på mina pengar, Du har koll på min status, Du räknar alla mina steg, Du påminner mig när det är dags att sova.  

Gud ser dig alltid. Smartphone hör dig och är ständigt vid din sida, dag som natt. Smartphone räknar dina pulsslag och analyserar din nattsömn och väcker dig om morgonen. 

Guds rike är som ett globalt nätverk som drar oss alla samman. Ingen är för stor eller för liten, ingen för rik, ingen för fattig … kanske? 

Guds rike, min mobiltelefons kapacitet, är som en virtuell värld där vi är i ständig interaktion. Här i denna virtuella värld får jag alltid likes, jag blir bekräftad – här får vi alla ge utlopp för våra innersta känslor (med ett kort tweet eller en utläggning på Facebook…) – vänd ditt ansikte till mig. 

Om jag beger mig långt ut i vildmarken, längst ut i skärgården, högt upp på fjället – så förlorar vi täckning … 

Gud är. 

Vi läser dagens evangelium tillsammans: 

Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 
Amen 

Alla människor bekänner sig till något eller inget. 

Vi behöver alla en utgångspunkt, något vi tar spjärn emot för att förstå världen och oss själva. Vi behöver en grund, en utgångspunkt, om inte för annat så behöver vi nånting att ta avstånd ifrån. 

Gud är. – Gud är långt större än vad vi kan uttrycka i ord. Och det understryks också i dagens evangelietext att ”ingen känner sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen..” 

Idag är det Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen (som den också har kallats), det är också Mors dag i Sverige och här i Centrumkyrkan också ett fokus på Diakonia – hur ska vi få ihop allt det här?  

Och det är förstås för att lyfta fram den kristna kyrkans bekännelse att Gud är treenig. I Sverige finns många kyrkosamfund och de flesta finns med som medlemmar i Sveriges kristna råd. 26 medlemskyrkor är medlemmar (tänk att det finns så många kyrkosamfund i Sverige!) och det är faktiskt en världsunik bredd i vårt kristna råd. Alla dessa kyrkor har de sin egen historia och bakgrund men alla bekänner sig till samma lära om treenigheten. 

På SKRs hemsida kan vi läsa om ”kyrkans trosbekännelse, som talar om treenig Gud. Den talar om Fadern som är skaparen av universum, av allt synligt och osynligt. Den talar om Sonen, Jesus som blev människa och som också idag möter oss med hopp, förlåtelse och kärlek. Den talar om den heliga Anden som ger kraft och vägledning i livets vardag och gudstjänst.” (från https://www.skr.org/kristen-tro/vad-ar-tro/) 

Var står nu detta i bibeln?  

Ja, det finns nu ingenstans där det står sammantaget på ett enda ställe att Gud är treenig så som Gud fader, Guds son och den Helige ande. Men vi kan ändå förstå att det är så utifrån många skriftställen. Som människor så vill ständigt försöka förstå vem Gud är, och hur Gud är. 

Det är faktiskt just nu i dagarna ett tusen sexhundra nittionio år sedan som det första stora ekumeniska mötet ägde rum. Det var kejsar Konstantin som då bjöd in nästan 300 biskopar från de unga kyrkorna i Romarriket och de möttes i Nicea år 325, (eller dagens Iznik i Turkiet) för att diskutera och söka enas i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Nästa år är det alltså 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea, som gav oss den nicenska trosbekännelslen. [Textbrytning] 

Efter Jesus död och uppståndelse och lärjungarna som bar med sig denna nya lära i alla väderstreck och utmanande tänkandet och teologin i den judiska tron. Jesus och lärjungarna hade ju sin grund i den judiska bekännelsen – ”Šəmaʿ Yīsrāʾēl YHWH ʾĕlōhēnū YHWH ʾeḥād …”-  

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:4-9) 

I Jesus lärjungars fotspår växte kyrkan fram och mötte (stort) motstånd och många andra ideer och föreställningar. Lärjungarna hade ju själva hört Jesus tala om Gud som fader. De hade egna erfarenheter av allt som hänt och berättelserna återberättades, skrevs ner så småningom, och skrevs av igen och berättelser mötte nya frågor. Hur skulle de som nu hörde om berättelserna om Jesus, en människa av kött och blod, hur skulle de förstå att han var Gud? Det är ju omöjligt! Det är ju svårt att förstå att Gud som skapat allt också är född som ett litet ömtåligt barn av en ung kvinna. Kan Gud vara så stor att kan han utsätta sig för att vara ett litet ömtåligt barn? Det är svårt att förstå och att ta in idag och det var verkligen svårt i den tid och miljö som den unga kyrkan växte fram i. 

En bekännelse svarar på sin egen samtids frågor. Och min inledning idag är ju ett slags försök till denna samtida bekännelse men i en lite ironisk och travesterande form över hur jag och många med mig många gånger alltför mycket förlitar oss på att ha en mobiltelefon i min närhet. Jag är ju också medveten om att den inte håller. Gud som en smartphone är ingen grund att stå på, men det är lätt gjort att den tar upp mer tid än relationer med medmänniskor och med Gud får. 

Kejsar Konstantin hade bekänt sin tro på Kristus. Förföljelserna av de kristna avtog (i vart fall till dels och för en tid) och Konstantin, som inte var döpt, kallade nu samman alla biskopar för att diskutera, reda ut och tydliggöra den kristna tron. Där i Nicea kom de fram till och majoriteten slog fast att Sonen är av samma väsen som Fadern. I det följande stora kyrkomötet (koncilierna) i Konstantinopel så växte en formulerad trosbekännelse fram, den vi kallar den Nicenska trosbekännelsen (men som kanske mer korrekt borde kallas den nicensk-konsantinopolitanska trosbekännelsen.) 

Gud är relation. Kanske har ni sett ikonen Treenigheten. Där kan vi se att Gud är en i tre och tre i en – Fadern, sonen och den helige ande. 

Jag sa att det inte finns ett sammantaget uttryck för denna tydliga treenighet i bibeln. Men biskoparna som möttes i Nicea och Konstantinopel satt inte och hittade på. När vi läser bibeln så anar vi hela tiden olika aspekter av Gud, Gud som ju inte kan fångas och beskrivas i ord.  

Gud är relation och lika lite som vi kan beskriva kärleken med några enkla formuleringar så kan vi heller inte helt och hållet beskriva Gud.  

Från allra första början, redan i skapelseberättelsen så berättas det om att ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Genom alla tider, alltid och överallt finns Guds närvaro med oss, mitt ibland oss och inom oss och vi är en del i hela kyrkans världsvida kropp. 

I skapelseberättelsen läser vi också att ”Så formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7) 

Och långt senare, i en tid då rädsla dominerade och allt hopp verkade vara ute, en mörk kväll… 

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid (och fred) åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.” (Joh 20:19-22) 

Vi har fastat och firat, det har varit påsk (med all sin dramatik och uppståndelse!), därefter Kristi himmelsfärd och pingst, då Anden tog form liksom eldslågor på var och en som hade samlats och de talade med varandra så att de alla förstod varandra – tänk vilket mirakel! Nu, efter alla dessa dramatiska högtider som är del av vår tradition, så går vi nu in i vardagstider, som trefaldighetstiden innebär. Nu ett tag framöver handlar kyrkoårets ämnen, liksom hela naturen, om spröda plantors tillväxt och mognad. Vi får fördjupa oss i vår tro, växa och mogna med ämnen som Vårt dop, Kallelsen till Guds rike och senare under sommaren om Fria eller fälla, Lärjungaskapet och Efterföljelse och Medmänniskan.  

All denna vardags och varjedags-formation får då ha sin grund i en bekännelse på vad vi tror på. 

Vi får tro och vi får tvivla. Vi får söka efter det goda att tro på. Vi får pröva och vi får leka med orden så som barn prövar ord och så som det står i dagens evangelietext så har han uppenbarat ”detta” för dem som är som barn.  

En annan slags treenighet som vi läser om är (”Men nu består) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. (1 Kor 13:13). Ofta hör vi dessa ord när förälskade par ska gifta sig, och det är fint och bra.  

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor? Men dessa ord var riktade till församlingen, till oss. Och det var inte tänkt som en identifikation av känslor utan det handlar om handling. Tro, hopp och kärlek – det är vårt uppdrag, och uppenbarligen så finns det ett stort behov i vårt samhälle och vår tid av dessa tre – tro, hopp och kärlek. 

Tro, hopp och kärlek omsätts i handling här i Farsta, i Sverige och i hela världen, precis så som vi fått höra genom Diakonias arbete här idag. Vi som världsvid kyrka är en hoppets och kärlekens infrastruktur, som med tro bär kärlek och hopp vidare till alla.

Pingsten med sina dramatiska och mirakulösa händelser är förbi. Nu är det trefaldighetstid – vardag, växt och mognad och Guds heliga ande, hjälparen följer och är med oss.  

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (läser vi i Apg 17:24-28) 

Om du vill så läser och ber vi den nicenska trosbekännelsen tillsammans. 

Nicenska trosbekännelsen 

Jag tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen 

Ett är nödvändigt, 2023-09-17 (Jonas Thorängen)

Lukasevangeliet 10:38–42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria, två systrar som vi möter i de bibliska berättelserna, erbjuder oss en inblick i olika dimensioner av tro och tjänst. Jesus själv lär oss något oerhört viktigt genom deras berättelse.

Marta representerar det praktiska, det som vi alla känner igen oss i. Hon var upptagen med att tjäna, förbereda måltider och se till att allt var i ordning. Marta representerar vårt vardagliga ansvar, våra uppgifter och vårt arbete. Det är nödvändigt att ha människor som Marta i världen – människor som tar hand om de grundläggande behoven och som handlar med kärlek och omsorg.

Men sedan har vi Maria, som valde att sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning. Hon representerar den andliga dimensionen av våra liv, tid med Gud, bön, och att fördjupa vår tro. Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och det utmanar oss att inte förlora fokus på det som är överlägset viktigt.

Det utmanande budskapet som Jesus ger oss är när han säger: ”Ett är nödvändigt.” Han syftar på att andligt liv, vår relation med Gud, är oöverträffligt viktigt. Det betyder inte att vi inte ska göra våra vardagliga uppgifter som Marta, men att vi måste prioritera den andliga fördjupningen, precis som Maria gjorde.

Så låt oss vara som Marta i vår tjänst och omsorg för andra, men låt oss också vara som Maria i vår strävan efter att fördjupa vår tro och relation med Gud. Ett är nödvändigt, och det är att hålla våra ögon och hjärtan riktade mot vår Frälsare. Amen.

Tack för predikan så långt, säger vi till Chat GPT.
Det är alltså en AI, en artificiell intelligens som har skrivit det jag hittills har sagt.
Några vänner föreslog att jag inför predikan skulle ta hjälp av Chat GPT för att skriva predikan och vi skrev in ”en kort predikan om Marta och Maria och Jesus-uppmaningen att ett är nödvändigt”, och ett par sekunder senare så var predikan klar.

Ja, det var väl ändå ganska bra, eller hur?
Men jag är ändå inte helt nöjd, så jag fortsätter. Om jag får?

Ämnet, formuleringen, ”Ett är nödvändigt” kommer från att evangelieboken relaterar till den äldre svenska översättningen av Bibeln där det står: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,men allenast ett är nödvändigt.”.
I den översättning vi läst idag så står det fast bara en sak behövs.

När Bengt och jag skrev mail till varandra inför den här gudstjänsten, och Bengt frågade mig om inriktningen på predikan så att han kunde välja passande sånger så frågade han om min predikan skulle handla mer om ”tjänst” eller vara mer ”meditativ”?
Spontant tänkte jag svara: Ja!
Men det skulle ju inte ha varit särskilt hjälpsamt att svara ”ja!” och inget mer. Chat GPT säger ändå ungefär just det – vi ska vara som Marta i vår tjänst men också som Maria i vår strävan att fördjupa vår tro och relation med Gud och med tillägget och uppmaningen – ett är nödvändigt.
Ja! Både och.
Men det verkar ju enklare sagt än gjort.

Jag undrar också, är det sant att bara en sak behövs?
Hur tänker vi här i Centrumkyrkan? Fokuserar vi endast på en sak? Är det bara ”ett som är nödvändigt” eller ”bara en sak som behövs”?

Jag tänker att det är många saker som vi som församlingsgemenskap behöver. Vi vill ha en kyrkolokal som vi vill ska användas av många och vi vill att den ska fungera bra, då behöver den underhållas och lagas ibland. Vi vill ha ljud och ljus som fungerar och samma sak med orgel och flygel som behöver vårdas och stämmas. Vi vill ha ett kök som är funktionellt så vi kan fika tillsammans efter gudstjänster och kunna hyra ut till föreningar som behöver möteslokal och ibland vill vi själva ha en fest i våra lokaler – allt detta kräver mångas vilja, händer och kloka tankar för att pengarna ska räcka och vi ska ha det bra här i vår kyrka. Det är inte bara en sak som behövs.

På samma sätt är det ju med oss var och en. Var och en av oss har ju behov som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.
Psykologen Abraham Maslow tog fram en modell, på 1940-talet, som beskrev människans grundbehov. Den här modellen har sedan både kritiserats och vidareutvecklats. Men den beskriver ändå att vi var och en i grunden behöver vissa grundläggande saker så som mat, vatten och luft. På en annan nivå i Maslows behovstrappa – som den kallas – så behöver vi trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och vi behöver förstås vänskap och kärlek, vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla.

Kan vi då säga att bara en sak behövs?

Är det så att vi i vårt samhälle och vår gemenskap här i Centrumkyrkan är så privilegierade så att vi inte ens tänker på alla dessa grundbehov och därför modigt kan läsa och ta till oss de ord Jesus säger till Maria – att bara en sak behövs och att vi då som Maria kan sätta oss ner vid Jesus fötter? Och om det är så, då gjorde väl Marta fel och Maria gjorde rätt, eller hur?

Jag undrar vad det var Maria väntade sig höra från Jesus.
Eller förväntade hon sig att han skulle göra något särskilt. 
Och jag undrar vad det var Jesus faktiskt berättade.

Det verkar vara en ganska familjär relation mellan Jesus, Marta och Maria. Det var ju inte vanligt att män och kvinnor otvunget umgicks och samtalade med varandra men här är det Marta som bjuder in, Maria som sätter sig ner intill Jesus för att lyssna på när han berättar och undervisar, kanske är det det han gör? Kvinnor förväntades inte studera vid en mästares fötter. Kvinnor var inte ens värda att lyssna till som vittnen. Men här kommer till och med Marta – en kvinna – och ställer sig framför Jesus och säger åt honom. Hon säger åt Jesus att ta hennes parti i denna syskonrivalitet. Maria måste ju fatta att hon ska hjälpa till.
Men, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria verkar ändå ha allt det där som Maslows behovstrappa säger att vi som individer behöver – de har mat som de bjuder på. De har trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och de har vänskap och kärlek. Vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla. Det är i den tryggheten som också olika tankar och synsätt och viljor kan få uttryckas och en konflikt kan hanteras. I vänskap och med kärlek.

Men vad var det Jesus berättade? Vad sa han, som gjorde att Maria valde att sätta sig ner hos Jesus och ignorera alla de praktiska saker som skulle göras och som hon då överlät på Marta?

I den text vi har läst så sägs inget om vad Jesus faktiskt sa vid just detta tillfälle och Marta och Maria omnämns bara två gånger till i bibeln och då i Johannes evangelium.

Men precis före den berättelse vi har läst idag så finns berättelsen som vi kallar den barmhärtige samariern och direkt efter vår text idag så frågar en av lärjungarna Jesus; ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Och då lär Jesus ut den bön som vi och kyrkor över hela världen ber: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Berättelsen om den barmhärtige samariern börjar ju med att det är en laglärd som vill sätta Jesus på prov och frågar då vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus svarar med motfrågan, ”Vad står det i lagen?” Svaret är: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv… Det är rätt. Gör det så får du leva” svarar Jesus. Den laglärde kunde ha nöjt sig med svaret men han ville ju sätta Jesus på prov och fortsatte ställa frågor och då svarar Jesus, som så ofta, med en berättelse, berättelsen som vi lärt oss kallas den barmhärtige samariern. Det är ju en av storberättelserna som är värd att läsas och reflektera över många gånger, men det gör vi inte just idag.

Kyrkan och kristna finns idag över hela jorden och ännu har ju ingen helt och tydligt kunnat sammanfatta vad Jesus lärde men jag vågar mig på ett försök.

  • Älska din nästa så som dig själv. Kärleksbudet är det första och det största säger Jesus.
  • Var som ett barn, var närvarande just nu. Alltid nu.

    Och detta får vi öva och pröva i livet varje dag.

    Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. En av Beatles mest kända sånger hörde vi melodin till i preludiet vid gudstjänstens början. Love is all you need –  Kärlek är allt du behöver. Jag tror att Jesus och Beatles är helt överens.  Och att älska din nästa som dig själv betyder ju att en förutsättning för att älska min nästa är att vara så trygg i mig själv så att jag älskar mig själv. Då kan jag också älska min nästa som jag möter. Att älska sin nästa är också att älska Gud – denna kärlek är hel och odelbar. ”Gud är kärlek” och ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” (1 Joh 4:8-12)

Vid några tillfällen tar Jesus barn som exempel i hur vi bör vara och Jesus tar också barn i famnen. Flera gånger bryter Jesus med de rådande konventionerna och samtalar med kvinnor. Det är tillfällen då männen i hans närhet förskräcks över det olämpliga i att en kvinna rör vid Jesus, kvinnor som smörjer Jesus fötter eller har välluktande olja i hans hår. Maria sätter sig vid Jesus fötter och jag tänker mig att hon är förundrad och uppslukad av hur Jesus är som person och hon vill vara nära för samtal och höra honom. Här och nu.
Barn är här och nu. Små barn uttrycker sina behov och sin vilja på ett omedelbart sätt och de kan uppslukas av ett ögonblick. Så tycks Maria vara också vid detta tillfälle. När Jesus säger åt Marta att hon oroar sig (för) så mycket, fast bara en sak behövs så är det möjligen inte att hon gör fel saker men en uppmaning och utmaning till henne att vara närvarande i nuet också i det som behöver göras, att vara mer som ett barn. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne. Men Marta har också fått den möjligheten. Att vara närvarande.

Att älska sig själv, att älska sin nästa och att alltid vara närvarande i nuet upplever säkert många av oss som att det är lättare sagt än gjort. Men vi får öva oss och pröva oss fram.

Jag lyssnade till biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska biskop, för ganska många år sen nu när han undervisade om bön och uppmaningen om att ”be ständigt” (Fil 5:17), som ju verkar vara en omöjlig prövning av att vara närvarande i nuet. Han sa ungefär så här:
”Vi har ett nu, ett Du och två öppna händer. Du – Gud är alltid med oss och vi får öva oss i att vara här och nu. Tänk dig att du sitter i tunnelbanan på väg till något och det blir stopp i trafiken. Istället för att börja bli irriterad över detta som du inget kan göra något åt så tänk på att vi var och en har ett nu, ett Du och två öppna händer. Tänk om Stockholms alla kristna skulle tänka och göra så, tänk då så många böner som skulle komma upp ur underjorden.”
Tack biskop Anders för de orden.

Att vara är att göra. Att öva att vara närvarande i allt vi gör.
Love is all you need. Love is all we need. Kärlek är allt vi behöver.

Låt oss öva och pröva det.
Amen

Jesus skapar tro, 2023-01-22 (Jonas Thorängen)

Tänk om!
Tänk om Gud, eller snarare den bild vi har av Gud, den förståelse vi har av gud, inte stämmer? Gud kanske inte enbart lystrar till Herre?
Tänk om!
Tänk om Gud är så stor och allomfattande att allt det Gud är inte går att fånga i ord? [1]

Gud, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. (Psaltaren 36:6–7)

Så klart! – Gud är större än ett pronomen. Större än Herre och mycket större än Han. Gud är, förstås mycket större än vad vi kan förklara med våra ord.

Och vi gör rätt i att försöka att beskriva vad vi tror på, att försöka måla bilder av Gud. Att måla bilder av Gud som fanns före allt och som finns här, hos oss just nu, mitt ibland oss.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36:8-10)

Vi får, och vi skapar, bilder av Gud. Vi skapar oss bilder var för sig och tillsammans.
Tänk om – Gud är hon? Som fanns redan innan och i skapelsen. Gud, hon som fanns och finns bortom allt och som hälsar på i mitt hus, hos oss här nu?
Tänk om…

SÅNG: Hon är kvinnan….*

Evangelietext:
Johannesevangeliet 4:46–54
(Han) Jesus kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Dagens ämne är Jesus skapar tro

Det finns också ett annat ämne idag, eller hela veckan faktiskt. Det är den ekumeniska böneveckan för kristen enhet, så som det är varje år 18-25 januari. Denna vecka är världens största ekumeniska manifestation, den pågår just nu runtom hela vår jord – global manifestation som alltså sker lokalt här i Farsta och på tusentals platser. Det är Minnesotas kristna råd som har förberett årets material med uppropet, eller påbudet från profeten Jesaja: ”Gör det goda, sträva efter rättvisa”.[2]

Minnesota som så brutalt har påmints om de strukturella orättvisor som finns, i USA men också hos oss, i form av rasism. Mordet på George Floyd för mindre än tre år sedan, och hans sista ord i livet blev en väckarklocka för hela världen. Hans sista ord var ”I can’t breath” /”jag kan inte andas”. Han kvävdes till döds vid ett polisingripande.

Arbetsgruppen inom Minnesotas kristna råd valde att lyfta fram profeten Jesaja. I materialet skriver de:
Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet.

Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer. Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.

Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.

Minnesotas kristna råd lyfter fram samhällets orättvisor i samhället idag. Det är skiljelinjer, systematiska anspråk där en del människor och hela grupper av människor anses ha rättigheter som andra människor förnekas. Rasism är en del av dessa orättvisa strukturer.

Har vi del i dessa orättvisor? Ja, vi ser det också hos oss och vi hör också ihop med hela världen. Lider en kroppsdel i mänsklighetens kropp så lider hela kroppen.
Jag, är en ytterst priviligierad människa. Vad kan jag göra utifrån min position? Vad kan jag göra just för att jag har de privilegier som jag har?
Jesaja talar också till mig – Sluta göra det onda och lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. (Jesaja 1:17)

Jesus skapar tro, är ämnet för idag.
Vad betyder din tro?
Vem är det vi tror på?
Vad är det vi bekänner?
och – får vår tro konsekvenser i våra liv, i ditt liv?

Ibland får jag intrycket av att vara troende handlar om att känna sig troende. Så sjöng också Marie Fredriksson: Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, I en vintervärld, finns det någon tro? frågar hon sig.
Så känner också jag, ibland – jag tror, jag tvivlar – och det vet jag alldeles bestämt!

Tro, hopp och kärlek, de tre hör ihop (1 Kor 13:13). Tron är grunden för det vi hoppas på; Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Så uttrycks det i Hebreerbrevet (Heb 11:1).

Så måste det också ha varit för mannen i evangelietexten vi har läst idag. Vi kan nog anta att han i sin tid var en privilegierad man. Han hade arbete ”i kunglig tjänst” och vi får också veta att han hade tjänare som möter honom. Mannen hade en stor tilltro till Jesus och han hoppades högt att hans son skulle bli frisk. Tron var grunden för det han hoppades på.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor?
Men om kärlek bara är en känsla, då blir det väl alltför fattigt. Kärleken behöver uttryckas i handlingar för att kunna begripas och tas emot. Kärlek är inte bara ett ord, kärleken är ju också en handling – att ta emot – och att ta emot en annan människa, att ge, ge en omfamning, en smekning, en gåva. Att hoppas något gott för en annan och uttrycka det, är också en kärlekshandling.

Jag har gång på gång fått lära mig om hopp när jag rest till Palestina och Israel. Det är många som säger att konflikten mellan israeler och palestinier är hopplös, den kan inte lösas, konflikten har pågått för länge, menar en del. Där, bland människor som lever med orättvisorna in på bara skinnet, bland palestinier och israeler – från dem har jag lärt mig vad hopp är.
David Neuhaus är jude och katolsk präst och teolog. Han har sagt att ”Hopp är inte en känsla av optimism”. Den palestinska kväkaren Jean Zaru säger att ”när vi söker efter hopp så är det inte nånstans bland molnen. När vi söker efter hopp så måste vi arbeta för att finna hoppet”.
En muslimsk man som jag mötte talade också om sitt hopp. Han heter Issa Suf och arbetade tidigare som polis i Palestina. Efter att blivit skjuten i ryggraden av israelisk militär så sitter han i rullstol. Han hade blivit utsatt för grym orättvisa och är förlamad. Han ägnar nu sin tid åt att organisera ickevåldsmanifestationer för fred. Han ägnar all sin tid för att hålla kontakter, skriva artiklar och övertyga människor om att de med ickevåldsliga metoder ska arbeta för fred. Jag hörde ingen bitterhet utan beslutsamhet och en fast övertygelse om att fred är möjlig, när han berättade om arbetet. Jag lyssnade till honom och undrade alltmer hur han orkar och hur han finner hopp och hela tiden utrycker hopp.  Till slut frågade jag honom, hur han, med sin historia och i sin nuvarande situation kunde känna och uttrycka hopp?
Han såg rakt in i mina ögon och sa, ”Jag lever ju! Vad annat kan jag göra än att ha hopp? Att lägga sig ner och dö är inget alternativ. Om jag inte hoppas så dör jag.”

Det är tydligt för dessa tre att hopp är något annat och något mer än en känsla som kan drabba dem. Den som söker hopp måste arbeta för det. Att hoppas är också en aktiv handling.

Det är på samma sätt med att tro. Det är en aktiv handling. I Jakobs brev så resonerar författaren om tro – ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jakob 2:14-18)

Minnesotas kristna råd påminner oss om världens orättvisor. De sätter ljus på den ondska som vi alla har en del i. Vi behöver det avslöjande ljuset.

———
Predikan var färdigskriven. Det är söndag morgon och jag hämtar in Dagens Nyheter.
Första sidan ser helt annorlunda ut än vad den brukar. Den är nästan helt svart men likt en ljuskägla upplyses en del av tidningens framsida så att det skapas en ljus del där en text finns, likt en bekännelse, en programförklaring med rubriken För en upplyst värld:

DNs förstasida den 22 januari 2023

Verkligheten ser annorlunda ut i mörker.
Saker förstoras eller mörkläggs.
I mörkret kan makten verka ostört.
I det fördolda hittar rädslan sin näring.
Och när vår världsbild är så dunkel att vi inte längre vet vad vi ska tro, blir det svårare att lita på det som vi faktiskt vet.

Därför behövs en ledstjärna.
För allt som växer drar sig mot ljuset.
I strålkastarljuset på fotbollsplanen i småstaden tänds framtidens idrottshopp.
I ljuset på scenen får konsten liv.
I solstrålen som skiner genom morgontidningens tunna blad lyser världen upp i ord. Och i mobilskärmsljuset träffas människor på nutidens mötestorg.

I ljuset bor inte bara hoppet, utan också modet. Det mod som kan tända en gnista som förvandlas till en löpeld.
Det är den gnistan som finns hos krigsfotografen som i en bildruta fångar en hel värld.
Hos den granskande reportern som kastar nytt ljus på övergrepp mot samhällets svagaste. Eller hos den unga skribenten i skoltidningen som punkterar patriarkatet med sin penna.

Det är den gnistan som lyser upp det mörka avståndet mellan människor med makt – och människor utan.

Därför behövs verklig journalistik.
Journalistik som riktar sitt ljus mot verkligheten.
Som lyser upp livet, konsten och världen.
———

Jesus skapar tro. Och vi skapar tro. Vi behöver det avslöjande ljuset, och du och jag behöver vara ljuset – som lyser upp livet.

Tron – att tro är en gåva. Men tron är också och samtidigt en möjlighet och en uppgift – lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.

Amen

*Hon är kvinnan
Låt av Ted och Kenneth Gärdestad

Hon kommer från havet
Längst ut på en ö
Där klipporna slipats
Av stormande sjö
Hon jagar bort molnen
När himlen är grå
Och strålar som solen
För att få hjärtat att slå

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

Hon dansar som vinden
På solbrända ben
Och bygger vår kärlek
På murar av sten
Hon rider på månen
När natten är ljum
I hennes blå ögon
Får alltid kärleken rum

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

[1] Tänk om! som uppmaning ”att ägna sig åt förnyat över­vägande av något redan beslutat eller dylikt; vanligen med an­tydan om resultat i form av ändrad upp­fattning.”  https://svenska.se/tre/?sok=t%C3%A4nk+om&pz=1#! 
Tänk om…? som en retorisk fråga.

[2] Se Sveriges kristna råds hemsida

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S  – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )

…

Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)

[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla.  Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio  brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: ’om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen

[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.