Etikett: Jonas Thorängen

Att leva tillsammans, 2021-10-17 (Jonas Thorängen)

Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Mark 3:31-35

Jag hade just gått och lagt mig och var halvvägs in i sömnen när jag hörde smattret från en helikopter genom det öppna vädringsfönstret. Smattret från helikoptern drog inte förbi och försvann, så som det oftast gör, utan stannade och fortsatte ihärdigt utan minskat ihållande. Jag förstod att något hänt och gick upp och tittar ut och ser blåljus som blinkar på flera ställen i Farsta strand. Jag tittar på min mobil och ser hur nyhetsuppdateringar börja komma in. TV4 och kvällstidningarna verkar vara snabbt på plats för att rapportera. På Twitter flödar kommentarerna med något uns fakta och massor av spekulationer.

Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. En man i 40-årsåldern sköts till döds i Farsta strand i tisdags och en 16-åring skadades och vårdas på sjukhus. Detta våld präglar också vår vardag. Deras våld präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på medmänniskor och på livet sätter tydliga spår i mig.
Med psaltarens ord frågar jag, ”Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag, hur länge ska fienden triumfera” (Ps 13:5) och med psaltarens ord uttrycka ”jag hatar de ondas skara” (Ps 26:5).

Ingen människa, inte en enda en, kan leva hela sitt liv helt oberoende av andra. Att leva tillsammans, som är dagens ämne, är inget som vi i nån allmänt god mening uppmuntras till, eller får goda råd om. Nej, att leva tillsammans är den förutsättning vi har i livet. Vi är beroende av varandra. Vi är alla beroende av varandra. Vi som människor blir till i gemenskap, vi växer som människor i relation med andra. Vi hör ihop. Vi hör ihop, inte enbart med dem vi är släkt med eller enbart med dem som vi delar trosgemenskap med, eller dem som vi delar politiska åsikter med. Vi hör ihop med alla människor oberoende av allt som kan ses som tämligen ytliga skillnader av åsikter, religiös bekännelse eller hudfärg. Det är inget val utan ett faktum som vi har att förhålla oss till – Gud skapade människan till sin avbild. Ingen annan identitet är viktigare.

I texterna som vi läst idag så pekar de på olika gränsöverskridanden. Det handlar om gränsöverskridande av kultur, av språk och av familj.

Berättelsen om Rut handlar ju om hur hon är fullständigt blottlagd i en annan kultur än den hon växt upp i. Hon har förlorat sin man, sin svärfar och nu följt med sin svärmor Noomi som återvänder till Betlehem från Moabs land (som ligger öster om Döda havet). Noomi och hennes man Elimelek hade en gång varit välbeställda men lämnat Betlehem för att bo i Moab en tid då det var hungersnöd. Nu hade alla män i familjen dött – far och två söner, kvar fanns Noomi och hennes svärdotter Rut, som kom från Moab, och nu kommit som främling till Betlehemstrakten i Israel. Det var i skördetid och Rut ber att få plocka ax, efter att skördemännen gjort sitt. Detta var en slags rättighet som änkor hade, vi skulle kunna se det som en sedvänja långt före vårt samhälles socialbistånd [1]. Det måste ha varit svårt att leva på resterna av de korn som blev kvar efter att åkern skördats. Boas, en släkting till Ruts avlidne svärfar, tar sig an henne och ger henne skydd och möjligheter. Han har hört om henne att hon lämnat sitt land och sina egna föräldrar och att hon har gjort gott mot sin svärmor, också efter att hennes man dött.

Vi vet väldigt lite om Tabita, hon som också kallades Dorkas och var en lärjunge. Hon bodde i Joppe, eller Jaffa som staden kallas idag. Jaffa är en av världens äldsta hamnstäder, kanske den allra äldsta, och idag sammanväxt med den moderna staden Tel Aviv. Det sägs att till Joppe skeppades cederträ in från Libanon för bygget av templet i Jerusalem. I Jaffa har handel skett i flera tusen år och människor mötts från olika kulturer och språk. Grekiska var ju den tidens världsspråk, och kanske var Dorkas egentligen från Grekland? Att hon omnämns som lärjunge och har två namn nämns nästan i förbifarten, utan någon större förklaring, vilket kan tyda på att det inte var något särskilt märkvärdigt alls för de första läsarna av denna berättelse. De visste att i Joppe fanns folk av olika slags bakgrund och identitet.

Staden Lydda, där Paulus vistades vid tillfället för vår berättelse, ligger ett par mil inåt landet från Jaffa. Lydda, eller Lod som staden i Israel heter idag, fanns då och finns som stad än idag. Både Jaffa och Lydda har också idag en blandad befolkning. Judar utgör idag en majoritet på cirka 80% av israels befolkning. Cirka 20% av Israels befolkning är framförallt araber (eller palestinier som de ofta själv kallar sig), men i Israel finns också druser, tjerkesser, samaritaner och armenier med flera folkgrupper. Alla dessa identiteter har olika ursprung och historia, deras tro och bekännelser är olika och ibland sammanflätade. Bland israels araber är de flesta muslimer men också en del kristna. Just Lydda är en sådan blandad stad där det bor judar och kristna och muslimska araber. Efter det krig som utspelade sig mellan Israel och extrema grupperingar i Gaza tidigare i år så blev det tydliga motsättningar mellan Lyddas arabiska och judiska befolkning. Araber och judar utsatte varandra för våld och förstörde affärer och vandaliserade gravplatser. Identiteten till den ena eller andra gruppen verkar vara viktigare än att vara människa. Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld.
Tabita eller Dorkas – vi vet inte om hon var judinna eller av annat ursprung. Men det var ju inom den judiska sfären som de allra första Jesus-efterföljarna fanns, så kanske kan vi anta att hon är judinna med någons slags koppling till grekisk kultur. Om Tabita, om Dorkas, kvinna och Jesus lärjunge beskrivs i denna dödsruna att Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Är Jesus oförskämd mot sin mor och sina bröder? Ja, det kan låta så när vi läser att han säger ”Vem är min mor och mina bröder?” och sen ser på dem som sitter runt omkring och säger ”Det här är min mor och mina bröder….”. Den här berättelsen finns med i alla fyra evangelierna och utifrån det kan vi anta att den sågs som viktig, eller ”stack ut” när berättelsen traderades vidare.  Men Markus evangelium skrevs ju troligen först. Markus skriver på ett väldigt kortfattat sätt och har också några andra detaljer med i berättelsen i texten före det vi läst idag. Bakgrunden är att Jesus nu kallat sina tolv lärjungar, han har undervisat, märkligt och oförklarligt har människor blivit friska från sjukdomar och han har blivit populär. Hans anhöriga har hört om detta och blivit oroliga – har han blivit helt tokig?  Jag läser från Markus 3:20 ….

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul [2] och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Markus 3:20-27)
Det här är den korta bakgrunden till händelsen då Jesus som respons på besked om att hans anhöriga  står utanför trängseln och frågar efter honom, retoriskt frågar:
»Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
Jesus expanderar här sin familj. Hans identitet är inte endast hans närmaste anhöriga – alla de som är runtomkring honom är hans bror och syster och mor.

Jag tror att Jesus just pekar på kärnan i det han vill säga – att göra Guds vilja – och han utökar sin familj. Jesus identitet är inte endast det som kan relateras till hans närmaste familj utan också alla de som gör Gud vilja.

Texterna vi läst idag handlar om gränsöverskridande, inte om att överge sin identitet men att vara inkluderande. Texterna ger exempel på när människor överskridit och inkluderat andra perspektiv av kultur (som Rut), kanske också språkligt (som i fallet med Tabita/Dorkas I Joppe fanns det bland lärjungarna  en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas.) och familj (som Jesus som hävdar att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor).

Alla tre texterna har dessutom en kvinna i centrum av berättelsen och texterna pekar på att det handlar om personernas karaktär, som visar sig genom deras handlingar. Rut som hade gjort gott, Tabita eller Dorkas som hade gjort gott och var generös och Jesus som säger att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans – Gud skapade människan till sin avbild.
Har vi nåt val? 

När din grupp, eller din klan blir viktigare än att vara människa, viktigare än att se människan utanför sin egen grupp, då är vi på ett sluttande plan nerför.  Där är vi nu. 
Hot och hat präglar vissa människors liv så mycket att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. Detta präglar vår vardag. Detta präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på liv och medmänniskor sätter tydliga spår i mig.
När vår gemenskap skapar begränsningar, när frågan ”vad ska den andre tro?” om jag gör det ena eller andra begränsar mina möjligheter så krymper också jag som människa. När jag frågar mig ”Kan jag som kristen samarbeta med ….vem det nu är.” så krymper min värld och mina möjligheter som människa. 

Har vi nåt val?
Ja, jag kan välja vad jag gör med mitt liv i förhållande till alla er andra. Ingen av oss är en isolerad ö – vi hör alla ihop. Vi är alla beroende av varandra. Jag behöver veta vem jag är för att kunna samarbeta och relatera till andra. Men min identitet – som man eller kvinna, som svensk, som kristen – får inte uppta hela min uppmärksamhet. Först människa, kristen sedan (var det Grundtvig eller Kierkegaard som sa det?)

I Markus evangelium kapitel 12 finns den viktiga berättelsen som jag menar utgör kärnan i att göra Guds vilja – vad är viktigast i livet? Budet som säger Du skall älska din nästa som dig själv. Mark 12:31).
Det är inte mer eller mindre än så. Det är en urgammal sanning som Jesus hämtar från 3 Mosebok 19:18, där det står Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. 

Budet säger implicit att du först måste älska dig själv – älska din nästa som dig själv. Det är viktigt att lära känna sig själv. Det är viktigt att ”grunda” sig själv i en gemenskap där glädje, frihet och omsorg ger mig själv stöd.

Jag vill avsluta med ett exempel på ett gott gränsöverskridande, en god och generös handling som jag är övertygad om är Guds vilja.
Just nu pågår olivskörd i Palestina och Israel. Olivskörden är av mycket stor betydelse, både kulturellt och ekonomiskt för palestinier. Glädjen över olivskörden firas bland unga och gamla – det är en folkfest.
Men, i den konflikt som ibland leder till hot och hat och död mellan palestinier och israeler så utgör tiden för olivskörd en risk för alla palestinska bönder och deras familjer som plockar oliver. Risken består i att israeliska bosättare då passar på att ibland bränna olivträd som är redo för skörd, eller att hota bönder så att de inte kan eller vågar skörda. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som jag jobbar med till vardags brukar vid den här tiden göra palestinierna sällskap för att utgöra en internationell skyddande närvaro. Men nu är det inte möjligt eftersom Israel inte tillåter inresa för enskild besökare. Följeslagarna är inte ensamma om att utgöra denna skyddande närvaro, utan det finns en del andra internationella organisationer och även en del israeliska fredsorganisationer som följer med och delar glädjen och finns som en tredje part mitt i konflikten. Organisationen Rabbis for Human Rights är en av dessa israeliska organisationer. Det är israeliska judiska rabbiner som reser till palestinska bönder för att vara med och skörda oliver. Rabbis for Human Rights beskriver på Facebook i en text för några dagar sedan att skördetiden ska för palestinierna inte utgöras av hot från aggressiv israeliska bosättare, eller av soldater som tycks skydda bosättarna snarare än palestinierna, olivskördande palestinska bönder ska inte behöva begränsas av polis som skapar restriktioner där Israel ockuperar palestinsk mark. Det ska inte behöva vara så men tills det har förändrats, säger Rabbis for Human Rights, så är de där för att be med sina händer och fötter. De står med båda fötterna på marken och händerna i olivträdens grenar.

De gömmer inte undan sin identitet som judar, de gömmer inte sin tro och sina böner. Men de reserverar heller inte sina böner och tro enbart för dem som har samma etniska eller religiösa bakgrund. De ser till saken, de ser en orättvisa och agerar mot detta missförhållande – just därför att de har sin tro. 

Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans är att älska min nästa som sig själv.

Amen

[1] plocka ax Fattiga, invandrare, faderlösa och änkor hade rätt att efter skördearbetet plocka ax på fälten; se 3 Mos 23:22; 5 Mos 24:19. Från www.bibeln.se

[2] Beelsebul Ett gammalt gudsnamn har överförts på en demon, som här likställs med djävulen. Jfr 2 Kung 1:2 med not. Från www.bibeln.se

Kärlekens väg, 2021-02-14 (Jonas Thorängen)

Luk 18:31-43

Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.

Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.

Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant.  Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.

Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.

Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?

Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)

I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.

Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.

I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.

Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«7Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« 

Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?

Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«

Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.

Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.

Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.

Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.

Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.

På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.

Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.

Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).

Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:

När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi ​​bara är modiga nog att vara det.

…

Vilken underbar värld vi lever i!

(What A Wonderful World [5])

[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html

[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg

[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och  https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde

[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021   https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw

[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs

Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

 – – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

”Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”.  Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. 47Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)

Att inte döma, 2020-07-05 (Jonas Thorängen)

Luk 6:36-42

“Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2)

Människor vill ha fred. Människor vill ha lugn och harmoni. Trots att nästan alla människor inget annat önskar än fred och frid, så pågår det krig. En del påstår att människor alltid varit våldsamma. En del säger till och med att det tillhör människans natur att vara våldsam.
Människor i många av världens länder har så länge och så många gånger försökt att skapa fred med våld.
Men mitt i uppenbara och konkreta konflikter så har också människor rest sig och stått emot våldet. Enskilda och sårbara människor, ibland har de lyckats inspirera, övertyga och organisera för att agera med ickevåld i våldsamma och orättvisa situationer. De är inte alltigenom felfria människor, men det är människor som sett en större helhet, människor som kommit tillsammans för att trotsa sina rädslor och för att öva sitt mod. För en del har priset varit högt, en del har gått med mod och rädsla mot sin egen död. Tillsammans, gemenskap, samarbete har visat sig vara en absolut styrka som vinner i längden.

Året 2020 kommer vi att minnas som Corona-året. Människor i vår närhet har blivit sjuka, människor har dött. Det har gått ungefär ett halvår sedan vi först hörde talas om Corona-viruset och fortfarande är det så mycket som vi inte vet eller förstår. Forskare jobbar intensivt, men det “nya Corona-viruset” går inte helt att tolka i ljuset av tidigare kunskap om hur virus brukar bete sig.

Världens politiker har reagerat olika. Några med stor beslutsamhet, andra med förnekelse, agerat med splittring som följd. Nu – när hela världen drabbats – borde det vara viktigare än någonsin med samarbete, samarbete över gränser. Forskarna verkar vara långt bättre på samarbete än politiker i världen. Skyddsutrustning och medicinska produkter blir en handelsvara på en girighetens marknad, och blir politiskt slagträ. Volontärer ställer upp och tillverkar skyddsutrustning (såsom plastförkläden som tillverkats här i Farsta) med mera. Girighet, en kortsiktig vinst är drivkraft. Världen är splittrad i vi och dem. Men, mänskligheten – så gott som alla människor på jorden – vill ha fred.

Historien och vår egen tid ger oss exempel på två olika synsätt, övertygelser och tillvägagångssätt. Det betyder att vi kan välja och våra val har betydelse – vi kan välja att möta ont med gott, möta våld med ickevåld, möta konkurrens med samverkan. Vi kan välja att inte döma, möta den andre i samarbete. Vi och dom kan få bli ett större vi – “Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”.

I mitt arbete har jag rest en hel del till Israel och Palestina. Jag möts alltid av hälsningen Shalom och Salam. Hebreiska och arabiska är båda semitiska språk och alla i Mellanöstern hälsar varandra med shalom, salam, fred! På svenska finner vi möjligen olika nyanser i orden fred och frid och orden shalom/salam inbegriper mycket mer än vad vi kanske först tänker, Shalom är mycket mer än slut på konflikt och våld och mycket mer än en känsla av frid. Shalom är den stora freden.

Jean Zaru, palestinier och ledare för Kväkarna – Vännernas samfund, i Ramallah har definierat den stora freden så här:
Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta.
Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld.
Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten.
Fred är Salam/Shalom, välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner sig hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet.
Fred är dynamisk och positiv handling.
Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser.
Fred är den sköna harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka.

Gud som gett oss livet vill att vi ska leva ett liv i fullhet, ett liv i, med och genom shalom – shalom, den stora freden.

Vänd om! Vänd om, så får ni leva.
Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande har vi läst från Hezekiel idag.

Och Paulus säger till oss i Galaterbrevet, Vad man sår får man också skörda.

Jesus uppmanar oss:
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

Fred är både en gåva och något vi får öva oss i. Fred är vägen till fred, skriver K G Hammar i boken med samma namn. Vi kan välja att vara en del av fredens väg och tillsammans öva modet. Vi får fred/frid, och vi kan ge fred/frid vidare till varandra – den stora freden.

Kampen mot ondskan, 2020-03-15 (Jonas Thorängen)

Textläsningar (årgång III)
Första Kungaboken 18:26–29, 36-39
Uppenbarelseboken 3:14–19
Markusevangeliet 9:14–32
— — —

Fjällgatan, måndag morgon. En förskola, barn och föräldrar kommer och möter förskolans personal. Barnen är upprymda och glada – de har ju inte setts på flera dagar! Föräldrar som är på väg till arbeten lämnar sina barn. Förskolans personal byter några ord med föräldrarna och bemöter barnen pedagogiskt. Det är god stämning när jag passerar, barnen är lite busiga, de är glada, uppspelta och högljudda. En av föräldrarna måste iväg och får höja rösten för att överrösta barnen:
– Hörrenikillar, säger hon vänligt men tydligt, Ha nu en riktigt bra dag!
– Och ta hand om varandra, säger en pojke som en direkt respons.

Jag tyckte mig höra att det inte riktigt var den lilla 4-5-åriga pojkens egna ord, att han hade lånat dem. Jag är säker på att han hade hört detta sägas många gånger förut, ett slags eko från vuxna som lämnar sina barn på förskola. Pojken härmade ord han hört förut. Kanske hade han gjort det sedan före han förstod vad orden betydde? Men oberoende om han förstår orden eller inte så övar han på att använda dem. Orden ”var rädda om varandra” innehåller så mycket goda värderingar och förväntningar. De uttrycker en önskan – ”var rädda om varandra”. Pojken prövar och övar orden, och dessa goda värderingar kommer att vara med och forma honom, hans tankar och hans handlingar.
Varandra,  är ett vackert ord, tycker jag.

Händelsen en vanlig vardag, varade bara några sekunder medan jag passerade, och var en god början på min vecka för några veckor sen.

Sen dess har så mycket hänt – Corona-virus är på allas läppar, i bemärkelsen att alla jag möter pratar om Coronavirus, om sjukdomen Covid-19. Corona-virus toppar varje nyhetssändning, allt som händer, görs och planeras måste förhålla sig till smittspridningsrisk. Ekonomin och världens börser rasar. Stora företag varslar om uppsägning. Flygbolag ställer in flighter, länder stoppar inresande från vissa länder och regioner, UD varnar för resor till alla länder, gränser i våra grannländer stängs. Människor ser med misstänksamhet på en hostande medresenär i kollektivtrafiken.

Konferenser och möten ställs in, gudstjänster ställs in eller websänds – riskera inte att bidra till smittspridning! I Uppsala har Equmeniakyrkans  församling gått in i vad de kallar trygghetsläge och på så sätt kommunicerar att de vidtar kloka åtgärder i linje med folkhälsomyndighetens råd och riktlinjer – inga samlingar över 500 personer, den som känner sig krasslig uppmanas att stanna hemma, hälsa på varandra utan att ta i hand, osv.

Världen tycks nästan vara i fritt fall, paniken hotar – ämnet för dagens gudstjänst är Kampen mot ondskan. Vi går in i trygghetsläge.

Vi uppmanas att tänka på varandra – gott och väl – att solidariskt tänka oss för så vi inte riskerar andras hälsa. Vi får goda råd om att tvätta händerna ordentligt. Vi får råd om  hur vi bör hälsa på varandra – med en varm blick och handen på hjärtat, eller som de gör i flera kulturer i Asien – Sawatdee Khrap (som i Thailand) eller Namaste! (som i Indien) – Det är att visa varandra respekt.

Nu är den uppretade diskussionen, som hetsade fram för några år sedan, om hur vi hälsar på varandra i Sverige, glömd. Ni minns kanske debatten kring miljöpartisten Yassri Khan efter att han inte tog en kvinnlig reporter i hand, utifrån hans sätt att tolka islam. Med handen på hjärtat får vi hälsa på varandra med Salam! Shalom! Fred!

Men inte bara nu när Corona-viruset hotar världen, utan varje dag hör vi nyheter som tynger och oroar oss. Det är krig och politik, det är naturkatastrofer, organiserad brottslighet och brutalt våld och död. Vi matas dagligen med dåliga nyheter. Vi översvämmas av elände.
Men kyrkan ska ju alltid predika evangelium. Evangelium – de goda nyheterna – oberoende av förhållande.

Ämnet i dag är Kampen mot ondskan.
Vad är ondskan? Kan ondskan definieras?
I texten vi har läst idag så handlar det om en pojke som har en stum ande. ”Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel”,  berättar pojkens pappa.

Är det den stumma anden som är ondskan?  Är det stumheten och tystnaden som är ondskan?

När jag har tittat på de olika evangelietexterna, de olika årgångarna, som är föreslagna för denna söndag så handlar de om besättelse och om kvinnan med blödningar[1]. En kvinna som hade blödningar ansågs oren – hon var ställd utanför den sociala gemenskapen under flera år. Vad är ondskan i den berättelsen?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja skriver Paulus (i Romarbrevet 12:2). Då som nu så försöker vi leva på höjden av vår tids kunskapsnivå. Vi ska göra allt vi kan för att ta till oss av all vederhäftig kunskap. Sedan länge vet vi att kvinnor med blödningar inte utgör något hot mot oss. Mycket av det som bibeln berättar om demoner och onda andar, skulle vi nog sätta en psykiatrisk diagnos på idag. Men vi förstår inte allt och långtifrån allt har vi botemedel mot.

I de gammaltestamentliga texterna, som är föreslagna för denna söndag, handlar det om filistéerna (berättelsen om David och Goliat) och Baals-dyrkarna som profeten Elia utmanar[2]. Det handlar om ”de andra”. Det handlar om dem som inte är som vi, de andra som inte tror som vi, som inte ber som vi.

En vän som jag pratade med för ett par veckor sedan hade varit på resa, berättade att on upptäckte att ingen satt nära henne i vänthallen på flygplatsen. Hon råkar vara född i Japan och såg ”för” asiatisk ut så ingen vågade komma nära henne, av rädsla för Corona-virus. Hon såg inte ut de flesta i just det sammanhanget. Hon var en av ”de andra”.

Trots alla nyheter om alla världens eländiga tillstånd så är jag säker på att de flesta människor vill gott. De allra flesta vill leva i fred och ge sina barn det bästa de kan.

Är det rädslan för det vi inte förstår som är ondskan?
Rädslan för den andre? Det vi inte begriper och klarar att ha kontroll över.
När något saknar mening och betydelse, när det verkar meningslöst?
I situationer när vi känner vanmakt, när hela samhället befinner sig i denna vanmakt.
Är det denna situation som är ondskan idag?

När Jesus talade om liv och död och uppståndelse från de döda, så förstod inte lärjungarna. Det står i texten i Markus som vi läst idag, Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.(Mark 9:32)

Men vi måste våga fråga och vi ska ständigt arbeta för att stå på vår tids kunskaps allra högsta höjd. Vi ska fråga de texter vi läser och vi ska ställa frågor till vår egen tid.
Då beskrevs pojkens situation och beteende som en ond ande, en demon, som for in i honom. Kanske kan det förklaras som psykisk sjukdom eller epilepsi idag.
Coronaviruset sprider en smitta där vi som samhälle inte får bukt med, sjukdomen Covid-19 vet inte läkare hur de ska bota? – följden är vanmakt, rädsla – är det ondskan?

Då och nu den “andre” , den främmande, det som för de flesta av oss är okänt? – är det ondskan?
Det som fyller våra nyhetssändningar varje dag
Organiserad brottslighet? Organiserad ondska?
Krig, med miljoner flyktingar som följd? Är det ondskan?

Martin Luther King Jr. (med flera) har sagt; Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Var inte rädda , det är en återkommande uppmaning i bibeln.
Vår uppgift som människor är att Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.[3]

De allra flesta människor på hela jorden vill gott, vill göra gott och vill sina barns bästa, det är min övertygelse. Jag menar ändå att vi behöver öva i att göra det goda.  Vi ska vara den förändring vi vill se i världen (M K Gandhi, kanske?)

Fred är vägen till fred har någon myntat  och det är också namnet på en bok med exempel på fredsarbete i vardagen[4].

Fred är vägen till fred, betyder att vi behöver öva eller göra fred för att fred ska komma till oss.

6Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
7Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
8Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
9Saliga de som håller fred, (eller ”gör fred/skapar fred”)
de skall kallas Guds söner.
De som gör fred.
Psaltaren 34 uttrycker det Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.

Vi ska inte blunda för alla nyheter, som ju oftast inte är positiva, men vi ska trots ondska och ”dåliga nyheter” vara fredsskapare i livets alla och största bemärkelser (fred med varandra i samhället och världen, fred med skapelsen – en total balans och jämvikt)

Du skall älska din nästa som dig själv (Mark 12:31), uppmanar bibeln oss också till. Det betyder ju att jag måste börja med mig själv. Jag tror, hjälp min otro,  utbrister pappan i berättelsen vi läst idag. Jag tror och hoppas och vill arbeta för, att där det finns hopplöshet , där ska vi tillsammans vara en hoppets infrastruktur.  Det finns ju vad polisen kallar organiserad brottslighet. Låt oss då organisera godhet, hjälpsamhet, vänskap.
Hur övar vi godhet? Vi ska vara den positiva förändring vi önskar se i samhället

Det behövs mod ibland, vi behöver civilkurage eller kollektivkurage, så som det uppmanats till i kollektivtrafiken. Det kan vara enklare sagt än gjort i många fall. Hur övar vi civilkurage? Ja, vi kan anordna en workshop tillsammans med Kristna fredsrörelsen som anordnar just workshop i civilkurage.

Som jag sa – jag är övertygad om att de flesta människor vill gott. Jag tror att vi alla som är här vill gott. Men vi behöver också öva på att vara fredsskapare. Vill vi börja öva godhet? Visa varandra respekt. Älska din nästa som dig själv. Vi kan börja i det lilla – En varm blick, ett leende en önskan om fred och frid. Öva och pröva de goda orden. Också till ”den andre”, till dem vi ännu inte känner, ska vi öva och pröva ord och handling.

Jag tycker vi övar nu direkt. Så som på Fjällgatan en måndag morgon – vi övar:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Vi övar en gång till:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Bön

Gud, tack att vi får leva i din närhet
Fyll oss med din givande kärlek
Vi vill ta emot din nåd och möta världen med din blick

Tack Jesus, att du utmanar oss att ta ett steg till
Vi vill sätta andra före oss själva
Förvandla våra hjärtan och våra mönster
Hjälp oss att vända våra hjärtan utåt

Kom Helige ande, ge oss kraft och mod
så att vi kan vandra i din radikala kärlek
Vi vill leva i försoning med världen och sträva efter fullkomlighet

Gud, befria oss från all nöd
Amen

///

Psaltaren 25:12–22  

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv får han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt.

Min blick är ständigt fäst på Herren,
det är han som löser min fot ur snaran.
Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.
Se på mina fiender – så många de är,
så hätska i sitt hat!
Rädda mitt liv, befria mig,
svik mig inte, jag flyr till dig.
Låt oskuld och redlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.

O Gud, befria Israel
från all dess nöd!

[1] Årgång I: Lukas 11:14-26, Årgång II: Markus 5:24-34, Årgång III: Markus 9:14-32

[2] Årgång I: Första Samuelsboken 17:40-50, Årgång III: Första Kungaboken 18:26-29, 36-39

[3] Citat av Franciscus av Assisi

[4] Läs om boken Fred är vägen till fred https://www.skr.org/skr-delade-ut-fredsbok-vid-riksmotets-oppnande/