Karin Wiborn – Centrumkyrkan Farsta

Lovsång, 2022-10-09 (Karin Wiborn)

Berättelsen återkommer: Jesus går upp på ett berg och sätter sig ned.

Det är något med berget. Du kommer närmare himlen när du kommer upp en bit och ges möjlighet till en översyn. Du får andra perspektiv, detaljerna blir annorlunda. Detaljerna som så lätt styr våra liv. Ibland kallar vi det giraffperspektiv. Eller helikopterperspektiv. På berget är sikten fri och du får överblick.

När Jesus går upp på berget i dagens text sker också en slags sammanfattning över en stor del av Jesu gärning. Mer bestämt hans undergärning. ”Han botade dem”, sammanfattar Matteus, och där på berget finns de. De lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Och folket jublar, prisar Gud över de underverk Gud gör.

Jag tycker alltid det är aningen svårt med underberättelser. För vi vet ju att dessa under ofta inte sker bland oss idag. Samtidigt sa Jesus att större under än jag har gjort, ska ni göra.

Jag återvänder ofta till rabbin Harold Kuchner och hans bok ”När livet gör oss illa”. Genom sitt liv, eller snarare sin sons korta liv, gör han en smärtsam resa som leder till att han definierar ”under” och ”extraordinära under”. Hans son föds med progeria som gör att kroppen åldras i förtid, och medför en tidig död i tonåren som en åldrad människa. Varför? frågar Kuchner. Varför kunde inte Gud göra ett under? Varför skulle min son drabbas? Han tvivlar, men en dag inser han att livet fortgår och bara det, att han känner livslust, ser han som ett under. Det finns också de som mirakulöst blir räddade från död eller befriade från sjukdom. Det kallar han för extraordinära under. De händer, men de är undantag. Ovanliga.

Det stora undret är att vi i vår skröplighet och sorg, ja till och med meningslöshet, vaknar, går upp och mitt i hopplöshet kan känna hopp. Idag finns många skäl till hopplöshet. Klimatet, krig, energipriser, instabil politik.

Det kan hända, där på berget, att livets skönhet, att vara till, kanske en hand att hålla i, en uppgift att gå till, ett mysterium att lösa. Något som ger oss lust ännu en dag. Lust och glädje. Lust, glädje och tacksamhet. Och lovsången växer mitt i allt över att finnas till.

För där är ett hopp. Om livet, om framtiden. För Gud har inte övergett oss. Och till ett tecken på hans närvaro har han lämnat ett bröd och lite vin. Kristi kropp och Kristi blod. Liv i ditt liv. Liv för världens skull, för fredens, för skapelsens, för enhetens och samhörighetens skull. Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Amen

Skapelsen, 2022-06-26 (Karin Wiborn)

Midsommardagens texter:

Job 12:7-13
Apg 17:22-31
Matt 6:25-30
Ps 104:1-13

Dessa texter förde mina tankar till pilgrimen och pilgrimens nyckelord. Därför blir det här en FETBLADS-predikan. Nyckelordens begynnelsebokstäver bildar ordet fetblad, och kan hjälpa oss att komma ihåg. Men först några ord om vad och vem en pilgrim är:

Ordet pilgrim kommer från latinets peregrinus som betyder främling och betecknar en person som gör en pilgrimsresa till en helig plats. Pilgrimen är främling i den meningen att det finns ett annat ”hemma” och samtidigt är pilgrimen öppen för de landskap, samhällen och miljöer hon besöker. Pilgrimens resa är också ett slags ”hemma”, men inte varifrån hon kommer eller vart hon är på väg. Världen är full av pilgrimen, både historiskt och i nutid. Människor som frivilligt eller ofrivilligt har lämnat sitt hemma och rör sig i världen på genomresa, som nomader eller som flyktingar.

En kristen förståelse kan vara att vi i någon mening alla är pilgrimer. Vi har vårt ursprung, vår startpunkt som är bortom denna värld, detta samhälle, denna omgivning och vi är på väg till vårt mål, vårt eviga hemma hos Gud. Pilgrim är att vara människa och en människa är en pilgrim.

Pilgrimens nyckelord kan hjälpa oss till ett bra förhållningssätt under vår livsresa utifrån vetskapen att vi har vårt ursprung i Gud och vi har vårt mål hos Gud.

Och dessa nyckelord kan sammanfattas i ordet Fetblad, så om ni lägger fetblad på minnet är möjligheten större att ni också kommer ihåg nyckelorden, en hjälp för en pilgrims minne.

F står för frihet. Paulus skriver till de kristna i Galatien 5:13: Ni är ju kallade till frihet. Pilgrimen rör sig i frihet mellan sitt ursprung och sitt mål och har till uppgift att lära sig bära sin frihet.

Vi är skapade med en fri vilja och vi är kallade till frihet. Kyrkofader Augustinus sa: ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Frihet är lättare att bära när vi vet att det finns ett hemma och ett mål. Vi seglar inte vind för våg. Mina beslut, mitt liv, mina val påverkar. Om vi då älskar Gud, och därmed nästan och oss själva, blir friheten en tillgång och de val jag gör är medskapare i mitt liv.

E Enkelhet. Predikaren 7:30 ”Detta är vad jag kom fram till: Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” Jag känner igen mig i att ibland krångla till saker och ting, men om det inte är menat så? Om vi är skapade till enkelhet och rakhet? Det låter befriande, ja, en del av friheten i Kristus. I dag behöver vi enkelhet för att överleva som mänsklighet.

T Tystnad. Det välsignade mellanrummet då orden stannar innan nästa ord kommer. Paus för andning, eftertanke, formulering eller bara… så jag säger inte så mycket mer om tystnad.

B Bekymmerslöshet. Se på himlens fåglar, se på ängens liljor, och fråga djuren. Bekymmerslöshet är inte samma sak som ansvarslöshet. Det är att lita till en kraft, större än jag, till vilken jag kan dela mina bekymmer och därmed lämna en del av dem åt sidan. Nyckelorden hänger samman. Större enkelhet kan bidra till bekymmerslöshet. Ju mer vi krånglar till det, desto mer bekymmer. Och vi kan be sinnesrobönen som på ett bra sätt förklarar skillnaden mellan bekymmerslöshet och ansvarslöshet. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Att ta ansvar är att ha modet att förändra det jag kan.

L Långsamhet. Vi är illa ute om vi förlorar långsamheten. Eftertanken och vänta in. ”Du ska aldrig röra dig fortare, herr direktör, än att barnet inom dig, kan hinna med. Annars griper dig stressen. Barnet inom dig har kortare ben, men högre intressen. Det vill tulta ifatt dig och lära dig leva, innan du dör.” (Alf Henriksson)

A Andlighet. Paulus på Areopagen ser athenarnas andlighet. Han ser olika gudabilder och också ett altare med inskriptionen ”åt en okänd Gud”. Vår tid präglas av en politisk ängslighet och en kulturell nyfikenhet när det kommer till andlighet och religion.

Inte minst naturen rör och berör de allra flesta människor i upplevelsen av att vara i det oändliga, en pilgrims öppna och nyfikna intresse över skaparen förstärks genom att vara i skapelsen. Paulus konstaterar att i honom är det vi lever, rör oss och är till. Vi har vårt ursprung i honom. Vi har vårt hemma i skaparen precis som allt skapat.

D Delaktighet. Vi är, som allt skapat, en del av det ekologiska systemet. Och vi står inför en förändring genom att vi har överutnyttjat jordens resurser. Det rubbar balansen och får till följd att arter försvinner. I samband med Stockholm +50 i början av juni hölls en minnesgudstjänst över utdöda arter som uppmärksammade de 130 000 arter som man tror är utdöda och en förbön för den miljon arter som är hotade.

Delaktigheten påminner också om vår samhörighet med hela mänskligheten. ”Av en enda människa har han skapat alla folk”, sa Paulus på Areopagen. Vi som lever nu delar en sträcka på vår pilgrimsvandring på jorden. Vi delar också – och går i spåren av de som gått före samtidigt som vi lämnar spår till de som kommer efter oss. När vi delar våra erfarenheter, vår tro, vårt tvivel, rädsla och glädje blir resan lättare. Som att bära varandras packning, våra bördor.

Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delaktighet. Det är pilgrimens sju nyckelord. Kära pilgrim, var du än befinner dig på din livsresa idag. Jag ger dem till dig, kanske att fundera över när sommaren är skön och kallar oss ut att njuta frihet i Guds skapelse.

Amen

Guds hus, 2022-01-02 (Karin Wiborn)

Mark 11:15-19

Julens budskap är hos oss ännu en stund. Gud kommer till jorden som ett nyfött, behövande barn. Jesus föds i Betlehem, Bet – hus, Lehem – bröd, i brödets hus. Jesus som senare kommer att säga om sig själv ”Jag är livets bröd” föds i staden brödhuset. Det stora mysteriet, att Gud blir människa, kallar vi för inkarnationen, det gudomliga tar plats och bor mitt ibland oss. Ordet blev människa och bodde bland oss skriver evangelisten Johannes. Gud blir synlig för oss i Jesus, tar plats ibland oss, blir en av oss. Förunderligt och märkligt; jag behöver om och om igen återvända till detta stora under och tecken på Guds oerhörda kärlek till oss.

Ängelns budskap på julnatten är att jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Jesus återvänder till profeten Jesaja när han driver ut dem som sålde och köpte i templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Guds hus skall vara en bönens plats för alla och ängeln proklamerar att födelsen i Betlehem är en glädje för hela folket.

Jag gläds över att kristen tro är allomfattande och inkluderande. Alla, hela och världen. I Kristus finns en kärlek och ett hem för alla, alla som tar emot och vill höra till. Vår tro handlar om centrum och inte gränser. Mitt i centrum finns en kärlek som går längre ner, bortom och vidare på ett sätt som är mysterium, oändligt, gränslöst.

Nu kanske du tycker jag har gått vilse i relation till dagens text, kanske undrar jag det själv, för nog är det just gränsen som är nådd för Jesus när han kommer till templet och reagerar så starkt att han välter omkull bord, stolar och driver ut dem som sålde och köpte?

En intressant fråga är vem som tjänade på kommersen och varför upprör det översteprästerna och de skriftlärda? Maktförskjutning? Mindre inkomster? Mindre folk i templet? Kort och gott; vem tjänade på kommersen och vem fick betala?

Historien upprepar sig på 1500-talet när Martin Luther kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden. Han blev bannlyst och fredlös.

Historien upprepar sig i Sverige 12 januari 1726 genom konventikelplakatet, förbud att ordna bönemöten på andra platser än i kyrkan, familjeandakter undantaget. Den som ändå anordnade eller deltog i en sammankomst fick böta i en stigande skala. Efter tre gånger landsförvisning. Lagen upphävdes under senare delen av 1800-talet.

Jag förstår viljan att skydda den rätta läran och försvara tron, men tolkningen av vad som är rätt skiljer sig åt.

Jesus gör det när han driver ut de som köper och säljer i templet, och det upprör överstepräster och skriftlärda. Det är Martin Luthers vilja och mission när han spikar upp sina teser. Det är därför frikyrkliga utvandrar till Amerika under 1800-talet. Måttet är rågat. Så nog finns det gräns också i mötet med gränslös kärlek.

Det finns ett bibelord jag ofta återkommer till i självrannsakande syfte, Matt 23:13; Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

Jag är pinsamt medveten om att jag har en maktposition i kyrkan, och i synnerhet i Equmeniakyrkan. Dessutom är jag en världsmedborgare med flera privilegier om än inte riktigt alla, jag är ju kvinna. Med det följer ett ansvar och självrannsakan är viktigt. På vilket sätt bevakar jag gränser i stället för att välkomna in i centrum? Stänger jag till himmelriket för människor och det utan att gå in själv? Hur pass har jag med mitt liv bidragit till att ge nycklar till Guds hus och släppa in den som söker och den som vill be? Ett bönens hus för alla folk…

Så låt oss för en stund tänka tillbaka på just Centrumkyrkan, vårt Guds hus, under året som gått. Delvis har det varit mer stängt – eller begränsat – för oss som brukar komma hit för bön och gudstjänst, samtidigt har Guds hus varit hemma på våra skärmar och telefoner. Samtidigt har mer folk än någonsin varit i vårt kyrkorum för 15 minuters stillasittande efter att ha tagit emot vaccin. Det slog mig, när vi tog en promenad till kyrkan på juldagen och möttes av Hela människans matutlämning, julmusik, krubborna i fönstren och hörde att det tidigare på dagen varit kö, en annan kö än vaccinkön, som jag sett ett flertal tillfällen under hösten, att aldrig har väl så många människor stått i kö utanför vår kyrka.

Det här har varit en plats för hela folket, för alla folk under 2021 och låt oss hålla kvar den känslan. Jag kallar den här kyrkan, detta kyrkorum, för mitt, det är här jag går för bön och gudstjänst, men det är verkligen inte bara mitt. Jag vill innerligt att det ska vara hela Farstas kyrka med ett centrum, ett glädjebud för hela folket, inte gränser.

I går var det nyårsdag 2022. I just det här Gudshuset hade vi inte gudstjänst. Om det hade varit det hade vi mötts kring temat i Jesu namn och läst evangelietext från Luk 13:6-9. Jesus gav dem denna liknelse; En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att som det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare; I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade; Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

För att säga som jag tänker. Den här kyrkan och församlingen bärs av en ganska liten grupp människor ekonomiskt och arbetsmässigt. Ibland ställs frågan hur länge vi ska orka och om det är värt det. Gårdagens och dagens evangelietext tillsammans med bilden av hur just den här kyrkan har varit ett rum för många olika människor under året som gått och av olika skäl talar till mig. Låt oss tro att vi har grävt och gödslat under det gångna året och öppnat kyrkportarna för alla folk, hela folket.

Till sist; En byggnad kan vara betydelsefull och viktig, men det är inte där, inte i någon kyrkobyggnad som Gud slår upp sitt tält. Guds rike slår rot i oss och mellan oss. Det är djupast sett våra hjärtan som är intressanta för människosonen från brödhuset, Jesus. Egentligen är varje människa en möjlig mikro-ekklesia, en minikyrka, ett Guds tempel.

Brödet och vinet är framdukat, och du får ta emot Kristus i ditt tempel och påminnas om hur det binder oss samman med varandra – ett enda bröd. Men inte bara med oss, utan med människor som gått före, som kommer efter, och som i detta nu delar bröd och vin i andra kyrkor. Därefter får vi vandra ut ur Guds hus, bärande på Guds rike, en liten del, en mikro-kyrka var och en av oss, och så sprids det levande brödet från brödhuset vidare.

Amen

Ett är nödvändigt, 2021-09-12 (Karin Wiborn)

Matt 6:31-34

Min mamma var bra på att oroa sig för små ting, men inte alls i stora frågor. I slutet av livet lämnade hon också oron för de mindre frågorna därhän och återkom till uttrycket, på värmländska: ”Dä ordner sej, annars kan dä kvetta”.

Mitt i bergspredikan, där evangelisten Matteus kärnfullt samlat ett flertal av Jesu tal, återfinner vi den text vi lyssnat till. Mitt i budskapet om att inte bekymra sig eller känna oro uppmanas vi att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, så skall vi få allt det andra också.

Sök Guds rike är centrum i centrum. Ett som är nödvändigt. Låt oss snart återvända till det, men först vill jag ta oss med in i bekymmer och oro.

För alldeles enkelt är det inte att lämna bekymren och oron därhän. Det är lätt att bli upptagen av bekymmer. Stora som små. Verkliga som imaginära. Hälsoproblem relaterat till bekymmer och oro är vanliga och drabbar de flesta av oss genom livet. Spända axlar, magkatarr, huvudvärk med mera.

I ett och ett halvt år har vi levt i skuggan av ett virus. Det har skapat en verklig oro. Vad händer om jag blir sjuk? Jag skulle tro att de flesta av oss har en förlust, bland statistiken som Folkhälsomyndigheten har redovisat tisdagar och torsdagar. Det har funnits anledning till oro.

Nu står vi för en ny förändring. Efter att ha levt med restriktioner är vi snart utsläppta till en mer vanlig vardag. Det kan bekymra oss. Hur blir det att åter trängas i kollektivtrafiken? Ska vi ta i hand eller inte? Kommer jag orka med en vanlig tillvaro med fler sociala kontakter, att åter åka till jobbet? Hur kommer det bli?

Sedan flera år tillbaka redovisar undersökningar hur barn och ungas psykiska hälsa försämras. Orsakerna är flera, men högt ligger oron för klimatet. Och den är befogad. Oavsett om vi är bekymrade eller inte krävs att vi agerar nu för att jorden ska bestå.

En annan oro som är befogad är den växande polariseringen i samhället och världen. Jag vet inte vad ni talade om i Centrumkyrkan förra veckan, men i kyrkoåret var vi på enheten i Kristus. För mig finns en av våra, kyrkans största kallelser att verka för en enad mänsklighet i den mening att vi alla är ett vi, oavsett nationalitet, social status, politiska och religiösa ståndpunkter. Vi är vi som finns på jorden nu och behöver tala med varandra, skapa plats för varandra och uppriktigt söka vårt gemensamma bästa. I en splittrad värld är kyrkans enhetssträvan ett ovärderligt bidrag.

Det var tre stora och globala orosmoln att bekymra sig för, som faktiskt handlar om vår överlevnad, en jord att leva på, hälsa, fred och rättvisa. Så finns det mer vardagliga bekymmer. Hur ska det gå med min förestående arbetsuppgift, min tenta, mina barn, lägenhetsbekymmer, hälsa och vad ska vi äta till middag ikväll? De kan uppta rätt mycket av vår tankeverksamhet och är nog så verkliga.

Så hur ska vi kunna göra som Jesus säger? Hur kan vi undvika bekymmer och oro? Jesus recept är att söka Guds rike och hans rättfärdighet.

Var finner vi Guds rike? När fariséerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma svarade Jesus: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er. Jag tänker att det hebreiska uttrycket shalom eller arabiska salam uttrycker innehållet i Guds rike. Fred, frid och harmoni inom oss och runt oss.

Jag kommer inte ihåg mycket från mina studier i bibelns grekiska, men tempusformen aoristus sitter kvar i mitt medvetande, och att det ofta används ihop med Guds rike som ska komma, men som redan är här. Redan nu, men ännu inte. Guds rike är inom oss, för så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Så älskade Gud världen att han tog plats mitt bland oss, planterade Guds rike mitt i den ofullkomliga världen, och där blir Guds rike åtkomligt för oss alla. Bara vi tror.

Att söka Guds rike och hans rättfärdighet skulle jag vilja säga handlar om tro, hopp och kärlek.

Tro i betydelsen tillit och förtröstan. Bekymra dig inte för morgondagen. Gud har dig i sin hand. Och din morgondag. Lita till det och förtrösta på Gud.

Så var det hopp: Bibelns hopp handlar om att Gud själv upprättar sitt rike, inte att vi bygger Guds rike åt honom. Vi är kallade att vara tecken på hur detta hopp ser ut genom att dela tro, evangelisation, bröd och omsorg, diakoni och gemenskap, koinonia, tre centrala ord i kyrkans liv som också kan sammanfattas i det som ibland kallas för gyllene regeln som återfinns i de allra flesta religioner och som finns bara några verser längre fram i Matteus evangelium, i Matt 7:12, ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Slutligen är det kärlek. När Jesus fick frågan om det viktigaste budet av alla svarade han: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. (Matt 22:37-40)

Ett är nödvändigt, att söka Guds rike. Det här är tillitens söndag. Om jag söker Guds rike, ja, då ordnar sig resten, eller? Nej, det är inte riktigt sant. Det kommer inte flyga sparvar in i våra munnar eller manna från himlen. Kläderna kommer inte på kroppen bara så där. Men du har möjlighet att ha ett fokus som hjälper i vardagen. Det är som att ha kompassnålen, rikta in kompassnålen åt rätt håll, åt Guds rike som är inom dig. Freden, friden och harmonin. Tro, hopp och kärlek. En del bekymmer försvinner faktiskt, liksom bleknar. Andra blir möjliga att bära och leva med. Några bekymmer kommer att överkommas genom att du i Guds rikes anda bidrar till en bättre värld.

Så sänk dina axlar, ta emot Guds kärlek och Guds rike och bara var en liten stund. Det hjälper dig och Guds rike inom dig växer.

Som vi sjöng i början av gudstjänsten:

Blott du har rätten till mitt liv, så tag mitt kluvna jag. Och gör mig hel, och gör mig sann av kärlek fylld var dag. (Charles Wesley)

Amen

Guds hus, 2021-01-03 (Karin Wiborn)

Luk 2:42–52

Bröder och systrar, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus . Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus , men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Psaltaren 84:2-5)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo. Min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.

Längtar du till Guds hus? Längtar du att komma till kyrkan, sjunga med i psalmerna, dela bön tillsammans med andra och lyssna till Guds ord? Jag längtar efter den rytm jag haft i hela mitt liv att söndagen är gudstjänstdag när jag får möta andra som bärs och närs av längtan och utmanas av ordet. Jag saknar våra gudstjänster som vi är vana, i kyrkrummet, i fikarummet. Jag saknar våra samtal. Vår grundlagsskyddade rätt att mötas i tron. Kanske möts vi i saknaden av varandra och längtan, inte bara efter Gud, utan efter våra mer mänskliga möten.

Ja, ljuvlig är din boning, Herre Sebaot, en tillflykt för delad glädje, delad sorg, delat sökande och delad lovsång.

Jag uppskattar kyrkobyggnader i alla dess former. Under mina år på SKR har jag besökt många olika kyrkor i olika traditioner, och jag drabbas ofta av de enkla bönhusens innerlighet och katedralernas rymd. Helt olika som byggnadsverk, men ett och samma i att människor har, likt sparven som finner sitt rede, där funnit ett bo för sin andliga längtan, sökande, tillbedjan och lovsång. Må så vara i väckelserörelsens suckar eller liturgiska slingor; olika uttryck men kanske med samma innerlighet och uppriktiga längtan. I enkelhet eller i arkitektonisk konst.

Jag är delvis uppväxt i kyrkor. På två sätt. Det var inte ovanligt att pastorsbostaden fanns i direkt anslutning till kyrkan, det var liksom ”hemma” också i kyrksalen. Som pastorsbarn var jag också ofta på plats så att kyrkan, Guds hus blev hemma. Jag känner lite igen mig i Jesus i templet; jag satt där redan innan jag var tolv år och tog emot både klokhet och tokigheter från äldre människor på plats.

Viktigast av alla byggnader var Tranås baptistkyrka. Där blev jag invigd scout, jag döptes och välkomnades i församlingen, blev tonåring och tränade mina färdigheter på olika sätt. Det var ett andra hem och en växtplats på flera sätt. För cirka tio år sedan fick jag vara med om att stänga den kyrkan och i förberedelserna var jag nyfiken på hur det skulle kännas att avsluta en epok som betytt så mycket för mig. När jag hade fått sörja ett tag och vältra mig i minnen om platsens betydelse, och när det var dags för mig att, som missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet hålla den sista predikan i den här kyrkan blev det alldeles glasklart för mig att det på inget sätt är byggnaden som är det viktiga, det var ju människorna som satt i bänkarna och som snart skulle sitta på andra bänkar i en annan kyrkolokal. Det är levande människor som hjälpt mig att växa. Byggnaden var bara en temporär, men viktig boplats.

Så tänker jag om Guds hus. Guds hus är mer ett tält där vi får dra upp tältpluggarna nu och då för att dra vidare, tacka för tiden och ta med oss lärdomar och minnen för framtiden.

Idag har jag möjlighet att vara i det Guds hus, det tempel och helgedom som några av oss kallar vår kyrka. Det är fint. Här finns rymd, altarfönstret som ger inspiration till reflektion, orgeln som talar ett kyrkspråk, och vi är en liten, liten skara som utgör den gudstjänstfirande församlingen, som bebor byggnaden med våra kroppar och böner. Det känns fint, men samtidigt en smärtsam påminnelse om att just nu är vi, som enligt Hebreerbrevet är Guds hus, åtskilda i tid och rum, i sinnlig närvaro.

Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus. Och Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.

Guds hus är vi. Och må vi ha kraft att behålla frimodighet och stolthet som hoppet ger oss. Hoppet är kanske kristendomens bästa superkraft just nu, och möjligtvis är det just den superkraften som vi just nu har ett innerligt behov av. Hopp om framtid för jordklotet, hopp om hälsa och hopp om fred, ja, helt enkelt hopp som bär oss framåt.

Guds hus är vi. Också när vi inte möts innanför dessa väggar är det så. Vi bär Guds hus och vi bärs av byggmästaren, skaparen själv.

Om allt hade varit som vanligt, då hade vi delat bröd och vin, firat nattvard tillsammans. Nu gör vi inte det. Jag har under det nödvändiga avståendets tid lärt mig att tänka nattvarden. Det är en brist att inte dela måltiden, men det har ändå hänt. Det är ändå så. Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Till liv och försoning. Hopp.

Idag får jag lägga till tanken att Guds hus är vi. Också när vi inte möts som vi har varit vana, som vi tänker, hör vi samman och är Guds hus på samma sätt som jag för tio år sedan insåg att det inte var Tranås Baptistkyrka som var viktigast för min andliga växt. Det var människorna som befolkade huset.

Visst kan vi vara glada över de byggnader vi kallar Guds hus och visst ska vi vårda och värna dem som växtplatser för människor på väg och människor som söker och längtar som en boplats.

Men nog vet vi att Gud inte ryms i ett hus. Gud är egentligen lika mycket i ditt hem som i kyrkan. Guds hus är vi och Gud möter oss där vi är och där vi vill, där vi söker och längtar.

Guds hus är vi.

Amen