Etikett: Karin Wiborn

Lovsång, 2020-10-11 (Karin Wiborn)

Luk 19:37–40

Tacksägelsedagen
Nu sjunger skapelsen sin bön

Idag är det tacksamhet och lovsång på agendan. Också nu sjunger skapelsen sin bön. Vi har hört det under sommaren. Humlornas surr, lövens rassel, koltrastens sång och kråkans krax.

Och vi möts i tacksamhet över Guds skapelse. För att dela vår lovsång mitt i allt som kan vara ett kyrie – Herre förbarma dig.

Det är viktigt att uttrycka sin oro och ängslan, ilska och maktlöshet, absolut, men det är lika viktigt att uttrycka tack och sjunga lovsången, för det ger hopp.

Tänk bara på gospelsången som har sina rötter i slaveriet där man hämtade kraft från bibelns berättelser och sjöng hoppets sånger att en dag, ska jag lägga ner mina bördor. Eller varför inte den svenska väckelserörelsen i det fattiga Sverige på 1800-talet; O Sällhet stor, som Herren ger, ren här på denna jord! I kärlek han till barnen ser, dom föder vid sitt bord.

Behovet att jubla är mänskligt. Mer än så. Det ligger i själva skapelsen.

Om vi ska tro Jesus som säger till fariséerna att om folket slutar jubla för allt Gud gör, då kommer stenarna att ropa.

Jag befann mig på Iona, en ö i inre Hebriderna när den här stenen ropade på mig. Jag bar den med mig i min packning hem. Den talar till mig. Stendöd säger vi, men även om sten är död materia så talar den. Den här stenen talar om att den har låtit sig slipas och förändras av sin omgivning. Vatten och andra stenar. Den är vacker. Den är skön att känna på. Den bär en historia. Var har den varit? Har den hört ihop med ett större klippblock och kastats loss? Hur såg den ut år 563 när Sankt Columba grundade ett kloster på ön och spred evangeliet över Skottland? Hur lät lovsången då? Nu bor den hos mig och påminner om samhörigheten med skapelsen, med tider som varit och att vi alla hör samman med varandra. Som ett enda stort klippblock.

Idag har vi lyssnat till texter och sjungit sånger till Gud som skapare. Och det är vad vi behöver göra.

Vi vet att skapelsen suckar och våndas, ja, att den är överhettad. Jorden har feber och vi som mänsklighet har svårt att komma överens om hur vi ska göra det vi måste göra. Det många vet att vi måste, även om några tvivlar. Rapporterna är entydiga. En omställning behövs om inte isarna ska smälta, ja om vår värld ska bestå.

Vi är många enskilda som försöker dra sitt strå till stacken genom att sopsortera, se över energiförsörjning, vår mathållning och livsstil. Och vi har fått oönskad hjälp genom pandemin att resa mer ansvarsfullt såväl för arbete som nöje. Men vi vet att det inte räcker. Mer måste till av världens beslutsfattare och våra beslutsfattare. Och även om våra insatser inte räcker är det ett viktigt bidrag till den nödvändiga omställningen. När vi är många, och vi blir fler, som säger ifrån genom sina vardagliga val gör det skillnad som påverkar de stora och omvälvande besluten. Som stenar som ropar.

Kyrkans stora bidrag för klimat och hållbarhet är tätt förknippat med det som alltid är kyrkans grunduppdrag. Att leva i hoppet. Gud älskar sin skapelse. Jesus Kristus är utgiven och utgjuten i världen. Brödet bryts och vi får del av försoningen. Vinet delas och vi är en del av en gemenskap över hela världen och alla tider. Andens vind blåser förändring i världen och ger oss mod att gå. Kyrkan är ett gigantiskt hoppets nätverk om vi låter Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och med all sin vishet. För då lär och vägleder vi varandra, med psalmer, hymner och andlig sång skrev Paulus till de kristna i Kolossai.

Jag håller fast vid hoppet också när jag tycker det ser mörkt ut, för vad annat kan jag göra? Nog ser jag tecken som oroar. Men det är svårt att inte glädjas när solen fortsätter att gå upp om morgonen. Marken ännu ger grödor och det livgivande regnet faller. Vissa dagar är det till och med, paradoxalt nog, svårt att inte njuta av värme långt in på hösten fast det är ett dåligt tecken.

Ja, jag håller fast vid hoppet trots det svåra för världens länder att komma överens om när och hur omställningen på riktigt ska äga rum. FN:s Agenda 2030 och de globala målen är hoppfullt.

Jag håller fast vid hoppet, för vad annat kan jag göra? Idag lever jag, och jag gläds åt livet. Visst ska jag dö en dag, men alla andra dagar lever jag i en värld som samtidigt som den har feber ger mig sköna skogspromenader, svampar och äventyr med scouter. Barn som växer.

Att vara människa är att stå mitt i paradoxen. Människor på flykt. Israels folk på väg från Egypten. Människor i slaveriets Amerika och fattigdomens Sverige för mindre än 200 år sedan. Samtidigt med hopplöshet finns hoppet och lovsången.

Mitt hopp formuleras bra i Salomos vishet, och jag vill sluta med att be den igen. Idag ber jag den särskilt med önskan om att världens beslutsfattare ska lyssna till en ung kvinna i gul regnkappa från Sverige som inte för ett ögonblick ger upp hoppet om att förändring är möjlig – om vi bara lyssnar till all den kunskap, all vishet som finns.

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen; jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter – allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Amen

Goda förvaltare, 2020-08-09 (Karin Wiborn)

Luk 16:1-13

Det sägs att vi svenskar har två områden vi inte vill samtala om: pengar och religion. Idag handlar evangeliet otvivelaktigt om pengar. Anledningen till att vi kan ha svårt att tala med varandra om detta kan vara olika; det kan vara skämmigt att tala om sin inkomst om den känns onödigt hög. Och det kan vara skämmigt om den upplevs pinsamt låg. Nej, vi pratar inte gärna om pengar med varandra. Jo, det såklart, ibland kan det vara roligt att berätta om ett extra bra köp, ett klipp, eller en prisvärd affär, men överlag talar vi ganska tyst om inkomster och utkomster. Och det har sina fördelar och nackdelar. Det vi inte talar om överlåts jag att bedöma själv utan möjlighet att korrigeras av en gemenskap. Det vi talar om och diskuterar kan ge oss goda inspel från andra; hur gör du? Hur tycker du jag ska göra?

För att fråga om pengar går vi kanske till en ekonomisk rådgivare på banken och får hjälp för att hantera vårt överflöd. Det kan vara svårare att veta vem som kan hjälpa till vid ett underskott även om vi har en intention genom det svenska skattesystemet att också där skapa förutsättningar för ett liv ovanför existensminimum för den som behöver.

Jesus har inga problem att prata om pengar. Han gör det ofta, och vid flera tillfällen varnar han oss för att fastna i pengarnas betydelse.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är knepig att hänga med i, åtminstone för oss som inte är helt förtrogna med den judiska berättarkonsten som tar ut svängarna till det absurda.

Den ohederlige förvaltaren har fått sparken just för att han var ohederlig. För att klara situationen fortsätter han att vara ohederlig för att skapa sig fördelar hos potentiella arbetsgivare genom att skriva ner deras skulder till hans nuvarande arbetsgivare. Men varför hans nuvarande chef berömmer honom för att han hade handlat klokt, det övergår mitt förstånd, och där tror jag vi möter den judiska berättarkonsten. Liknelsen blir så absurd, så det enda rimliga är liksom tvärtom. Därefter, i vers 9, börjar Jesu uttolkning av liknelsen och jag får ihop den med hjälp av resten av kapitlet. Jag kommer snart dit, men först ska vi bara tala lite om mammon.

Ordet kommer ursprungligen från arameiskan och betyder rikedom i vid betydelse; ägodelar, pengar och mark. Genom historien, och bland annat bibelns och kyrkofäders bruk, har betydelsen personifierats till en synonym till Belsebub och djävulen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Exodus, 2 Mosebok, när Moses är på Sinai berg och tar emot de tio budorden. Det dröjer, folket ledsnar på att vänta på den där Mose som de inte vet vart han tagit vägen och de vill ha en gud som går framför dem. Så uppstår guldkalven, Mose kommer ner och slängde ifrån sig tavlorna. Det första budet lyder ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Och där stod guldkalven, gjord av folkets smycken och tänkt att leda folket rätt.

Sista versen i dagens evangelium lyder just ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Rikedom kan inte leda oss rätt och kan inte frälsa oss.

I vers 10 läser vi att ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som ohederlig i smått är ohederlig också i stort” och i vers 12: ”Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som ska tillhöra er?” En uppmaning att vara goda förvaltare av såväl andras som vår egen egendom. En uppmaning att söka ett hederligt liv.

I fredags skrev jag tillsammans med 11 kyrkoledare i DN debatt att vi vill se en human migrationspolitik för att skapa förutsättningar för en god integration. Vi vill se en politik där vi värnar om rätten att söka asyl och att den som får uppehållstillstånd i vårt land ges möjligheter att skapa en framtid i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag fick några samtal till följd av artikeln som speglade en oro, ska vi behöva ta emot alla som vill komma till Sverige? Hur ska mina pengar räcka om jag ska dela med mig än mer till andra? Är det verkligen vårt ansvar?

För mig som kristen är det vårt ansvar att värna alla människors rättigheter, inte bara svenskars. För mig som kristen är det också självklart att vi behöver dela med oss av det vi har också om det med det finns en risk att jag får det sämre. Men det är ett samtal vi behöver ha. Hur kan vi ordna vårt samhälle så boende, arbete och samhällsfunktioner räcker till när vi är fler som behöver dela. Jag insåg i samtalen att själva grundförståelsen av ägande är olika. Jag ser inte att vi äger Sverige mer än någon annan, egentligen. Jag förstår att vi har ett ansvar att förvalta och som ankommer våra folkvalda politiker, men jag kan inte se det som att det land jag kallar för mitt hemland inte också kan bli en annans hemland. Jorden är allas och vi är alla dess invånare med ansvar för varandra.

Att vara trogen i stort och smått betyder att dela med sig av det vi har och är, också när det finns risk för att det blir obekvämt.

I versen efter den ohederlige förvaltaren står att ”Allt detta hörde fariséerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sa Jesus till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.” Jag tror att fariséerna bättre förstod udden i liknelsen än jag, som hade bättre nycklar till den judiska berättarkonsten, och möjligen var hela berättelsen riktad till dem. Därefter i samma kapitel kommer liknelsen om den rike mannen och Lasaros som förtydligar dagens berättelse. Den rike mannen fick uppleva hur Mammon, rikedomen, lämnade honom i sticket och Lasaros blev emottagen i evighetens hyddor som vi läste om i vers 9.

Ja, inte vet jag om ni blir klokare av min kamp med dagens text, men för att sammanfatta det hela vill jag påstå att rikedom i sig vare sig är ont eller gott. Rikedom kan vara en tillgång, men det kan också, om det blir din guldkalv, det du förlitar dig på, bli din brist, något som binder dig, en falsk gud.

Det viktiga är att veta var du har ditt hjärta och hur du låter dina tillgångar arbeta för det som är gott. Hur du delar med dig.

Sedan jag läste texten första gången har jag gått och nynnat på den sång vi ska sjunga tillsammans: ”Jorden ska brukas av alla, alla tillsammans, alla gemensamt. Den känner inga rika bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” Det är en attityd jag eftersträvar och vill. Det jag har är inte mitt, det är något jag har att förvalta och i det vill jag vara hederlig. Formulärets överkant

Egentligen tycker jag det är synd att vi inte talar mer om pengar med varandra. Tänk vad mycket vi skulle ha att lära av varandra också i fråga om detta i vår strävan att leva ett gott liv och att gestalta Guds rike i det område vi har fått att förvalta, Farsta.

Texten jag nyss läste om jorden som ska brukas av alla är av biskop Ambrosius från 300-talet. Den har varit inspiratör för en mer modern bedjare som jag lånar ord av för att avsluta dagens predikan:

Vår far, alla folks mor,
du som är i jorden och luften, i floden, vinden och djuren,
i köket och skolan, på fabriken, i datorn och på puben.
Låt ditt namn bli helgat, i varje rättvisans gest, i solidariska händer,
låt ditt rike komma, med överflöd och skönhet,
låt din vilja ske, i vardagen, i tröttheten, i sorg och glädje.
Ge oss idag det bröd vi behöver, både vetemjölets bröd och ömhetens.
Förlåt oss våra skulder. Hjälp oss att se världen med dina ögon,
och hjälp oss att förlåta dem som står i skuld till oss.
Ge oss ett hjärta utan reservation och grämelse.
Låt oss inte utsättas för prövning, befria oss från feghet, rädsla och hat,
rädda oss från det onda, ta oss bort från våld, likgiltighet och orättvisor.
Ditt är riket, det som är blommornas, fredsökarnas och barnens rike,
din är den sanna makten, den utan förtryck,
din är äran, utan guld och ägandeanspråk,
för alltid.

Amen

Gud – Fader, Son och Ande, 2020-06-07 (Karin Wiborn)

Joh 11:18-27

Tidigare hörde vi den gamla testamentliga texten från 1 Mos 18 om Abraham som satt i tältöppningen den hetaste tiden på dagen när tre främlingar kom på besök.

En av världens mest kända ikoner har hämtat inspiration från den berättelsen. Den fick jag som gåva när jag avslutade min tjänst här i Centrumkyrkan 2000, och idag har jag tagit med den. Den kallas ofta för den Heliga treenigheten eller den gammaltestamentliga treenigheten, och är enormt symbolrik. Originalet är målat i början av 1400-talet av den ryska ikonmålaren, en av världens största, Andre Rublev.

En ikon är resultat av kristen meditation och vill hjälpa oss att fördjupa vår tro och växa in i den. Den är en tolkning av bibelns texter.

Rublev utgick ifrån texten i 1 Mos 18 då Herren visade sig för Abraham i Mamres lund som tre män och knyter därmed samman gamla testamentets berättelse med nya testamentet. Vi ser Gud fader, son och den Heliga Ande. En försmak av den Gud vi skulle möta i evangelierna genom Jesus. Det är en bild av Guds natur – som en enhet bestående av tre aspekter som samspelar med varandra.

Det är också en berättelse om gästfrihet. Bordet är dukat, ett fyrkantigt bord, kanske för att symbolisera jordens fyra hörn. I mitten är kalken som välsignas av Kristus. I texten berättas hur Abraham säger till Sara att ta det bästa mjölet och baka bröd, och hur han själv springer bort till boskapen efter kalv, tjockmjöl och sötmjölk att bjuda på.

Bakom de tre figurerna skymtar tre änglar som sitter i en cirkel för att symbolisera evigheten och den perfekta enheten. De sitter runt bordet och omsluter så hela jorden och alla folk.

Jag skulle kunna fortsätta med alternativa tolkningar och problematisera, men jag nöjer mig så här. Det är en bild på den heliga treenigheten som talar om gemenskap och om gästfrihet för hela världen. Därför blir det också en ekumenisk bild i dess djupaste betydelse. Hela den bebodda världen, hela Guds hushåll.

Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Förutom oikomene – som strikt betyder mitt hushåll eller jag bebor, har vi ekonomi – husets lagar eller förvaltare och ekologi – husets logik.

Idag, på treenighetens söndag, efter en vår vi aldrig förväntade oss eller trodde oss uppleva, vill jag påminna oss om vårt världsvida ansvar och samtidigt varje människas enskilda kallelse, varken mer eller mindre, och vi får se om det låter sig göras.

Vi har just nu ett gemensamt raster som stavas corona. Vi har också – under lång tid haft ett gemensamt uppdrag att rädda vår jordglob. Rastret klimatkris. Den senare har inte bara uppstått ur intet, vi har levt över våra resurser, vi, och då menar jag inte dig och mig personligen och specifikt, utan vi som mänsklighet, har inte tagit ekonomiskt och ekologiskt ansvar för hela den bebodda världen, för hela Guds hushåll. Vi har sett den ekonomiska obalansen, men inte förmått göra något åt den. Likaså med den ekologiska obalansen. Så kom pandemin.

Jag tror inte på en Gud som sänder sjukdomar, nöd och bestraffningar. Efter Noa och syndafloden visar sig regnbågen i skyn nu och då som ett löftestecken från Gud att inte utplåna sitt folk.

Likväl kom pandemin och satte stora delar av vår värld, av oss i karantän. På gott och på ont. Ja, jag tror det finns ett både och i den tid vi lever i. Det är hemskt med höga dödssiffror, tro inte att jag säger något annat, men vi är på väg mot en än större katastrof om vi inte vänder om – vilket pandemin i viss mån tvingat oss till. Vi får inte en massa saker som vi vanligtvis gör, och som bidrar till klimatets ohälsa. Det är ett både och som kan hjälpa oss till reflektion och  sinnesändring.

Jag jobbar hemifrån. Jag tycker inte om att jobba hemifrån, jag vill gå till jobbet. Likväl har jag fått tid till förfogande att odla och promenera. Jag har sett våren slå ut, skäggdoppingarna lägga ägg och ruva och jag har tvingats göra en omställning jag inte har velat men som jag ändå tror är bra för mig. Fast jag inte tycker om den. Jag tvingas in till nya djup i mig själv och jag märker hur jag omvärderar saker i mitt liv. Det är liksom både – och.

Faktiskt tror jag att vi just nu befinner oss i möjlighetens tid. Möjligheten till en ny era i vårt hushåll. I Guds hushåll. Jag tror på ett andligt uppvaknande, en ekonomisk och ekologisk medvetenhet i krisens fotspår. Och må vi inte glömma bort att den världsvida nöd vi upplever nu är sann – också på andra områden. Klimatkrisen är ett faktum. Så också situationen för de 70 miljoner män, kvinnor och barn på flykt som allt oftare kommer till länder som redan innan pandemin stängt sina gränser.

Därför är den heliga treenighetens ikon viktig för mig. Den talar om gästfrihet i hela den bebodda världen. Den beskriver hur Gud i sig själv är gemenskap. En treenighet. Och in i den gemenskapen bjuds du och jag.

Mänsklighetens världsvida ansvar är ekonomi och ekologi i balans och jämvikt för hela Guds hushåll, för hela den bebodda världen. Och jag vet innerligt väl att det är svårt som enskild människa att veta vad jag kan göra. Ändå måste vi påminna oss om det stora, gemensamma ansvaret, för hur det än är så är vi en del av mänskligheten. Det finns de som har större möjlighet än jag att vända utvecklingen, men jag måste ändå höra till den del av den världsvida gemenskapen som mikroskopiskt bidrar. Och därför påminnas om hur viktigt ekonomisk och ekologisk  balans är. Det vet vi i vårt lilla hushåll och i varje förening och församling.

Så vad är din och min kallelse i det hela? Förutom att sopsortera, äta bra, hjälpa till med reflektioner över livets mål och mening, bidra ekonomiskt till goda ting och ta vårt demokratiska ansvar på allvar?

Egentligen är det bara du själv som kan hitta din specifika och unika kallelse till att vara den du är. Det vi har gemensamt är kallelsen att leva i kärlek. Vi är födda av kärlek, skapade till Guds avbild och därmed ifrån början en del av gemenskap. Du är kallad till gemenskap. I bibeln läser vi i det dubbla kärleksbudet – som egentligen är det trippla kärleksbudet att du ska ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv”  (Luk 10:27)

Hela hjärtat, hela själen, hela din kraft och hela ditt förstånd – ordet ”hela” på svenska är ett bra ord eftersom det kan betyda både odelat och att göra frisk. Du ska älska allt du bara orkar med hela dig, och budet är att du ska älska Gud, din nästa och dig själv.

Gud förstår jag som den treeniga Guden, alltings skapare, befriare och upprätthållare som i sig är gemenskap.

Nästan förstår jag som din medmänniska – i vid gemenskap. Vi hör samman, vi människor.

Och dig själv förstår jag som att vi alla har ett jobb med att älska oss själva sådana vi är i all vår ofullkomlighet och bristfällighet. Det är då vår förmåga växer att också se allt det fullkomliga och vackra – även i oss själva. När vi ser det i oss själva är det lättare att se det i vår nästa.

Människor som är i kärleken förmår bättre att räta på ryggen och stå rakt med lyfta huvuden. Jag tror vi är kallade att vara så. Upprättade och älskade. Och där bor också hopp. Utan hopp är vi förlorade. Den kristna vägledningstraditionen säger att det är långt allvarligare att förlora hoppet än att synda. Den som faller kan alltid resa sig upp och ta emot förlåtelse, sju gånger sjuttio gånger säger Jesus.

Johannes Chrysostomos säger att det är misströstan, inte synden, som driver oss mot katastrofens rand.

Varje människa, också du och jag, har möjlighet att vara bärare av hopp. Det är ett oerhört bidrag i vår tid. Att bära hopp.

Och jag vill sluta i hoppet genom att avslöja slutet i de båda bibelberättelserna som legat till grund för mina reflektioner idag. Jag har inte sagt så mycket om den nytestamentliga texten, mer om Abraham, men de har funnits där i min tanke. Båda slutar innan berättelsens upplösning.

I 1 Mos 18 lämnade vi texten ungefär där ikonen visar oss. Vid måltiden där främlingarna – Herren- satt till bords och Abraham stod bredvid dem vid trädet. Sen står det:

Var är Sara, din hustru? Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal”. Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – Finns det någonting som är omöjligt för Herren?”

Så fick sedan Sara och Abraham sin Isak.

I Betania mötte vi Marta och Jesus i ett samtal. Det som hände sen var att Jesus bad att få gå till Lasaros grav. Där bad han att de skulle ta bort stenen, först ville de inte, för han luktade nog redan. Men Jesus insisterade, de tog bort stenen, Jesus bad en bön sedan ropade han med hög röst: Lasaros, kom ut” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå” .

Två berättelser som slutar med det omöjligas möjlighet. Jag gillar Jesu ord om Lasaros som var inlindad i bindlar och täckt ansikte: Gör honom fri och låt honom gå.

Låt dig bli fri och gå i Gudsgemenskapens, treenighetens kärlek och träna dig själv att älska, inte bara Gud, inte bara din nästa, inte bara dig själv, utan den treenigheten allt du orkar och förstår.

Amen

Kristus är uppstånden, 2020-04-12 (Karin Wiborn)

Matt 28

Kristus är uppstånden!

Påskdagens jubelrop är ett obändigt hopp som hörs över världen. Nu – den västerländska påskens kyrkor. Nästa helg – i de österländska. Kristus är uppstånden, dödens makt är bruten. Mörkret har gått över till ljus. Hoppet är. Det är inte ute med oss.

Varje påsk har kyrkan genom århundraden påmint om detta och så bekänt en okuvlig tro på det omöjligas möjlighet, mirakel, under och ett hopp som trotsar ondska, mörker och död. Kärlek är starkare än hat.

Vi jublar. Och vi förkunnar. Låt vara att det ibland är med ett stänk av ”jag tror – hjälp min otro”. Må så vara, men på påskdagen tillåts vi triumfera och stödja varandra till tro bortom rimligheten.

Det är en ömsint text som möter oss i Matteusevangeliet. De båda Mariorna kom till graven efter sabbaten. Tidigt i gryningen. Jag kan ana deras sorg och vemod. Det var ju inte så här det skulle sluta. Med en begraven mästare. Så kom jordskalvet. Och ängeln. Vakterna skakade av skräck, och antagligen kvinnorna också, för ängeln vänder sig till Mariorna och säger åt dem ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus. Han är inte här.”

Maria och Maria vänder tillbaka från graven fyllda av bävan och glädje, för att berätta för lärjungarna.

Såklart bävan och glädje blandades, tänker jag. Hoppet att det verkligen har hänt. Och tvivlet;  Det här stämmer väl inte? Det kan väl inte vara möjligt? Finns änglar? Och stenen, hur kunde den flyttas? Men han sa ju… tänk om det är sant, eller?

Och där kommer han, Jesus. Också han säger till dem, liksom ängeln, ”var inte rädda”.

Matteusevangeliet ger kvinnorna huvudrollen i uppståndelseberättelsen. Det är de som ser undret, som möter Jesus, får vara budbärare till de elva lärjungarna. De ska alla gå till Galileen, och där får de alla se honom. Men några, kanske till och med många, tvivlade.

Bävan och glädje, tro och tvivel, rädsla och förundran, ja, många känslor blandas. Och nog är det så. Ofta.

Matteus byter scen några verser mitt i texten, bort från kvinnorna till översteprästerna, de äldste och soldaterna, som skapar alternativ fakta. Det som hade hänt vid graven var att lärjungarna rövade bort Jesus. Det var ett rykte som fick stor spridning. Vi kan känna igen det från andra sammanhang. Hur det berättas något, sedan kommer alternativ fakta som säger att så är det inte alls. Vad är sant och vad är falskt? Vem i hela världen kan man lita på?

Jag tänker på sprickan. Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in. Matteus berättar att när Jesus dog, brast förlåten i templet, gravar öppnades och jorden skalv. Jorden skälvde, då liksom på påskdagens morgon. Inte ens marken var fast under deras fötter.

Jag vill tänka ihop tro och tvivel. Glädje och bävan. Och sprickan. Det är få stunder i livet jag varit endast lycklig eller endast säker och trygg. De gånger jag känt att jag gjort något rätt eller bra – bara – är också lätträknade. Det finns oftast en annan sida. Är jag lycklig kanske jag är orolig för att olyckan lurar bakom hörnet. Har jag känt mig lyckad finns ett tvivel om jag uppfattat saker och ting rätt. Är jag trygg undrar jag vad jag missat.

Och faktiskt är det lite på samma sätt fast tvärtom om jag känner åt andra hållet. Det är väldigt sällan jag upplevt ett kompakt mörker, för nog letar sig en strimma av ljus och hopp in någonstans. Jag vet inte om det är så för flyktingbarnet eller hos människor som lever i krig, konflikt och utsatthet. Någon gång har jag sett det, hur ljuset sipprat in där jag tycker att det verkar så mörkt att leva.

Så idag, den här påskdagen, låter jag den tomma graven vara en spricka i vår mänsklighets tillvaro, där all logik säger att den som är död är död, som trotsar mörkret och låter  ljuset sippra in. Rakt in i vår värld och trotsa allt mörker.

Maria och Maria, dessa båda kvinnor som får möta den uppståndne först av alla känner Jesus. Det är inte mirakelmannen de möter, utan det är en människa de har levt med, kämpat med, varit hungriga tillsammans med, vandrat, hoppats, förtvivlats. Maria och Maria möter Jesus som de har kommit att lita till. Som har hjälpt dem att räta sina ryggar och orientera i livet. De har hos honom funnit en kärlek som hjälpt dem bortom sina egna – och andras – sprickor. En gudomlig kärlek. Omotiverad och allomfattande. Världens ljus.

Så låt oss trotsigt och hoppfullt, med tro och tvivel, kanske till och med bävan, i den tid som är när vårens skira grönska börjar skönjas samtidigt som hela världen lever som i förlamning och oro ta emot sprickan av ljus som kommer emot oss i den tomma graven.

Kristus är uppstånden!

 

 

 

 

 

 

Kärlekens väg, 2020-02-23 (Karin Wiborn)

Mark 10:32-45

Fastlagssöndag – kärlekens väg

Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Det handlar om kärlek som inte lämnar något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Vi tittar på lärjungarna och Jesus på väg upp mot Jerusalem. Jesus gick först. När vi sätter in dagens textavsnitt enligt Markusevangeliet, om vi nu tänker att det som händer hör hemma i ett någorlunda kronologiskt skeende, så har Jesus och lärjungarna i kapitel 8-10 under vandringen varvat förutsägelser om människosonens lidande med stora händelser som brödundret, människor med funktionsnedsättning har blivit helade, några av dem har varit på härlighetens berg och samtalet har rört sig om allvarliga saker såsom förförelser, lärjungaskapets krav och om Jesus verkligen är Messias. Lärjungarna har återkommit till frågan om vem som är störst, vem som ska ha den förnäma platsen bredvid Jesus och barn förekommer vid två tillfällen, som en påminnelse om vem som är störst – på lärjungarnas fråga och när folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna ville visa bort dem, men Jesus, han tog dem i famnen och välsignade dem.

I vår text idag så fortsätter alltså vandringen upp mot Jerusalem. De var fyllda med bävan, ja även andra som följde med var rädda.

Jesus samlar ihop de tolv och förklarar i den tredje förutsägelsens om människosonens lidande att vi går nu upp till Jerusalem, människosonen ska utlämnas, hånas, dödas och efter tre dagar uppstå. Det är allvarsord.

Ut ur lärjungaskaran bryter sig Sebedaios söner, Jakob och Johannes. ”Mästare, vi vill be dig om en sak”. – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade Jesus. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster”. Tidigare, när de kom till Kafarnaum hade lärjungarna tystnat vid frågan om vad de talade om på vägen. För det var just det. De hade tvistat om vem som var den störste.

Vem är störst och vem ska få sitta till höger och vänster om mästaren? Hur viktig är jag? Hur älskad är jag? Vad har jag för position, egentligen?

När de andra lärjungarna hör Jesus svara att de där platserna till höger och vänster de kan jag bara ge till dem som har bestämts där till, ja, då blev förstås de tio förargade. Vilka var Jakob och Johannes att tränga sig fram sådär?

Jesus samlar dem till en lektion i konfliktlösning och om människovärde som vi skulle behöva mycket av i vår samtid:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.” Vanlig hierarkisk ordning, alltså.

”Men så är det inte hos er”, säger Jesus. ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Det här är en viktig ledarskapslektion. Särskilt om vi lägger ihop den här utsagan med när Jesus på frågan om vem som är störst tog fram ett barn i mitten. Och när han skapar fri väg för folket som kom till honom med barn för att välsigna dem. Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare.

På torsdagarna är jag scoutledare här i kyrkan. Om jag rannsakar mig själv – är det ett sätt att försöka ordna en plats till höger eller vänster om Jesus? Jag går hit – och tjänar som scoutledare – för att jag vill. En gång var jag ett barn som behövde vuxna ledare som guidade mig i livet, tröstade, tränade, lärde och att brottas med. En bra bieffekt, för att jag behöver, är att jag får perspektiv på tillvaron. Jag behöver umgänget med barnen och de som är som barn.

I mitt arbete på Sveriges kristna råd, en organisation som samlar Sveriges kyrkor, rör jag mig å ena sidan ofta med ärkebiskopar, kyrkoledare, biskopar och till och med en kardinal. Inte så sällan möter vi de som räknas som härskare i vår tid, våra folkvalda politiker, och nästan alltid handlar samtalet – på ett eller annat sätt – om människovärde. Hur värnar vi asylrätten i vårt land? Hur motverkar vi främlingsfientlighet och rädsla? Är det rimligt att unga troende känner sig kränkta av kamrater och lärare för sin tros skull? Hur kan Sverige vara en aktör för en kärnvapenfri värld? Vad betyder det att barnkonventionen är svensk lag?

Kan en människas värde mätas som mer eller mindre? Självklart inte. Det finns inte en lärjunge som är den störste och det går inte att kvala in och garantera platserna närmast Jesus. Det är inte rätt sätt att tänka. Inte om vi vill vandra kärlekens väg, för den är tjänande, ja, till och med slavande, kanske till och med att ge sitt liv.

Men så är det inte hos er, säger Jesus. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Människosonen har kommit för att tjäna. Och ge sitt liv till lösen för många.

Vad sa jag nu i början? Jo: Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Kärlek som inte lämnar mig något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Den kärlekens väg som Jesus vandrar och som vi kallas till springer ur varje människas unika och lika värde. Vi är alla till i Guds kärlek och skapade till Guds avbild. Vi är lika inför Gud; fattig, rik, klok, sökande, på flykt, etablerad, gammal, ung. Vi är en mänsklighet, födda här eller där, i krig eller fred. Vi hör ihop, vi hör samman.

Kärlekens väg går genom att finnas till och leva för och med varandra – också när det kostar på och är kämpigt. Också när konflikter och oliktänkande hotar den ytliga freden och ron.

Kärleken är stark som döden, säger Höga visan. Säger Jesus genom att gå mot döden för att ge sitt liv till lösen för många och Paulus skriver vidare om hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud försonade hela världen med sig. Därur växer en ny skapelse. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Ihoplänkad med allt levande, med allt som finns till.

Det känns viktigt, när vi talar om kärlek, att också nämna någonting om dess gränser och risken för gränslöshet. Inte minst efter #metoo. Inte minst i dessa veckor när vi följer rättegångarna kring Knutby. Jag såg programmen om barnflickan; i huvudet på Sara Svensson, en ung kvinna som söker bekräftelse och som längtar efter att komma närmare Gud, som längtar efter att sitta på Jesu högra eller vänstra sida. I mötet med starka och karismatiska ledare dras hon in i deras strålglans och utnyttjas till förfärliga handlingar. Det är på inget vis kärlekens väg. Sara gick vilse, men än mer vilse kom de karismatiska ledarna som tog sig rätten till platserna vid Jesu sida.

I veckan var jag – för första gången – med i en poddinspelning där jag hade i uppgift att ta med en tes. Jag lånade den av kyrkofader Augustinus. Tesen från 400-talet är ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Jag tror det är en tes som kan hjälpa oss in på kärlekens väg där ett klokt tjänande och interaktion med andra människor blir möjlig. Ibland tjänar du, ibland blir du betjänad. Vi är en mänsklighet där alla är av samma unika och lika värde.

Amen