Etikett: Karin Wiborn

Bönen, 2019-05-26 (Karin Wiborn)

Luk 11:1-13

Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.

När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.

Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.

När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.

Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.

Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.

Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.

Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.

Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.

Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.

Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.

Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.

För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.

Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.

Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Amen

Uppenbarelsens ljus, 2019-02-03 (Karin Wiborn)

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14-18)

——

Och ordet blev människa,
ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, och som var Gud.
Ordet, genom vilket allt blev till för i begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

I början sa Gud och vi blev till, inte bara vi, utan allt som är.

Idag är det nyfödingarnas och gamlingarnas dag. Det lilla barnet i templet och Symeon och Hanna möter varandra och där uppstår någonting alldeles särskilt.

Idag är det som att orden stockar sig i mig. Alla fina, stora ord som jag vill förklara, förkroppsliga, ge mening för att vi ska kunna tala, förstå och komma vidare i våra liv och i vårt hopp.

Mina tankar flyger hit och dit och hittar inte riktigt fäste. Där är ljus och mörker, uppenbarelse, nåd och fullhet, och det skapande ordet. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir människa – ett oerhört under.

Och på vårt altarbord står bröd och vin redo. Mysteriet väntar på oss när Kristi blod och Kristi kropp – Kristus själv blir en del av våra blodomlopp.

Det är inte bara Symeon och Hanna som inbjuds till ett möte med barnet som är ett ljus med uppenbarelse.

Ofta ser jag mitt liv som en oändlig nåd och gåva.

Jag är i grunden glad att finnas till och jag har fått gåvan att ha nära till det ljusa, det välsignade, samtidigt som jag är medveten om mörkret inom och runt mig.

Och där balanserar jag i tro och tvivel. Tvivlet för min del handlar sällan om Guds existens eller hur meningsfullt och vackert liv i sig är. Mitt tvivel berör mer hur vi människor – jag själv inkluderad – låter ordet, Kristus, ljuset, meningsfullheten, nåden och sanningen bo bland oss. Lite som Paulus uttrycker det; det goda som jag vill, det gör jag inte, däremot det onda som jag inte vill….

När vi föds, vi människobarn, lämnar vi det skyddande mörkret i livmodern för att bli till i ljuset. Det första vi gör, och det alla runt oss väntar på när vi kämpar oss ut, är skriket. Vi anländer in i världen, in i ljuset och med ett kyrie – Herre, förbarma dig.

En fantastisk paradox, en motsättning i bildspråket. Vi kommer ut i ljuset och skriker av smärta, vånda och ängslan. Det är inte alltid vi tänker ur barnets perspektiv när vi talar om födslovåndor, men bara tänk hur det är att komma in i ett nytt, okänt, och därmed osäkert skede. Herre, förbarma dig. Kyrie Eleison

Varje människa är unik, vi skriver vår alldeles egna historia utifrån det liv vi lever, och samtidigt delar vi – i vår olikhet – många livserfarenheter.

Vi växer, åldras, ser hur de som är före oss i familjekedjan åldras och hur de som är efter mognar och vecklas ut.

Och i alla skeden finns en beskärd del av tacksamhet och vånda. Lovsång och kyrie. När barnet föds tackar vi för livets outsägliga gåva, och i samma stund finns där ett Herre förbarma dig över mitt barn i denna ibland så osäkra värld.

Och när livet är på väg att ta slut bor där kanske ett Herre förbarma dig, ta emot mig trots… samtidigt som ett tack för ett rikt liv.

Kyndelsmässodagens berättelse om Josef och Maria med Jesus i templet där Symeon och Hanna finns ger oss ett möte av människans olika åldrar. Det nyfödda barnet med föräldrar och två åldringar, på väg mot sina livs fullbordan.

Symeon och Hanna prisar och lovar Gud. De ser ett hopp i det nyfödda barnet, Symeon säger: Mina ögon har skådat frälsningen, här kommer ljus och härlighet. Nu kan jag gå hem, nu kan jag dö i frid, för ljuset är här. Och Hanna tackar och prisar Gud. Hon berättar för alla som väntade på befrielse om barnet.

Vi är omgivna av ljus och mörker, lovsång och bön om förbarmande – vågar jag påstå i en salig blandning?

Det är en oändlig nåd att få finnas till men det är också förenat med smärta, och det ska vi inte blunda för.

Nåd och sanning, skriver Johannes. Ordet som blev människa och bodde bland oss var full av nåd och sanning.

Orden nåd och sanning är en vacker kombination. Nåd skänks fritt och villkorslöst. Sanning är ett mer komplicerat ord, och jag väljer att i det här sammanhanget ge sanning betydelse att se något som det verkligen är. Som om ljuset faller på och ger klarhet, tydlighet och konturer.

Livet, tillvaron och världens tillstånd är sannerligen inte endast vackert. Jag säger bara #metoo, orättvisor, fattigdom, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, stress, global uppvärmning och jag kan fortsätta. Det finns sanningar, verkligheter som är viktigt att se som gör mig rädd och orolig, som leder mig till Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig över oss.

En annan sanning är kärlek, läkekonst, ökad läskunnighet, hjälpande händer, solljus, arbetsglädje, hållbarhet, mångfald. Livet är också vackert.

Inkarnationen, detta att Gud blir människa, att ordet blev människa och bodde bland oss betyder att vi såg hans härlighet och att Gud såg vår härlighet men också vårt mörker. Och gav oss nåd och sanning. Fritt och villkorslöst.

Vad har då allt det jag säger för betydelse? Faktum är att det är centrum i min tro och kanske är det därför jag idag har svårt att riktigt klä det jag vill ha sagt i tillräckliga ord, för det vill inte riktigt formuleras. Så är det med mysterium, hur det än sägs finns något bortom, något djupare, något mer.

Jag är djupt tacksam över livet som är mig givet, fritt och villkorslöst. Jag vill ha del av sanningen också när den inte är behaglig, för att leva i uppenbarelsens ljus, att se verkligheten som den är. Där vill jag brista ut i lovsång över livets skönhet och jag vill skrika mitt kyrie – herre, förbarma dig över dess skörhet. Jag vill leva i nåden och sanningen som kom genom Jesus Kristus, hellre än lagen som gavs genom Mose.

Som människor och församling, som Kristi efterföljare behöver vi tala mer om hur vi lever våra liv i nåd och sanning och inte genom lagen, bortom moralismen. Vad kan vi på riktigt göra för att leva hållbara liv med varandra och ge varandra hållbarhet utan att moralisera? Hur stödjer vi varandra i en positiv utveckling och vilka steg kan jag ta i helgelse för ett liv i nåd och sanning bortom lagen?

När ångesten rister i livsträdets stam, då kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk (ps 62)