Kärlekens väg – Centrumkyrkan Farsta

Kärlekens väg, 2021-02-14 (Jonas Thorängen)

Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.

Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.

Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant. Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.

Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.

Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?

Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)

I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.

Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.

I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.

Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«⁷Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.«

Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?

Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«

Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.

Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.

Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.

Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.

Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.

På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.

Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.

Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).

Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:

När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi bara är modiga nog att vara det.

…

Vilken underbar värld vi lever i!

(What A Wonderful World [5])

[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html

[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg

[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde

[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021 https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw

[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs

Kärlekens väg, 2020-02-23 (Karin Wiborn)

Mark 10:32-45

Fastlagssöndag – kärlekens väg

Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Det handlar om kärlek som inte lämnar något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Vi tittar på lärjungarna och Jesus på väg upp mot Jerusalem. Jesus gick först. När vi sätter in dagens textavsnitt enligt Markusevangeliet, om vi nu tänker att det som händer hör hemma i ett någorlunda kronologiskt skeende, så har Jesus och lärjungarna i kapitel 8-10 under vandringen varvat förutsägelser om människosonens lidande med stora händelser som brödundret, människor med funktionsnedsättning har blivit helade, några av dem har varit på härlighetens berg och samtalet har rört sig om allvarliga saker såsom förförelser, lärjungaskapets krav och om Jesus verkligen är Messias. Lärjungarna har återkommit till frågan om vem som är störst, vem som ska ha den förnäma platsen bredvid Jesus och barn förekommer vid två tillfällen, som en påminnelse om vem som är störst – på lärjungarnas fråga och när folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna ville visa bort dem, men Jesus, han tog dem i famnen och välsignade dem.

I vår text idag så fortsätter alltså vandringen upp mot Jerusalem. De var fyllda med bävan, ja även andra som följde med var rädda.

Jesus samlar ihop de tolv och förklarar i den tredje förutsägelsens om människosonens lidande att vi går nu upp till Jerusalem, människosonen ska utlämnas, hånas, dödas och efter tre dagar uppstå. Det är allvarsord.

Ut ur lärjungaskaran bryter sig Sebedaios söner, Jakob och Johannes. ”Mästare, vi vill be dig om en sak”. – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade Jesus. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster”. Tidigare, när de kom till Kafarnaum hade lärjungarna tystnat vid frågan om vad de talade om på vägen. För det var just det. De hade tvistat om vem som var den störste.

Vem är störst och vem ska få sitta till höger och vänster om mästaren? Hur viktig är jag? Hur älskad är jag? Vad har jag för position, egentligen?

När de andra lärjungarna hör Jesus svara att de där platserna till höger och vänster de kan jag bara ge till dem som har bestämts där till, ja, då blev förstås de tio förargade. Vilka var Jakob och Johannes att tränga sig fram sådär?

Jesus samlar dem till en lektion i konfliktlösning och om människovärde som vi skulle behöva mycket av i vår samtid:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.” Vanlig hierarkisk ordning, alltså.

”Men så är det inte hos er”, säger Jesus. ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Det här är en viktig ledarskapslektion. Särskilt om vi lägger ihop den här utsagan med när Jesus på frågan om vem som är störst tog fram ett barn i mitten. Och när han skapar fri väg för folket som kom till honom med barn för att välsigna dem. Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare.

På torsdagarna är jag scoutledare här i kyrkan. Om jag rannsakar mig själv – är det ett sätt att försöka ordna en plats till höger eller vänster om Jesus? Jag går hit – och tjänar som scoutledare – för att jag vill. En gång var jag ett barn som behövde vuxna ledare som guidade mig i livet, tröstade, tränade, lärde och att brottas med. En bra bieffekt, för att jag behöver, är att jag får perspektiv på tillvaron. Jag behöver umgänget med barnen och de som är som barn.

I mitt arbete på Sveriges kristna råd, en organisation som samlar Sveriges kyrkor, rör jag mig å ena sidan ofta med ärkebiskopar, kyrkoledare, biskopar och till och med en kardinal. Inte så sällan möter vi de som räknas som härskare i vår tid, våra folkvalda politiker, och nästan alltid handlar samtalet – på ett eller annat sätt – om människovärde. Hur värnar vi asylrätten i vårt land? Hur motverkar vi främlingsfientlighet och rädsla? Är det rimligt att unga troende känner sig kränkta av kamrater och lärare för sin tros skull? Hur kan Sverige vara en aktör för en kärnvapenfri värld? Vad betyder det att barnkonventionen är svensk lag?

Kan en människas värde mätas som mer eller mindre? Självklart inte. Det finns inte en lärjunge som är den störste och det går inte att kvala in och garantera platserna närmast Jesus. Det är inte rätt sätt att tänka. Inte om vi vill vandra kärlekens väg, för den är tjänande, ja, till och med slavande, kanske till och med att ge sitt liv.

Men så är det inte hos er, säger Jesus. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Människosonen har kommit för att tjäna. Och ge sitt liv till lösen för många.

Vad sa jag nu i början? Jo: Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Kärlek som inte lämnar mig något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Den kärlekens väg som Jesus vandrar och som vi kallas till springer ur varje människas unika och lika värde. Vi är alla till i Guds kärlek och skapade till Guds avbild. Vi är lika inför Gud; fattig, rik, klok, sökande, på flykt, etablerad, gammal, ung. Vi är en mänsklighet, födda här eller där, i krig eller fred. Vi hör ihop, vi hör samman.

Kärlekens väg går genom att finnas till och leva för och med varandra – också när det kostar på och är kämpigt. Också när konflikter och oliktänkande hotar den ytliga freden och ron.

Kärleken är stark som döden, säger Höga visan. Säger Jesus genom att gå mot döden för att ge sitt liv till lösen för många och Paulus skriver vidare om hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud försonade hela världen med sig. Därur växer en ny skapelse. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Ihoplänkad med allt levande, med allt som finns till.

Det känns viktigt, när vi talar om kärlek, att också nämna någonting om dess gränser och risken för gränslöshet. Inte minst efter #metoo. Inte minst i dessa veckor när vi följer rättegångarna kring Knutby. Jag såg programmen om barnflickan; i huvudet på Sara Svensson, en ung kvinna som söker bekräftelse och som längtar efter att komma närmare Gud, som längtar efter att sitta på Jesu högra eller vänstra sida. I mötet med starka och karismatiska ledare dras hon in i deras strålglans och utnyttjas till förfärliga handlingar. Det är på inget vis kärlekens väg. Sara gick vilse, men än mer vilse kom de karismatiska ledarna som tog sig rätten till platserna vid Jesu sida.

I veckan var jag – för första gången – med i en poddinspelning där jag hade i uppgift att ta med en tes. Jag lånade den av kyrkofader Augustinus. Tesen från 400-talet är ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Jag tror det är en tes som kan hjälpa oss in på kärlekens väg där ett klokt tjänande och interaktion med andra människor blir möjlig. Ibland tjänar du, ibland blir du betjänad. Vi är en mänsklighet där alla är av samma unika och lika värde.

Amen

Kärlekens väg, 2019-03-03 (Carola Backlund)

Det är fastlagssöndag idag och vi är snart på väg in i fastetiden inför påsken. Veckans tema är ”Kärlekens väg”.

Kärleken kan se ut på många olika sätt och vi visar varandra kärlek på olika vis beroende på vad det är för relation vi har till varandra. Vi har nära kärleksrelationer som till vår partner eller våra barn om vi har en partner eller barn, vi har vänner som står oss nära, bekanta. Om vi fortfarande arbetar så har vi kollegor vi möter eller så möts vi en torsdag i kyrkan för att äta soppa och lyssna på musik. Vi möter många människor i vår vardag.

Att följa ”kärlekens väg” är inte alltid lätt. Ofta snubblar vi och faller på vägen där vi går fram i livet i våra relationer men också i dem möten som vi har med människor som på olika sätt passerar genom våra liv. Det kanske inte är så svårt när jag träffar människor som jag har varmare känslor för och som jag kommer bra överens med. I dem relationerna där det för det mesta går smärtfritt. Ingen relation är dock helt smärtfri det vet vi nog alla som sitter härinne idag. Men i dem relationer som är enklare för oss är det kanske inte så svårt att visa kärlek och följa kärlekens väg men det kan vara desto svårare i relationer som vi inte tycker är så enkla och det kan vara ännu svårare att känna kärlek till människor i dem relationer som jag har svårt för. Människor som irriterar mig och som jag tycker påverkar mig negativt. Då blir det inte alltid lika enkelt då kan det till och med ibland bli riktigt svårt. Ibland har vi förväntningar på vad andra människor ska vara och vad de ska tillföra till relationen vi har och när de inte uppfyller dem förväntningarna och är det vi vill att dem ska vara kan det göra oss väldigt besvikna.

Att hjälpa andra människor och älska andra människor kan också bli en spegel för oss själva en spegel som visar saker om oss själva som vi inte vill se. Att älska andra människor i all deras brustenhet kanske gör att vi får syn på vår egen brustenhet mitt i alltihopa. Våra egna sår och vår egen svaghet.

Det kan göra ont att följa kärlekens väg, att älska andra människor kan vara smärtsamt och mina erfarenheter finns inuti mig själv och påminner mig om att det kan göra ont.

Rädslan kan stå i vägen för oss att vandra kärlekens väg.

I dagens bibeltext som vi har läst tar Ester ett beslut om att gå till kungen fastän lagen säger att det är förbjudet. Hon gör det för att rädda sin familj och det judiska folket. Hon vet att när hon gör detta kan det innebära hennes egen död. Hon beslutar sig för att göra det ändå och jag tänker att hon måste ha varit så rädd.

Många av oss som sitter här kanske inte ha behövt ta ett riktigt lika drastiskt beslut som Ester gjorde men jag tror att det har funnits, finns just nu och kommer att finnas stunder i våra liv då vi behöver ta beslut som påverkar andra människor och mig själv. Kanske gör vi det dagligen medvetet och omedvetet.

Ibland är det lätt att ta beslut och följa rädslans väg istället för kärlekens väg. Det är lätt för mig att i ord stå och tala om kärlekens väg häruppe men som jag tror vi alla vet att det kan vara desto svårare att i handling följa kärlekens väg. I min egen otillräcklighet som människa är det svårt.

Men vi får inte glömma att vi är inte ensamma utan Jesus finns med oss och vandrar med oss på kärlekens väg. Jesus om någon vet hur det är att vandra kärlekens väg. I evangeliet talar Jesus om sin egen oro över det som ska komma men han talar också om att det inte finns en annan väg för honom att gå. Den vägen vi inte själva vågar gå, den vägen har Jesus gått för vår skull.

Vi sjunger i psalm 96 som är en av mina favoriter. Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig. Vi behöver inte ensamma ta fram kärlek till andra människor. Vi kan öppna oss för Guds kärlek.

Kan det vara så att följa kärlekens väg är att konfronteras med vår egen otillräcklighet. Att vi som människor i oss själva behöver Guds styrka och kärlek för att ta oss fram på kärlekens väg. Vår svaghet, brustenhet och rädsla som gör sig påmind på olika sätt i vår vardag är en styrka. Är det just min egen svaghet, brustenhet och rädsla som kan hjälpa oss att visa en annan människa att den är sedd, förstådd och älskad. Jag behöver inte vara duktig, komplett eller beundrad av andra för att vara älskad utan jag kan komma med precis det som är just nu, min egen mänsklighet.

Kan min otillräcklighet som människa vara min stora styrka. Gud finns hos oss och vi kan låta Guds kärlek strömma igenom oss. I oss själva är vi otillräckliga tillsammans med Gud kan vi vara i kärlek och vandra kärlekens väg. En väg där vi gång på gång snubblar och faller men får hjälp att resa oss igen. Där det finns otillräcklighet men där det också kan finnas kärlek till andra människor och kärlek till oss själva, men framförallt en väg fylld av kärlek från Gud till världen och till oss. Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Amen