Kim Bergman – Sida 5 – Centrumkyrkan Farsta

Vaksamhet och väntan, 2019-11-17 (Kim Bergman)

Luk 12:35-40

Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.

Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.

I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.

Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.

Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske. Oftare lättare sagt än gjort…

Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.

I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.

Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.

Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.

Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.

Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.

Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.

Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.

Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.

Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.

Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.

Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.

Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.

Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.

Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.

En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.

Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.

Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.

Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.

Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.

Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande. Och smaka hoppets måltid.

AMEN

Luk 12:39-40

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet. Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi… men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. 38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
Joh 6:37-40

Dopet, 2019-09-15 (Kim Bergman)

Om någon undrar hur vi som predikar väljer tema, så kan jag berätta att vi till vår hjälp har en plan som kallas kyrkoåret. Kyrkoåret är indelat i olika delar, där varje del har lite olika inriktningar. Just nu är vi mitt i trefaldighetstiden. Idag är temat Medmänniskan. Om kyrkoåret kan man säga att det handlar om det kristna livet. Vad är det att leva som kristen, vad är det att försöka leva i Jesus efterföljd? Kyrkoåret är ingenting som vi måste följa, men om man gör det så får man en bra bild över Jesu liv, och som predikant får man utmanas, då man inte bara kan predika över sitt favorittema, även om det nästan alltid går att få in om man skulle vilja det. I en församling som jag jobbade i tidigare så fanns det en man som alltid när han skulle vittna eller medverka på något sätt, hamnade i bibelordet om kvinnan vid Sykars brunn.

Idag så har jag tagit mig friheten att predika om någonting annat än dagens tema. Jag har valt att säga lite om dopet. Att dopet är viktigt förstår vi genom historien och inte minst genom att vi har ett par söndagar i kyrkoåret som heter just Jesu dop, och Vårt dop. Vårt dop är söndagen som inleder trefaldighetstiden.

På trefaldighetsdagen så läser vi texten om hur den uppståndne Jesus uppmanar sina vänner och lärjungar: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, och döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Och sen dess har kyrkan döpt.

I början verkade det handla om ett omvändelsedop för vuxna, och lät husbonden döpa sig så räknades alla i hushållet som döpta. Men ganska snart började man också döpa nyfödda barn. Här har också meningarna gått isär. Man har diskuterat när dopet ska ske, i vuxen ålder som en självvald troshandling eller är det något som också barnet kan få del av på föräldrarnas initiativ. I vår kyrka använder vi de båda dopsätten. Och vi ser dopet som ett och samma dop, när det än sker i livet.

Men vad är då dopet? Kan vi helt förklara dopet?
Någon lär ha myntat uttrycket, ”När orden tar slut börjar musiken”. När orden inte räcker får liksom något annat ta vid. Det finns sånt som inte går att uttryckas helt klart i ord. Så är det med vissa handlingar. Troligen är det därför som vi har sakramenten, av Gud instiftade handlingar. ”Ordet blev kött”, så börjar Johannesevangeliet. Ordet blev kött, det påtagliga, det som blev möjligt att erfara, att uppleva.

Den berömda ballerinan Anna Pavlova fick en gång frågan varför hon dansade balett. Hon svarade: ”Om jag kunde förklara det, skulle jag inte behöva dansa.” Kanske finns det saker som inte kan och heller inte ska förklaras. De ska erfaras. De ska upplevas.

I dopet döper vi inte till namn. Vi döper till Kristus. En handling som visar att vi som människor är indragna och inlemmade i Jesu död och uppståndelse. Vi känner igen det från den text vi läste tidigare i gudstjänsten. I dopet blir det så tydligt när vi med hjälp av vattnet visar hur vi dör och uppstår med honom.

När vi döper vuxna så sker det oftast genom att man i en sjö eller dopgrav sänker ner hela människan i vattnet. Detta gjordes också tidigare med barn och görs fortfarande på många håll och traditioner. Men i vårt kalla klimat övergick man av pragmatiska skäl till att begjuta barnets huvud med vatten. Men det är fortfarande en symbol för det nya livet. Att dö och uppstå med Kristus. Och vi gör det i vatten, vatten som är förutsättning för allt liv, vatten som inget levande kan vara utan. Det kan räcka med att glömma att vattna blommorna någon dag för att förstå det.

Symbolen vatten, liv och överlevnad hänger ihop. Men det finns också en spänning och kluvenhet här. Å ena sidan, vi vet hur vatten kan ta liv, kan dräpa och förstöra. Vi minns nog alla tsunamin i Sydostasien, översvämningarna runt om i världen, eller där bristen på vatten även det skördar liv, i torka och i bränder. Samtidigt som vi de senaste åren sett hur Medelhavets vatten har fått bli broar som bär människor bort från krig och elände, om än många gånger bräckliga broar. Att Visby blev en knutpunkt i det medeltida Europa berodde på att det låg så centralt, mitt ute i Östersjön. Och i vår samtid, då vi genom århundrandet har lärt oss behärska vattnet, så är vi många som finner själaro genom att glida genom vattnet i en kajak.

På bibelns tid så sågs ofta vattnet som en symbol för det onda, för kaosmakterna. Med den kunskapen blir bibelställen som när Jesus ligger och sover i båten och lärjungarna är livrädda mitt i stormen, väldigt spännande att göra studier på. Kommer ni ihåg vad Jesus en gång gjorde på Gennesarets sjö? Jo, han besegrar det onda. Han lägger det under sig, när han gående på vattnet möter sina lärjungar. Det är en stark bild, också Petrus lär ha fått ta några steg bland vågorna, tills rädslan tar överhanden, och han sjunker ner. Ja, i dopet använder vi vatten, det som både tar och ger liv. Det är livets vatten.

Christina Lövestam, präst och psalmförfattare, skriver i en dikt:
”Spegel, spegel i dopvattnet där, säg mig vem jag innerst inne är.
Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus Kristus skild.
Jesus ger vatten i överflöd. Vattnet ger del i hans liv och död.
Livets vatten till öknens törst ord till den minste – du är ju störst.”

Tro och dop hör ihop. Det kan vara egen tro och det kan vara föräldrarnas. Det kan också handla om en längtan eller önskan att vilja tro. Och för många kan vissheten om att man är döpt vara så stark att den liksom står över den egna känslan. Är du kristen? Ja, jag är döpt. Som en slags vetskap man bär med sig genom livet, från vaggan till graven. Något som står över det egna tvivlet. En vetskap om en tro vi inte kan beskriva, bara leva.

Så det jag idag säger om dopet, det säger ingenting om den som inte är döpt. Vi människor må sätta upp våra gränser, för att inte tala om kyrkan. Men jag har svårt att tro på en Gud som väljer att göra skillnad mellan människor. Vi är alla indragna och inlemmade i det som Jesu död och uppståndelse är och står för. Att uppleva att man sjunker, men också om upplevelsen om att man kan få komma upp till ytan igen. Om livet som aldrig är för sent. Vi är alla till för att leva våra liv tillsammans med Jesus Kristus. Och i dopets handling blir det tydliggjort. ”Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus skild.”

I dopet manifesteras det som är vår verklighet. Att vi alltid lever i Guds närhet. Vi kan välja att dra oss undan. Vi kan välja att leva våra liv som om Gud inte fanns. Men att vara skapad som människa i världen, är att leva i Guds värld. Och där finns inget innanför eller utanför. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.”

Dopet berättar om det vi inte kan se men kan ana och uppleva. Dopet berättar om det vi kanske inte kan förklara men erfara. Dopet är, som vi började med, något som ligger bortanför orden, en plats där musiken, handlingen och tilliten tar vid.

Och i dopet så säger vi välkommen som ny människa, välkommen till världen. Den värld som är vår värld, men också Guds värld. Den värld som är helt underbar, men också på samma gång också så fylld av trasighet. Vi döper i vatten, vatten som både tar och ger liv. Hela vår existens om en tillvaro med både gott och ont finns där. Men vi gör det i tron och vissheten, att Jesus faktiskt kunde gå på vattnet. Att han faktiskt besegrade det som kan ta livet ifrån oss.

Dopet berättar för oss vad det är att få vara människa.

Tro och liv, 2019-09-01 (Kim Bergman)

Finns det några idag som bekymrar sig om rättfärdighet? Hur ofta diskuterar vi om hur man lever ett rättfärdigt liv eller hur man ska leva för att kunna kalla sig rättfärdig? Använder vi ens ordet rättfärdig i vår vardagsvokabulär? Om inte, finns det andra ord som vi tänker på som menar samma sak?

Kanske reflekterar vi över vad Gud kommer att säga till oss den dagen vi står inför honom och ska avlägga räkenskap. Eller kanske vi är mer nyfikna på vad han kommer att säga till en del andra, vilkas liv och leverne vi kan ha synpunkter på. Vad är det egentligen som gäller som inträdesbiljett till Guds Rike? Och hur bedömer man ett gott kristet liv? Går det ens att mäta tro? Och kan vi, här och nu bedöma vilka som kommer att vara med och vilka som får stanna utanför?

Många kristna har lagt ner mycket möda på att fundera över dessa frågeställningar. Även om vi oftare gör det mer omedvetet, många gånger i vårt sätt att bedöma andra. Om ni inte läst Rune W Dahléns krönika i Sändaren, gör det. Där beskriver han ett tydligt exempel från sitt eget liv.

Tidigare hette denna söndag ”Äkta eller falsk fromhet”. Att vi nu har rubriken ”Tro och liv” tänker jag bara förstärker speglingen av vår världsbild.

Vi kan ju bara se varandras yta. Det är bara Gud som kan se in i våra hjärtan. Det kan vara lätt för en människa att lägga sig till med den rätta vokabulären och det rätta tonfallet. Det är lätt att lägga sig till med de rätta maneren. Och kan vi verkligen bedöma vad som är inlärda beteenden och vad som är sprunget ur en äkta övertygelse, vad som är liturgi, eller bara ett spel för galleriet?

När jag först kom till tro, blev frälst, så skedde det i pingströrelsen. Min första andliga fostran fick jag i Hudiksvalls pingstförsamling. Men efter en tid så började jag söka mig till Baptistkyrkan. Inte för att jag tyckte att pingstkyrkan hade en felaktig teologi, men ett sätt att undervisa som inte längre passade mig.

Och det är helt naturligt. I allt man gör utvecklas man. Utan utveckling kommer det man gör att kännas stelt och livlöst. Som barn leker vi med en viss typ av leksaker, som vuxen har priset på leksakerna ökat. Att utvecklas är naturligt och personligt. Det som passar mig passar säkert inte alla andra, och det som går fort för någon annan att ta till sig, kan jag behöva lång tid att förstå.

Att vi i vår värld idag har så många olika kristna kyrkor betyder inte att alla andra har fel, men att vi tolkar tron olika. Ett gammalt talesätt var att alla vägar ledde till Rom, och om jag får tillåtas leka lite med den tanken, och placera kyrkans centrum just i Rom, enligt dåtidens syn på världen, så är det kanske så att vi är på olika vägar, men målet är ändå Gud.

Jag tänker lite på vår kyrka idag, och på den väg vi befinner oss på. För 171 år sedan stod vi vid ett vägkors, där vi gick en annan väg än Svenska kyrkan, och baptismen och folkrörelsen föddes i Sverige. För att 160 år senare stå inför ett nytt, där vi tillsammans med andra bryter mark för en ny väg och vem vet vad Equmeniakyrkan är om 100 år.

Visst har vi tappat folk på vägen, människor som inte känt sig bekväma med vår tolkning, som kanske tycker det gått för fort, som saknat det gamla. Det betyder inte att man bytt resmål, bara resväg.

Är det då vår uppgift att döma dem?

Vår text idag tolkar jag som så, att vi inte kan se in i andra människors hjärtan, men vi kan se dess verk. Så är vi där igen. Hur ofta är det inte som vi försöker visa vår tro genom handlingar, och många gånger så nitiskt att vi glömmer bort varför?

Vi bekymrar oss mer om att uppfylla lagens bokstav än att fundera över lagens intentioner. Det är en företeelse som inte bara finns inom judendomen. Mycket av det har funnit fotfäste i den kristna kyrkans olika grupperingar. Vi skulle kunna ägna mycket tid till att skärskåda olika fariseiska uttryck, eller för all del även många moderna kristna krav och värderingar. Och efteråt gå hem uppfyllda av känslan att vi aldrig kommer att leva upp till Guds förväntningar på oss. Eller åtminstone vår tolkning av Guds förväntningar på oss, vilket påfallande ofta inte riktigt stämmer överens.

Och det är ju inte heller Jesu tanke när han berättar liknelse. Många av kyrkoårets texter har samma kontext. Jesus undervisar sina lärjungar om vad det vill säga att vara en Jesu efterföljare, d.v.s. vad det är att vara en kristen. De funderar tillsammans över den ständigt aktuella frågan: hur lever jag ett rättfärdigt liv, hur får jag ihop tro och liv?

Det som närmast kommer till min tanke är att vi skall tjäna varandra, betjäna varandra snarare än att ögontjäna, inte göra saken för sakens skull, utan i allt vi gör, göra av hjärta och kärlek. Kanske även fast vår tanke säger nej.

Jag tänker att Jesus först och främst vill säga att kärleken är den överordnade principen i allt liv, i all gemenskap med Gud. Jesu kritik av fariséerna är inte att de lever efter de regler som Gud har gett dem, utan att de låter laguppfyllelsen bli den viktigaste principen i deras liv. Är det ett dike som även vi är nära att falla i?

Men nu säger Jesus: ”Vill du älska Gud och leva med honom, måste du först se din medmänniska i ögonen och låta Guds kärlek strömma genom dig till andra”. Kanske Gud idag vill visa oss att vara en människa det är just att våga skåda sina ofullkomligheter och sina misslyckanden i ansiktet och ändå våga gå vidare och tro på en framtid. Vi inser att Gud finns närvarande i allas våra liv, att han hyser kärlek till alla, att han ser meriter där inte vi förmår upptäcka några.

Det finns en inbjudan att komma närmare Gud, att försöka förstå mer av det som bara låter sig anas, att leva sig mer och mer in i Guds mysterium. Varje dag bjuds vi att komma allt närmare Herren, samtidigt som vi ser att han alltid lever i oss och omkring oss. Det finns alltid något mer som Gud vill låta oss uppleva tillsammans med Honom.

Störst av allt är kärleken. Guds kärlek till sin skapelse och Hans kärlek till oss. Den kärleken får leva genom oss och förmedlas till andra.

Idag är kyrkan på många sätt en unik plats, där människor från olika bakgrund möts. Familjer och singlar, unga och äldre. Det är stort! Och i vårt centrum finns Jesus, den Gud sänder till oss som en utsträckt hand, mitt in i vår mänskliga ofullkomlighet.

Det sista är viktigt att minnas. Vi behöver visa förståelse och acceptans både inför oss själva och inför varandra. Ingen är fullkomlig. Med Jesus liv som förebild får vi söka forma en kärleksfull, varm och barmhärtig gemenskap. En gemenskap där längtan efter att bli berörd av Gud och varandra får vara central. En längtan efter att bli berörd, inte bara för egen del, utan också tillsammans, i tron och livet.

Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.