Vad eller vem leder oss? Vilka konsekvenser får det för oss, baserat på vem vi följer? Och hur ska vi kunna lyssna till rätt röst? Dagens predikotema är Den gode Herden. Hör Herrens ord ur Johannesevangeliet – Joh 10:11-16
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vår värld är full av röster, både yttre och inre. Röster som manar oss att göra si eller så.
Kommersialismen säger: köp så blir du lycklig.
Egoismen säger: tänk först och främst på dig själv så blir du lycklig.
Girigheten säger: ta för dig så mycket du kan så blir du lycklig.
Högmodet säger: du är värd mer än andra.
Och inte nog med det så finns där stora vägvisare som vill peka ut din väg, i form av ismer. Världen är full av ”ismer” – fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Och många fler… Alla gör anspråk på att vara den rätta vägen för mänskligheten och världen.
Men samtidigt, bortom, genom och över allt detta brus ljuder en silverton. En klar himmelsk röst, som talar kärlekens språk. Som inte lovar guld och gröna skogar. Men som lovar ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Det är den röst som Jesus i dagens evangelietext kallar ”den gode herdens”. Som är hans egen röst, Guds röst.
Det är en röst som fåren känner, en röst som bjuder trygghet och frid. I veckan besökte jag en av våra äldsta medlemmar, och vi kom att samtala om dagens predikotext. Då berättade han för mig om sin fru, som drabbades av demens. Men att han brukade sjunga några psalmer och när han gjorde det så glimtade igenkännandet till. En röst som påminde om trygghet och frid.
Det finns starka röster i dag, som jag inte tänker manar om trygghet och frid. Utan snarare om död och hämnd. Och att då ta med sig så många andra människor som möjligt i denna död. Vår värld fick uppleva det senast för några veckor sen med bombdåden på Sri Lanka under påsktiden.
Men hur ska vi kunna följa Gud – ”den gode herden”, silvertonen? Hur ska vi kunna urskilja hans röst i den kakafoni av röster som omger oss?
Ett sätt är att lyssna till målet…
Gud, han leder inte människor till döden, utan han går själv in i döden för att rädda mänskligheten. Guds son – Jesus Kristus – dör på korset för att utplåna den yttersta ondskan – döden själv. Hans motiv är ofattbar kärlek. Till skillnad mot bombdåd tar han själv konsekvensen, inget ohämmat dödande.
”Lyssna” säger Jesus. ”Lyssna till min röst” (Joh 10:16). Och uppmaningen att vi ska lyssna genomsyrar hela Bibeln. På 140 ställen in Gamla och Nya testamentet uppmanas vi att lyssna till Gud. Det är genom sitt Ord som Gud framträder och blir fattbar i världen.
När Gud i skapelseberättelsen skapar ordning och reda i kaos, så att liv kan växa på jorden, gör han det med sitt ord. ”Gud sade”, står det, ”och det blev så” (1 Mos 1). När människorna inte klarar av att följa hans vilja, så skickar han ut profeter. Människor som får uppdraget att tala Guds ord till människorna. Många gånger allvarliga ord, men oftast med kärlek.
Och så kommer han själv till oss i Jesus Kristus som ”det levande ordet”. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…”, som det står i inledningen av Johannesevangeliet (Joh 1:14). Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud.
I ett av de mest förtätade ögonblicken i Jesu liv är det just denna uppmaning som lärjungarna får. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” (Luk 9:35), säger rösten från himlen till lärjungarna som följt Jesus upp på förklaringsberget och där fått se honom som evig Gud. Det är detta Ord vi ska lyssna till.
När vi i våra liv säger att Jesus är mitt ibland oss, så är han det. Han kom inte hit åkallad av våra böner. Utan han var redan här, väntande på att få möta dig, även om vi inte kan se honom. Han är faktiskt och påtagligt här. Bland annat genom sitt Ord. Genom att du och jag har hört hans röst, silvertonen som skär genom världens brus.
Nej, så inte saknar vi möjligheter att lyssna till Guds röst – lyssna till den gode herden! Och jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ger Gud möjlighet att så tala direkt till oss. Visst kan det vara värdefullt att delta i en gudstjänst, att höra en predikan och att sjunga våra underbara psalmer. Men detta kan inte ersätta det personliga mötet med Gud.
På samma sätt som Gud är med oss där två eller tre är samlade i hans namn, så är han med dig i samma stund du söker honom, från den första spröda silvertonen.
Jag är övertygad om att det inte finns någon patentlösning på hur vi skall kunna lyssna till Gud. För någon så passar det med skogsvandringar, andra vill ha en tystnad, själv cyklar eller promenerar jag gärna, det jag kallar för aktiv vila.
För en tid sedan, då jag var scoutledare i Vårdkasen hade jag ansvar för en grupp scouter, ca 30 st, själv. Det kallades att vara TÅG:are, en form av modernt kyrkligt slavarbete. För att spara på rösten började jag använda en visselpipa. Vi utvecklade det där tillsammans så att vi hade en hel lista med olika signaler som vi kände till betydde olika saker. Så på ett läger en gång så pratade jag med en annan ledare som tyckte det där var lite kul. Och han frågade om han fick prova. När han hade blåst en signal så hörde vi en röst från skogen, ”det där lät inte som Kim”.
Det roliga var att min scoutgrupp kände igen signalerna på vem som blåste. Men det kom inte naturligt, vi hade övat under lång tid. På samma sätt tänker jag att det är med Gudsrösten. Jag är övertygad om att de flesta här inne är säkra på att den finns. Men att vi är många här inne som inte är lika säkra på att vi själv har hört den.
Jag tänker att det handlar om övning, och liksom all form av övning, hur rolig eller hur framgångsrik man är i övningen i början, kommer det förr eller senare bli tråkigt. Det är då man måste fortsätta. På samma sätt som i en vänskap, när den första sprudlande glädjen över att ha hittat en medvandrare som delar många av dina värderingar, som skrattar åt samma skämt och tycker om samma saker som du. Så betyder det inte att den dagen du inte hör av din vän att ni nu blivit främlingar. En klok flicka, kanske sagovärldens motsvarighet till Greta Thunberg, lär ha sagt ”om ni inte går nu, kan vi ju inte träffas igen imorgon”. Tomas Sjödin skriver i sin bok ”Det händer när du vilar” att vila är att släppa taget.
Att släppa taget om varandra oavsett i vilken relation man står i tänker jag är närande, att låta tystnaden, tomrummet, få tala. Att litegrann våga släppa kontakt är många gånger att komma närmare varandra. Vad skulle hända i våra liv om vi ibland vågade tystnaden i sökandet efter silvertonen…
Vi kan också lyssna till ekot av den världsvida kyrkan. Varje stund, varje sekund, dygnet runt, året runt läses Bibeln, hålls gudstjänster och ber människor till livets Gud. Runt om vår jord pågår oavbrutet samtalet mellan människa och Gud. Och på samma sätt som ett par som levt ett liv tillsammans, känner igen varandras röster genom sjukdomens barriär, tänker jag att ett hjärta riktat mot Gud även kommer känna igen silvertonen som talar om kärlek, trygghet och frid.
Den dag vår läsning och våra egna böner känns torra och tomma kan vi vila i detta. Vila i den tro som andra människor bär i världen. Deras tro bär också oss. Och ibland får vi bära dom. Vi är, oavsett om vi förstår det eller ej, en hjord för vi har en och samma herde.
Vilket hopp livets Gud har kallat oss till! Jag vill avsluta med att åter igen läsa löftet i dagens gammaltestamentliga text (Hes 34:23-31):
Jag skall ge er en enda herde, min tjänare David, och han skall valla er. Han skall valla er, han skall vara er herde. Jag, Herren, skall vara er Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.
Det är silvertonen som klingar genom världens brus.