Lovsång, 2024-10-13 (Anders Johnson)

Luk 17:11–19

Vi tar så mycket för givet idag. I morse vaknade jag och min fru Birgitta i en varm och skön säng i ett lika varmt och uppvärmt hus. Kylskåpet är lagom kallt och där och i skåpet bredvid finns allt som behövs för att ordna vår frukost. Det är bara att trycka på rätta knappar på spisen så blir plattorna varma och ur kranen rinner härligt friskt vatten som är perfekt både till te och gröt. Glada och mätta går vi till badrummet där tvålen finns i en flaska med en perfekt liten pump och när jag borstar tänderna så behöver jag inte ens gnugga själv. Det gör ju tandborsten åt mig. Kläderna jag tar på mig är enkelt handlade i en affär, kanske här i Farsta och en tvättmaskin håller de rena. Resan hit sker enkelt med bilen som står nere i garaget och väntar på oss.

För inte allt för många generationer sedan så hade vi varit tvungna att stiga upp mycket, mycket tidigare, kanske i en kall och dragig bostad. Det första som måste göras är att få eld i spisen så att vi får lite värme i stugan. Kanske har vi en ko som måste mjölkas och som nu står och råmar. Vatten måste hämtas i brunnen och efter en del arbete i köket blir det till slut frukost. Havregrynsgröt, bröd som bakades för några dagar sedan, med eget kärnat smör och lite ljummen mjölk från kon i stallet. Tvättade mig, det gjorde jag ju förra veckan så det behövs inte och med lite gnagande på en pinne så blir tänderna ”rena”. Finkläderna som skall på har Birgitta sytt och de har använts varje söndag i snart fem år, så nu börjar de bli lite slitna. Kanske är vi så lyckligt lottade att vi får åka med grannens häst och vagn. I annat fall går vi de två kilometrarna till kyrkan.

Det är mycket som vi idag tar för givet. Vi har alla de här bekvämligheterna och hjälpmedlen som gör våra liv så mycket enklare. Vi har kunnat gå i skola, lära oss en massa och får vara en del i ett samhälle som har så ofantligt mycket mer möjligheter och val än vad tidigare generationer haft.

Och visst är det märkligt, allt detta tar vi för givet. Visst kan vi i våra böner någon gång klämma fram ett ”Tack för allt du gjort mig” eller i Vår Fader där vi ber ”Ge oss idag det bröd vi behöver”, fast någonstans vet vi att mat, ja det får vi ju i alla fall.

Sedan kommer vi till det med hälsan. Kanske är det när vi blir sjuka som vi blir mest påminda om vad mycket vi har att tacka för egentligen. När vi ligger där i sängen med hög feber, eller har ont någonstans så att vi inte kan göra det vi vill och behöver. Då plötsligt blir vi medvetna om livets skörhet och jag är säker på att bönefrekvensen och inlevelsen i våra böner ökar när vi inte mår bra.

I texten möter Jesus tio män som inte mår bra. De är faktiskt dödssjuka i spetälska, eller lepra som vi säger idag. Det är en bakterie som sakta deformerar kroppen och ger svåra nervskador. En sjukdom som så småningom leder till döden, även om det tar många år. Idag botar vi den enkelt med antibiotika men det fanns ju inte på Jesu tid. Så isolering var sättet man försökte skydda det övriga samhället från den här smittan.

Tio olyckliga män med många böner bakom sig mötte Jesus på vägen. Jag tror att de hade fått reda på var Jesus var för normalt sett höll de ju sig borta från andra människor. På avstånd ropade de till vår Herre eftersom de inte fick gå fram till honom. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. En bön som fungerar lika bra idag eller hur. Jag tror att Jesus fortsatte fram till männen, för det står att han ”sade” till dem att de skulle gå och visa upp sig för prästerna i templet.

Ser ni bilden framför er. Tio män i olika åldrar, alla lite konstiga i kroppen, vänder om och börjar gå in mot staden. En väg där det var länge sedan de vandrade. De muttrar säkert lite sinsemellan. Vad är det här bra för? De kommer ju bara att bli arga och köra bort oss igen. Så efter en liten stund upptäcker en av männen att benet som han knappt kunnat stödja på senaste året känns rätt stadigt och det gör inte längre ont när han sätter ner foten. Försiktigt prövar han att gå utan den hemmagjorda kryckan och…. Alldeles fantastiskt, benet är helt och fungerar igen.  Överlycklig kastar mannen kryckan så långt in bland träden han kan och småspringer fram och tillbaka på vägen. De andra männen tittar först förvånat på honom innan de också börjar känna efter och inser att de har blivit friska. Det är nu plötsligt tio väldigt glada män som tillsammans vandrar in mot stadens synagoga för att träffa en präst eller rabbin.

På den tiden var det bara han som fick friskförklara människor. Jag kan tänka mig att det blev en hel del uppståndelse när männen kom in mot synagogan. Kanske fick gruppen inte komma in utan prästen gick ut och mötte dem, eftersom en av männen var samarier och alltså inte välkommen i Guds hus. Men efter en noggrann undersökning och säkert en hel del frågor från alla som var med så friskförklarade prästen männen och överlyckliga lämnade de platsen för att söka upp nära och kära.

Känner ni egen er? Hur hade ni gjort? Jag hoppas och tror att männen senare sökte upp Jesus och tackade honom men de hade säkert saknat sina familjer och vänner något ofantligt och ville inget annat än att få vara med dem. Och, de var ju också judar, Guds eget folk. Så tacket kunde de ta sen. För samariern var det annorlunda. Hans folk hade erkänt Israels Gud som den enda samtidigt som de inte var judar och fick inte vara med i gemenskapen. De sågs inte speciellt gudfruktiga och att ett Guds under skulle ges till en som honom, det var helt ofattbart. En jude var ju en jude men han… en samarier….

Så han skyndade tillbaka till Jesus, kastade sig för hans fötter och tackade honom. Stig upp, svarade Jesus. Din tro har hjälp dig. Det viktiga är alltså inte om han är jude och har gått i synagogan sedan han var en liten pojke och kunde Toran utantill eller om han var, ur ett religiöst perspektiv, helt obildad. Stig upp som människa, din tro har hjälp dig, och jag tror också han sa välkommen tillbaka till livet och till den här gemenskapen, även om det inte står så i texten.

Är vi här i kyrkan, precis som de nio i berättelsen, kanske så vana att vara nära Gud att vi glömmer bort att känna tacksamhet för hans under. Är vi kanske så upprymda av att utveckla oss själva, både i relationen med Jesus och till våra medmänniskor att vi ibland glömmer bort att vara tacksamma för det vi har fått. Och vet ni vad. Det tycker jag är ok så länge vi innerst inne behåller vårt samtal med Jesus och bekänner honom som vår Herre och ledstjärna. För visst tror vi att de nio andra männen också, efter att de träffat sina familjer, återvände till Jesus för att tacka och prisa honom.

För rätt många år sedan var jag hos en kiropraktor. Jag minns inte var i kroppen jag hade ont men jag kommer ihåg att direkt efter behandlingen kände jag ingen skillnad. Så gick dagarna och efter en vecka kom jag på att jag inte längre hade ont.

Precis på samma sätt är det ofta när vi behöver Guds hjälp. Det är sällen som vi får uppleva något som de tio männen i berättelsen fick vara med om men efter en tid kan vi ofta se tillbaka och inse att vi verkligen blivit bönhörda och kan i lycka skrika ut vårt TACK HERRE!!!!

Så vad vi tar med oss från den här gudstjänsten är tacksamheten och glädjen i att precis som samariern få tacka och lovsjunga vår Gud. Se er omkring i Guds härlighet. Tack Herre för allt du har skapat, genom moder jords skaparkraft men också genom alla människor vars tankekraft, kämpande och uppoffrande du har möjliggjort allt det här. Herre, Tack för alla dina under!

Amen

Lovsång, 2022-10-09 (Karin Wiborn)

Matt 15:29-31

Berättelsen återkommer: Jesus går upp på ett berg och sätter sig ned.

Det är något med berget. Du kommer närmare himlen när du kommer upp en bit och ges möjlighet till en översyn. Du får andra perspektiv, detaljerna blir annorlunda. Detaljerna som så lätt styr våra liv. Ibland kallar vi det giraffperspektiv. Eller helikopterperspektiv. På berget är sikten fri och du får överblick.

När Jesus går upp på berget i dagens text sker också en slags sammanfattning över en stor del av Jesu gärning. Mer bestämt hans undergärning. ”Han botade dem”, sammanfattar Matteus, och där på berget finns de. De lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Och folket jublar, prisar Gud över de underverk Gud gör.

Jag tycker alltid det är aningen svårt med underberättelser. För vi vet ju att dessa under ofta inte sker bland oss idag. Samtidigt sa Jesus att större under än jag har gjort, ska ni göra.

Jag återvänder ofta till rabbin Harold Kuchner och hans bok ”När livet gör oss illa”. Genom sitt liv, eller snarare sin sons korta liv, gör han en smärtsam resa som leder till att han definierar ”under” och ”extraordinära under”. Hans son föds med progeria som gör att kroppen åldras i förtid, och medför en tidig död i tonåren som en åldrad människa. Varför? frågar Kuchner. Varför kunde inte Gud göra ett under? Varför skulle min son drabbas? Han tvivlar, men en dag inser han att livet fortgår och bara det, att han känner livslust, ser han som ett under. Det finns också de som mirakulöst blir räddade från död eller befriade från sjukdom. Det kallar han för extraordinära under. De händer, men de är undantag. Ovanliga.

Det stora undret är att vi i vår skröplighet och sorg, ja till och med meningslöshet, vaknar, går upp och mitt i hopplöshet kan känna hopp. Idag finns många skäl till hopplöshet. Klimatet, krig, energipriser, instabil politik.

Det kan hända, där på berget, att livets skönhet, att vara till, kanske en hand att hålla i, en uppgift att gå till, ett mysterium att lösa. Något som ger oss lust ännu en dag. Lust och glädje. Lust, glädje och tacksamhet. Och lovsången växer mitt i allt över att finnas till.

För där är ett hopp. Om livet, om framtiden. För Gud har inte övergett oss. Och till ett tecken på hans närvaro har han lämnat ett bröd och lite vin. Kristi kropp och Kristi blod. Liv i ditt liv. Liv för världens skull, för fredens, för skapelsens, för enhetens och samhörighetens skull. Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Amen

Lovsång, 2020-10-11 (Karin Wiborn)

Luk 19:37–40

Tacksägelsedagen
Nu sjunger skapelsen sin bön

Idag är det tacksamhet och lovsång på agendan. Också nu sjunger skapelsen sin bön. Vi har hört det under sommaren. Humlornas surr, lövens rassel, koltrastens sång och kråkans krax.

Och vi möts i tacksamhet över Guds skapelse. För att dela vår lovsång mitt i allt som kan vara ett kyrie – Herre förbarma dig.

Det är viktigt att uttrycka sin oro och ängslan, ilska och maktlöshet, absolut, men det är lika viktigt att uttrycka tack och sjunga lovsången, för det ger hopp.

Tänk bara på gospelsången som har sina rötter i slaveriet där man hämtade kraft från bibelns berättelser och sjöng hoppets sånger att en dag, ska jag lägga ner mina bördor. Eller varför inte den svenska väckelserörelsen i det fattiga Sverige på 1800-talet; O Sällhet stor, som Herren ger, ren här på denna jord! I kärlek han till barnen ser, dom föder vid sitt bord.

Behovet att jubla är mänskligt. Mer än så. Det ligger i själva skapelsen.

Om vi ska tro Jesus som säger till fariséerna att om folket slutar jubla för allt Gud gör, då kommer stenarna att ropa.

Jag befann mig på Iona, en ö i inre Hebriderna när den här stenen ropade på mig. Jag bar den med mig i min packning hem. Den talar till mig. Stendöd säger vi, men även om sten är död materia så talar den. Den här stenen talar om att den har låtit sig slipas och förändras av sin omgivning. Vatten och andra stenar. Den är vacker. Den är skön att känna på. Den bär en historia. Var har den varit? Har den hört ihop med ett större klippblock och kastats loss? Hur såg den ut år 563 när Sankt Columba grundade ett kloster på ön och spred evangeliet över Skottland? Hur lät lovsången då? Nu bor den hos mig och påminner om samhörigheten med skapelsen, med tider som varit och att vi alla hör samman med varandra. Som ett enda stort klippblock.

Idag har vi lyssnat till texter och sjungit sånger till Gud som skapare. Och det är vad vi behöver göra.

Vi vet att skapelsen suckar och våndas, ja, att den är överhettad. Jorden har feber och vi som mänsklighet har svårt att komma överens om hur vi ska göra det vi måste göra. Det många vet att vi måste, även om några tvivlar. Rapporterna är entydiga. En omställning behövs om inte isarna ska smälta, ja om vår värld ska bestå.

Vi är många enskilda som försöker dra sitt strå till stacken genom att sopsortera, se över energiförsörjning, vår mathållning och livsstil. Och vi har fått oönskad hjälp genom pandemin att resa mer ansvarsfullt såväl för arbete som nöje. Men vi vet att det inte räcker. Mer måste till av världens beslutsfattare och våra beslutsfattare. Och även om våra insatser inte räcker är det ett viktigt bidrag till den nödvändiga omställningen. När vi är många, och vi blir fler, som säger ifrån genom sina vardagliga val gör det skillnad som påverkar de stora och omvälvande besluten. Som stenar som ropar.

Kyrkans stora bidrag för klimat och hållbarhet är tätt förknippat med det som alltid är kyrkans grunduppdrag. Att leva i hoppet. Gud älskar sin skapelse. Jesus Kristus är utgiven och utgjuten i världen. Brödet bryts och vi får del av försoningen. Vinet delas och vi är en del av en gemenskap över hela världen och alla tider. Andens vind blåser förändring i världen och ger oss mod att gå. Kyrkan är ett gigantiskt hoppets nätverk om vi låter Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och med all sin vishet. För då lär och vägleder vi varandra, med psalmer, hymner och andlig sång skrev Paulus till de kristna i Kolossai.

Jag håller fast vid hoppet också när jag tycker det ser mörkt ut, för vad annat kan jag göra? Nog ser jag tecken som oroar. Men det är svårt att inte glädjas när solen fortsätter att gå upp om morgonen. Marken ännu ger grödor och det livgivande regnet faller. Vissa dagar är det till och med, paradoxalt nog, svårt att inte njuta av värme långt in på hösten fast det är ett dåligt tecken.

Ja, jag håller fast vid hoppet trots det svåra för världens länder att komma överens om när och hur omställningen på riktigt ska äga rum. FN:s Agenda 2030 och de globala målen är hoppfullt.

Jag håller fast vid hoppet, för vad annat kan jag göra? Idag lever jag, och jag gläds åt livet. Visst ska jag dö en dag, men alla andra dagar lever jag i en värld som samtidigt som den har feber ger mig sköna skogspromenader, svampar och äventyr med scouter. Barn som växer.

Att vara människa är att stå mitt i paradoxen. Människor på flykt. Israels folk på väg från Egypten. Människor i slaveriets Amerika och fattigdomens Sverige för mindre än 200 år sedan. Samtidigt med hopplöshet finns hoppet och lovsången.

Mitt hopp formuleras bra i Salomos vishet, och jag vill sluta med att be den igen. Idag ber jag den särskilt med önskan om att världens beslutsfattare ska lyssna till en ung kvinna i gul regnkappa från Sverige som inte för ett ögonblick ger upp hoppet om att förändring är möjlig – om vi bara lyssnar till all den kunskap, all vishet som finns.

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen; jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter – allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Amen