Vi tar så mycket för givet idag. I morse vaknade jag och min fru Birgitta i en varm och skön säng i ett lika varmt och uppvärmt hus. Kylskåpet är lagom kallt och där och i skåpet bredvid finns allt som behövs för att ordna vår frukost. Det är bara att trycka på rätta knappar på spisen så blir plattorna varma och ur kranen rinner härligt friskt vatten som är perfekt både till te och gröt. Glada och mätta går vi till badrummet där tvålen finns i en flaska med en perfekt liten pump och när jag borstar tänderna så behöver jag inte ens gnugga själv. Det gör ju tandborsten åt mig. Kläderna jag tar på mig är enkelt handlade i en affär, kanske här i Farsta och en tvättmaskin håller de rena. Resan hit sker enkelt med bilen som står nere i garaget och väntar på oss.
För inte allt för många generationer sedan så hade vi varit tvungna att stiga upp mycket, mycket tidigare, kanske i en kall och dragig bostad. Det första som måste göras är att få eld i spisen så att vi får lite värme i stugan. Kanske har vi en ko som måste mjölkas och som nu står och råmar. Vatten måste hämtas i brunnen och efter en del arbete i köket blir det till slut frukost. Havregrynsgröt, bröd som bakades för några dagar sedan, med eget kärnat smör och lite ljummen mjölk från kon i stallet. Tvättade mig, det gjorde jag ju förra veckan så det behövs inte och med lite gnagande på en pinne så blir tänderna ”rena”. Finkläderna som skall på har Birgitta sytt och de har använts varje söndag i snart fem år, så nu börjar de bli lite slitna. Kanske är vi så lyckligt lottade att vi får åka med grannens häst och vagn. I annat fall går vi de två kilometrarna till kyrkan.
Det är mycket som vi idag tar för givet. Vi har alla de här bekvämligheterna och hjälpmedlen som gör våra liv så mycket enklare. Vi har kunnat gå i skola, lära oss en massa och får vara en del i ett samhälle som har så ofantligt mycket mer möjligheter och val än vad tidigare generationer haft.
Och visst är det märkligt, allt detta tar vi för givet. Visst kan vi i våra böner någon gång klämma fram ett ”Tack för allt du gjort mig” eller i Vår Fader där vi ber ”Ge oss idag det bröd vi behöver”, fast någonstans vet vi att mat, ja det får vi ju i alla fall.
Sedan kommer vi till det med hälsan. Kanske är det när vi blir sjuka som vi blir mest påminda om vad mycket vi har att tacka för egentligen. När vi ligger där i sängen med hög feber, eller har ont någonstans så att vi inte kan göra det vi vill och behöver. Då plötsligt blir vi medvetna om livets skörhet och jag är säker på att bönefrekvensen och inlevelsen i våra böner ökar när vi inte mår bra.
I texten möter Jesus tio män som inte mår bra. De är faktiskt dödssjuka i spetälska, eller lepra som vi säger idag. Det är en bakterie som sakta deformerar kroppen och ger svåra nervskador. En sjukdom som så småningom leder till döden, även om det tar många år. Idag botar vi den enkelt med antibiotika men det fanns ju inte på Jesu tid. Så isolering var sättet man försökte skydda det övriga samhället från den här smittan.
Tio olyckliga män med många böner bakom sig mötte Jesus på vägen. Jag tror att de hade fått reda på var Jesus var för normalt sett höll de ju sig borta från andra människor. På avstånd ropade de till vår Herre eftersom de inte fick gå fram till honom. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. En bön som fungerar lika bra idag eller hur. Jag tror att Jesus fortsatte fram till männen, för det står att han ”sade” till dem att de skulle gå och visa upp sig för prästerna i templet.
Ser ni bilden framför er. Tio män i olika åldrar, alla lite konstiga i kroppen, vänder om och börjar gå in mot staden. En väg där det var länge sedan de vandrade. De muttrar säkert lite sinsemellan. Vad är det här bra för? De kommer ju bara att bli arga och köra bort oss igen. Så efter en liten stund upptäcker en av männen att benet som han knappt kunnat stödja på senaste året känns rätt stadigt och det gör inte längre ont när han sätter ner foten. Försiktigt prövar han att gå utan den hemmagjorda kryckan och…. Alldeles fantastiskt, benet är helt och fungerar igen. Överlycklig kastar mannen kryckan så långt in bland träden han kan och småspringer fram och tillbaka på vägen. De andra männen tittar först förvånat på honom innan de också börjar känna efter och inser att de har blivit friska. Det är nu plötsligt tio väldigt glada män som tillsammans vandrar in mot stadens synagoga för att träffa en präst eller rabbin.
På den tiden var det bara han som fick friskförklara människor. Jag kan tänka mig att det blev en hel del uppståndelse när männen kom in mot synagogan. Kanske fick gruppen inte komma in utan prästen gick ut och mötte dem, eftersom en av männen var samarier och alltså inte välkommen i Guds hus. Men efter en noggrann undersökning och säkert en hel del frågor från alla som var med så friskförklarade prästen männen och överlyckliga lämnade de platsen för att söka upp nära och kära.
Känner ni egen er? Hur hade ni gjort? Jag hoppas och tror att männen senare sökte upp Jesus och tackade honom men de hade säkert saknat sina familjer och vänner något ofantligt och ville inget annat än att få vara med dem. Och, de var ju också judar, Guds eget folk. Så tacket kunde de ta sen. För samariern var det annorlunda. Hans folk hade erkänt Israels Gud som den enda samtidigt som de inte var judar och fick inte vara med i gemenskapen. De sågs inte speciellt gudfruktiga och att ett Guds under skulle ges till en som honom, det var helt ofattbart. En jude var ju en jude men han… en samarier….
Så han skyndade tillbaka till Jesus, kastade sig för hans fötter och tackade honom. Stig upp, svarade Jesus. Din tro har hjälp dig. Det viktiga är alltså inte om han är jude och har gått i synagogan sedan han var en liten pojke och kunde Toran utantill eller om han var, ur ett religiöst perspektiv, helt obildad. Stig upp som människa, din tro har hjälp dig, och jag tror också han sa välkommen tillbaka till livet och till den här gemenskapen, även om det inte står så i texten.
Är vi här i kyrkan, precis som de nio i berättelsen, kanske så vana att vara nära Gud att vi glömmer bort att känna tacksamhet för hans under. Är vi kanske så upprymda av att utveckla oss själva, både i relationen med Jesus och till våra medmänniskor att vi ibland glömmer bort att vara tacksamma för det vi har fått. Och vet ni vad. Det tycker jag är ok så länge vi innerst inne behåller vårt samtal med Jesus och bekänner honom som vår Herre och ledstjärna. För visst tror vi att de nio andra männen också, efter att de träffat sina familjer, återvände till Jesus för att tacka och prisa honom.
För rätt många år sedan var jag hos en kiropraktor. Jag minns inte var i kroppen jag hade ont men jag kommer ihåg att direkt efter behandlingen kände jag ingen skillnad. Så gick dagarna och efter en vecka kom jag på att jag inte längre hade ont.
Precis på samma sätt är det ofta när vi behöver Guds hjälp. Det är sällen som vi får uppleva något som de tio männen i berättelsen fick vara med om men efter en tid kan vi ofta se tillbaka och inse att vi verkligen blivit bönhörda och kan i lycka skrika ut vårt TACK HERRE!!!!
Så vad vi tar med oss från den här gudstjänsten är tacksamheten och glädjen i att precis som samariern få tacka och lovsjunga vår Gud. Se er omkring i Guds härlighet. Tack Herre för allt du har skapat, genom moder jords skaparkraft men också genom alla människor vars tankekraft, kämpande och uppoffrande du har möjliggjort allt det här. Herre, Tack för alla dina under!
Amen
