1 Joh 5:6-12
11. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.
Det här är den söndagen på året då vi berättar om Jesu dop och om vem Jesus är. Samtidigt har vi ett litet barn som ska barnvälsignas och vi är i en baptistkyrka.
Jag tror att tillhörighet är den största bristvaran för de flesta av oss. Känslan och vetskapen om att man verkligen har en självklar plats som är en egen. Upplevelsen av att höra till, att vara hemma, att vara helt säker. Att det finns saker som ligger bortom det valbara och flyktiga.
Hur blev det så?
Jag tänker på min mormor som föddes för nästan 140 år sedan i en tid som teknologiskt hade mer likheter med vikingatiden än med vår. Hon hade kanske färre val under sitt liv än jag har under en enda dag. Hon kunde troligen välja vem hon skulle gifta sig med, hon kunde i någon mån välja vilken kyrka hon skulle tillhöra. Men inte utbildning, inte resande, inte yrke, inte om hon skulle ha barn eller inte. Inte var hon skulle bo. De första fyrtio åren av hennes liv hade hon inte rösträtt. Hennes liv var rikt på tillhörighet och sammanhang och fattigt på frihet. Hennes liv var ganska likt miljarder kvinnor i fattiga länder idag. Ganska få val.
Jag föddes för drygt femtio år sedan. Jag föddes liksom i en tid när folkhemmet stod på topp. Det fanns en plan för allt. Ett svar på alla frågor om hur vi brukar göra. En kollektiv lösning.
Någonstans där ändrades allt. Valmöjligheterna exploderade. Min generation brukar kallas generation X- den första generationen som levde helt med bilden av att vi var ensamt ansvariga för våra liv. De äldre suckade och talade om att individualismen bredde ut sig och trodde kanske nånstans att vi- folkhemmets prinsar och prinsessor skulle ändra oss och bli som dom, bli kollektiva. Men vi stod själva med ansvaret för hela vårt eget livsprojekt. Den som föds nu och de som kallas millenials står fortfarande med friheten och ansvaret, men utan den trygga grund som folkhemmet utgjorde. De som är unga nu står med hela bördan av att ha miljoner möjligheter, miljoner framgångsberättelser, men helt utlämnade till att själva få ansvarar för allt detta. Ingen äldre kan ge svar, inga upptrampade stigar finns, inga giltiga råd om hur vi brukar göra. Allt kan väljas och allt måste väljas. Inget är givet och självklart. Detta är både skräckinjagande och underbart. Vi har alla lämnat den mentala byn och klivit ut i en mental väglös öken där vi kan gå vart som helst. Vägen tillbaka till den självklara autenticiteten och tillhörigheten är stängd.
Tillhörighet är den största bristvaran.
Inte konstigt att människor röstar på starka män och auktoritära ledare som lovar att leda oss tillbaka till ett folkhem. Bara det att de inte kan hålla sina löften och att det är ett folkhem som bygger på utestängning av allt som oroar och därför inte är möjligt utan våld och övergrepp på de andra.
Finns det något som kan erbjuda autenticitet utan att vara auktoritärt. Finns det något som kan ge sammanhang på riktigt- utan att kränka min integritet?
Att bli kristen är att få din egen berättelse inkorporerad i en större berättelse. Dopet är en enkel symbol för det. Det som kyrkan har berättat genom dopet från första början är vattnets historia genom bibeln. Och det som kyrkan säger är: att nu är du en del av denna berättelse. Ditt liv har i verkligheten blivit en del av denna berättelse. Din egen berättelse börjar inte med dig, utan med jordens skapelse. Före jorden skapas så står det att jorden var öde och tom. Kaos rådde. Havet var överallt och det första Gud gjorde var att skilja hav från land. I vår svenska tradition är havet positivt, men i bibelns tradition är havet det samma som kaos och elände. Havet är död. Så Gud skiljer hav från land och skapar världen.
Så minns ni berättelsen om Noa- där Gud är på väg att ge upp skapelsen och låter kaos komma tillbaka i form av havet. Där han nästan låter den gå under. Men han ångrar sin vresighet och lovar att det aldrig ska ske igen. Återigen är det havet som hotar.
Profeten Jona som försöker fly undan sin kallelse och sitt uppdrag och som till slut hamnar i magen på en fisk på havets botten- bilden för att vara så långt borta från Gud och liv som man kan vara. Bilden för den yttersta ångesten. Återigen säger kyrkan. Nu är du en del av den berättelsen också. Det är också din historia.
Och den lille gossen Moses som räddas ur floden och folket som går genom havet i flykten från Egypten. Det är då de blir ett folk.
Du är en av dem som döps med Jesus vid Jordanfloden av en subversiv sanningssägande profet. Du är en av alla historiens outsiders som utmanar makterna.
Och du är en del av de första lärjungarnas skara när Jesus går på vattnet. De första lärjungarna är båtfolk. Människor som kan hantera kaos. Som kan hantera vågorna. Den berättelsen är din berättelse nu.
På något vis blir Jesu död och uppståndelse en del av dopet. Att dö, att gå ner i döden och komma upp som något annat. Att gå igenom alla krisers kris och komma upp som något förändrat. Som något nytt och hoppfullt.
Så när en människa sänks ner i dopet är det inte en liten tvätt utan en lång berättelse om att bli en del av skapelsen och av den nya hoppfulla skapelsen.
Det finns något vuxet över detta. Något som både låter mig vara mitt sannaste jag och samtidigt sätter mig i relation och sammanhang. Att komma till tro är att bli sitt sanna jag utan att kränka mig. Att ge mig tillhörighet utan att stänga in mig. Och det är att få sammanhang och ansikte i ett öde landskap. Att möta en Gud som går med mig genom berättelsen. Som inte gör mig mindre eller begränsar min frihet. Men som ser mig som vuxen, bemyndigad och fri, men fullständigt tillhörig och förankrad. Det är en möjlighet.
AMEN