Etikett: Tina Strömberg

Den gode herden, 2020-04-26 (Tina Strömberg)

Ps 23, Joh 10:22-30

Rubriken för denna söndag, och den tydliga röda tråden i bibeltexterna, är ”Den gode herden”. Vi människor liknas här vid får och det är ett upprepande tema i Bibeln. Du som brukar läsa Bibeln kan säkert komma på fler stycken där händelser med får ges som exempel för oss. Fastän det inte är många av oss som haft får, än mindre varit fåraherdar och har egen erfarenhet eller kunskap om vad det innebär och hur får beter sig, så har vi nog en ganska bra förståelse för bilden av oss som får och Gud som den gode herden. Åtminstone tror vi oss ha det eftersom vi så många gånger hört dessa berättelser och tolkningar av dem. Psalm 23 är skriven av David. David som blev kung men som växte upp som fåraherde. Bilden av oss som får hade han därför säkert full koll på och kanske finns det dimensioner i psalmen som vi inte förstår, men psalmen är en av de mest älskade och citerade, så en generell förståelse eller känsla i den finns det uppenbarligen som vi känner med, trots våra begränsade erfarenheter av får och herdeskap.

Jag tänker nu översätta bilden som psalm 23 ger, till en annan liknelse som är mer vardaglig för oss. Förvisso är den bilden kanske inte mer påtaglig i egen erfarenhet för så många av er men som blivit en konkret verklighet för mig de senaste åren. Jag tar utgångspunkt i Psalmens vers 3–4 ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg” (Bibel 2000). Detta var, eller är i kulturer där detta finns kvar, väldigt specifika redskap som just fåraherden ständigt bar med sig. Med käppen, som var klubbliknande, försvarade herden fåren mot rovdjur och med staven visade han dem varsamt vilken väg de skulle gå. Säkert lärde sig fåren känna igen dessa och känna lugn av att deras herde bar dem med sig redo att användas. Bilden av dem för oss kan vara Guds hjälp och ledning i våra liv.

Numera använder jag mig av en slags käpp och som trots annan funktion än herdens i psalmen kan ge samma liknelse. Detta redskap, vit käpp som det heter eller blindkäpp som det också kan kallas, gör att jag känner mig trygg när jag tar mig fram och har den i min hand. Med den kan jag följa vägen. Den gör inte att jag på förhand ser hinder eller trappor men med den framför mig kan jag tids nog upptäcka dem så att jag inte snubblar eller faller. Steg för steg får jag gå i tro och vara uppmärksam. Den gör inte att jag själv bara kan åka med och hamna rätt utan jag måste själv gå men den leder och hjälper mig. Så tänker jag att också Gud hjälper oss och leder oss, om vi vill det och låter honom göra det.
Vet du att det finns olika kategorier av vita käppar för den som har en synnedsättning? Den jag nu använder har termen Teknikkäpp och används som teknisk hjälp att känna sig fram. Den andra kallas Markeringskäpp. Dess funktion är främst att vara en markör för andra att jag kanske inte ser dem, så att de jag möter är mer uppmärksamma. Det tog tid för mig att vänja mig vid den och när jag sedan skulle övergå till den andra, teknikkäppen, så tog också det emot. Jag tyckte den var så utmärkande och klumpig, fast troligt är att andra så som ni inte tycker det är särskilt stor skillnad på dem utan det är att jag har vit käpp i min hand som är det utmärkande. När jag väl vant mig vid den som kallas teknikkäpp, och det gick ändå förvånansvärt snabbt, så upplevde jag den betydligt stadigare. Nu är det den jag känner mig trygg med. Utan den känner jag mig helt utlämnad om jag ska ta mig fram. Markeringskäppen känns nu klen, ostadig och otillräcklig för min trygghet. I bilden av att vara kristen så kan detta liknas vid att ta på sig rollen som kristen, som en yttre markering för omgivningen men utan att egentligen lägga sin trygghet i Guds hand och låta honom leda ens liv. Det kanske är så att det passar bra för det sammanhang man är van vid eller vill tillhöra. Jag gissar att det för många av oss har skiftat många gånger i livet huruvida vi, bildligt talat, använt oss av markeringskäppen eller teknikkäppen. Plötsligt kan vi komma på oss själva med att stå där med den mer klena markeringskäppen i handen och den stabila tryggheten saknar vi. Det är då inte alltid lätt att ta till sig och använda den andra käppen igen men vi kan göra ett ärligt försök och jag vill tro att det alltid är möjligt. Vi väljer själva men det fina är att vi sedan inte är ensamma. Det är inte vi själva som ska åstadkomma trygghet.
Med den stadiga teknikkäppens hjälp kan jag alltså, fastän jag inte ser, ta mig fram längs vägar, kanter och stup. Ändå kan jag gå in i en stolpe så att det tar tvärnit och jag står där med sprucket ögonbryn och blod som rinner. Käppen skyddar mig inte från allt. Jag måste själv vara uppmärksam när jag tar mig fram, inte ta onödiga risker och hur som helst så kan olycka drabba mig. På samma sätt är vi som kristna inte undanställda från livets olyckor, möda, sjukdom och oro. Däremot kan vi vara trygga med att vi inte är ensamma i livets skiftningar, hur vi än känner det, utan Gud finns med i allt och hjälper oss genomgå det. I psalm 23 uttrycker David det att ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig” eller ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”, som det står i annan översättning. Han skriver inte att han ska slippa vandra i den mörka dalen eller slippa uppleva ont, men han skriver att Herren, Gud, som hans gode herde kommer att vara med honom och därför fruktar han inte.

Tillbaka till psalmens bild av Gud som god herde och vi som hans får. Jag läste boken ”En herde ser på den tjugotredje psalmen” av Phillip Keller och lärde mig lite mer genom den om får och fårskötsel. Han berättar hur han som herde ständigt letade med blicken efter får som kunde ha hamnat på rygg och då var det bråttom att komma till undsättning. Ett får kan snubbla och hamna på rygg men kan också ha tänkt att lägga sig bekvämt till rätta i en grop men hamna för mycket på sidan och i försök att resa sig hamna helt på rygg. Ett får som hamnat på rygg kan inte komma upp igen på egen hand. Det ligger istället där och sprattlar i panik. Det blir ett lätt byte för rovdjur och vilket som, så dör det ändå inom några timmar eller möjligen någon dag. Han som herde kom så snart han kunde till fåret, lyfte upp det i sitt knä och masserade ömt benen för att de skulle få tillbaka blodtillförseln. Så småningom kunde fåret stapplande gå igen. Även om det här kunde hända samma får om och om igen så blev herden inte vred på sitt får. Han visste att omständigheterna gjorde att det kunde hända. Möjligen förmanade han välmenande sitt får men främst lugnade han det uppskärrade fåret med sin röst och hjälpte det med sin omvårdnad så att det åter kunde stå på sina ben. Ta gärna med dig den bilden av Gud som din gode herde när du faller, ja vår gode herde när vi faller gång på gång.

Kapitlet som dagens evangelietext tillhör har getts samma rubrik som psalmen ”Den gode herden” (Svenska Folkbibeln 2015) eller ”Liknelsen om fåren och den gode herden” (Bibel 2000). Jesus säger i detta kapitel att det är han som är den gode herden och att han och Fadern är ett. Flera gånger säger han att hans får lyssnar till hans röst, att han känner dem och de följer honom. Kanske lyssnar och känner du den rösten. Kanske hör du den verkligen som en mänsklig röst. Du hör kanske Jesu röst när du läser i Bibeln eller när du lyssnar på viss musik. Kanske hör du Honom i ditt inre när du i en viss situation frågar dig vad Jesus skulle gjort nu. Hur som, om vi alls ska kunna höra hans röst och följa honom, då behöver vi göra försök att lyssna. Vår vilja spelar roll. Jesus är den gode herden och vänder vi oss till honom med öppet hjärta och sinne och försöker lyssna till hans röst, då kan hans käpp och stav få bli våra livs hjälp, ledning och trygghet.

Samhällsansvar, 2019-11-10 (Tina Strömberg)

5 Mos 24: 17-22
Luk 19:1-10
Jakobs brev 2:1-8

Samhällsansvar är rubriken för denna söndagen. I den rubriken finns varken ordet tro, hopp, Jesu död eller liv med, så är det verkligen en rubrik som passar till gudstjänst och en predikan? Förra veckan som dessutom var Alla själars dag hade temat ”Vårt evighetshopp”. Innan dess hade vi ”Trons kraft” och söndagen dessförinnan ”Att lyssna i tro”. Innan dess ”Lovsång” när det var tacksägelsedag och söndagen innan hade temat ”Döden och livet”. Men idag alltså ”Samhällsansvar”.

Ja, enligt dagens, och mängder av andra, bibeltexter så är det högst väsentligt att i våra kyrkor prata om vilket samhällsansvar vi har. Men att ta ansvar för samhället, gäller det verkligen mig och vad kan lilla jag göra? Det är också en fråga vi kan ställa oss. Jag kommer påstå att bibeltexterna pekar på att det gäller just lilla dig och mig, att vad vi väljer att göra spelar roll.

Innan jag går närmre in på dagens bibeltexter vill jag säga något om vår kyrkas vision och om det temaår vi är inne i inom Equmeniakyrkan, och visa på hur samhällsansvar också finns med där.

I denna församling har vi i år formulerat en ny vision för vad vi är och vill göra. Utan att ordet samhällsansvar används i den så står det att vi vill ta sådant ansvar. Det står inledningsvis att vår grund är att vi vill lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande. Vidare att det är vårt uppdrag att göra Jesus Kristus känd och följd. Sedan står det ett antal punkter som vi därför vill göra och en av dem är att ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen”. Det är många och mycket det. Medmänniskorna är många och skapelsen stor.  Allt större blir det ändå. Det gemensamma temat vi har i år inom Equmeniakyrkan är nämligen ”Till jordens yttersta gräns”. Det är ju hela världen det! Lägger vi ihop visionspunkten för vad vi vill göra och det gemensamma temat så blir det alltså att vi vill ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen till jordens yttersta gräns”. Klarar vi det? Är inte det för stort att lägga på våra axlar?

Temat ”Till jordens yttersta gräns” syftar till Apostlagärningarna 1:8 där det står att Jesus, som det allra sista innan han lyftes upp till himmelen, säger till sina lärjungar att de ska få kraft att vittna om honom till jordens yttersta gräns.  Det är en variant på det som brukar kallas Missionsbefallningen.

Då handlar det alltså om att evangelisera, att berätta om Jesus Kristus så att fler kommer till tro, kanske någon vill påpeka, och inte att ta samhällsansvar. Så har i alla fall jag i första hand tänkt om Missionsbefallningen. Men om vi läser vidare i Jakobsbrevet kapitel 2 efter stycket som hör till denna söndags text, då förklarar Jakob med tydlighet att tron och gärningar hör ihop. Att vi ska älska vår medmänniska som oss själva och handla därefter. Han går så långt som att skriva att en tro utan gärningar är död. Att ta ett samhällsansvar, ansvar för våra medmänniskor och skapelsen måste alltså gå hand i hand med vår tro.

Jag ska påminna oss om och säga något kort om dagens tre bibeltexter. De utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag ofta kan hamna i och hur vi i dem ska välja att ta vårt samhällsansvar.

Den gammaltestamentliga texten är från 5 Mosebok och där tar Mose upp med folket olika bud och levnadsregler som de uppmanas leva efter. Textstycket säger sammanfattningsvis att när du skördar din åker eller plockar dina vindruvor och oliver, då ska du inte vara så noggrann med att få allt för egen del utan lämna kvar lite som kan plockas av andra som behöver det så som invandraren, den faderlösa och änkan. Det var personer som på den tiden hade det särskilt tufft försörjningsmässigt och i någon mån är det kanske på samma sätt i vårt samhälle idag. Det är förvisso kanske inte så många av er som är bönder och känner igen er i att skörda mogna vindruvor eller oliver men du kan säkert tänka dig situationer du själv står inför vad gäller att få ut så mycket som möjligt för egen vinning. Det är inte en uppmaning till slarvighet eller slöseri, tvärtom så kan vår noggrannhet och förvaltande till exempel av pengar som vi investerar generera i mer som vi kan dela med oss av. Det handlar om att vi ska välja att dela med oss av vårt överflöd. I början av stycket står det dessutom att ”Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant”. Alltså är det inte av vänlig generositet som säd, vindruvor och oliver, överflödet, ska lämnas kvar utan det är en skyldighet att ge av detta eftersom det är en rättighet för den behövande att få av detta. Denna rätt har kommit att kallas ”Skörderegeln”. Det är denna änkorna Rut och Noomie använder sig av som vi kan läsa om i Ruts bok.

Episteltexten är från Jakobsbrevet. Jakob som var Jesus bror och som kom att bli en ledare bland de kristna i Jerusalem. Brevet riktar sig mer allmänt, till många personer och församlingar, snarare än till någon specifikt. Han tar i det upp hur den troende ska leva och vara mot sina medmänniskor, utifrån vad Jesus undervisade när han var bland dem.
Texten ger exempel på en situation sådan som vi är i just nu. Du ska inte göra skillnad på människor. Du ska inte få den fattiga som kommer in med smutsiga kläder i ert gudstjänstrum att känna sig mindre välkommen än den som kommer in ren och propert klädd, skriver han ungefär. Hur mycket bättre har vi blivit på att bete oss på de nästan 2000 år som gått sedan brevet skrevs? För hur enkelt är det inte, eller stor risk, för oss här inne att vi glatt sträcker fram handen och hälsar på en för oss känd person i snygg kostym och modern skjorta som besöker vår gudstjänst, och att inte låtsas se den med stripigt hår och kläder som luktar annat än tvättat?
Vi ska inte göra skillnad på människor. Vi ska inte se ner på den som är fattig. Jesus gjorde inte så. Tvärtom, menar Jakob, så kan det vara den som är fattig som står särskilt nära Gud. Kanske, tänker jag, för att den som är rik har större möjligheter att välja att göra ont mot andra, om inte på annat sätt så på det sätt att inte göra det goda som den getts möjlighet till.

Dagens text från Lukasevangeliet sätter oss in i den vardagliga situationen att Jesus kommer gående genom en stad och får syn på Sackeus (eller Sackaios, beroende på översättning), vilket inte var så konstigt eftersom han ju klättrat upp i ett träd, och bjöd hem sig till honom. Kanske var det så att Jesus tyckte det passade utmärkt att bjuda hem sig och sitt sällskap till just Sackeus eftersom han hade det så gott ställt att det inte skulle vara något bekymmer för honom att bjuda dem på mat. Sackeus blev glad åt att Jesus bjöd in sig. Bland sina landsmän var Sackeus mycket impopulär, vilket är förståeligt. Rik hade han nämligen blivit genom sitt jobb i tullen och på deras bekostnad. För Sackeus var det vardag att i sitt jobb utnyttja folk och kräva mer pengar av dem än vad som var skäligt, för att lägga i egen ficka. Han gjorde det för att han kunde, för att det var brukligt i hans yrkesroll. Efter att ha blivit sedd av Jesus ville han dock ändra på sitt beteende, återgälda flerdubbelt de han tidigare utnyttjat och ge hälften av det han ägde till de fattiga. Du och jag kan också hamna i situationer där vi har möjligheten, frestas, att utnyttja den till vår egen fördel. Det kan förstås gälla pengar och skattefusk också idag vilket är ett konkret sätt att inte ta samhällsansvar. Men det kan också handla om annat än pengar så som ställning och status.

Ingen av dessa tre bibeltexter berättar alltså för oss om märkvärdiga situationer eller om framstående personer som har särställd roll att kunna ta samhällsansvar utan de utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag kan hamna i.

Det finns alltså gott om tillfällen där vi kan välja att ta ansvar för vår medmänniska och för skapelsen. Du vet dessutom inte idag vad din lilla handling leder till om det så bara gäller att hälsa på en för dig okänd person här och bjuda med denne ner på kyrkfikat. Det kan bli en positiv kedjereaktion, det kan ge ringar på vattnet. I framtiden kanske det du gör idag visar sig ha fått stor effekt som började med en person men spred sig och kom att påverka många. Det lilla vi var och en gör blir dessutom mycket tillsammans.

Vi var några stycken härifrån som deltog tillsammans i den stora manifestationen, som ägde rum för några veckor sedan för att visa hur viktigt vi tycker det är att politiker och andra med möjlighet att påverka stort, ser till att vår gemensamma jord, den enda vi har, skyddas från att förstöras av människor. På mängder av platser både i Sverige och runt om i världen samlades människor på en och samma dag. Bara i Stockholm var det närmare 60 000 personer som gick trångt tillsammans genom staden. Inte spelade det egentligen roll att jag var där. För inte hade det märkts någonting i denna stora skara om jag stannat hemma istället för att vara där? Det gäller alla som var där och just av samma anledning spelar det roll att var och en var där. För hur hade det blivit om alla utom några få valde att stanna hemma istället? Det är ju bara tillsammans som vi blir många. De många små valen vi som individer gör av samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska och skapelsen, blir stort tillsammans.
Som församling är vi många som tillsammans kan åstadkomma en hel del. Vi finns mitt i samhället, är en del av samhället här i Farsta, erbjuder en gemenskap dit alla slags människor bjuds in, får vara som de är och vi växer tillsammans i längtan att lära känna och leva nära Gud. Det, tänker jag, är att ta ett samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska. Men församlingen finns inte utan dig och mig. Ingenting har gjorts eller kommer att göras utan att du och jag gör, utan någons initiativ. Det samma gäller förstås dig också i andra sammanhang, både dig som brukar gå till denna kyrka och dig som är här bara idag. Du har din plats och ditt sammanhang där du finns i ditt och vårt gemensamma samhälle. Det gäller alla människor till jordens yttersta gräns.

Jag avslutar med orden från Lina Sandells sång: Gör det lilla du kan och se icke därpå att så ringa så litet det är.

 

Den kämpande tron, 2019-03-17 (Tina Strömberg)

Söndagens bibeltexter
GT-text: 1 Kung 19:1-8
Evangelietext: Luk 7:36-8:3

Den kämpande tron är rubriken för denna söndagen, om man följer kyrkoårets textuppdelning och teman. En rubrik som kan kännas något tung. För inte vill vi behöva kämpa? Har man en gång funnit tro så borde den väl vara stark och inte kämpande? Ändå är jag övertygad om att många av oss här inne någon gång kämpat eller just nu kämpar på någon nivå med sin tro..

Jag ska försöka säga något om detta och jag kommer påstå följande:
– En kämpande tro är Också tro snarare än frånvaro av tro
– Gud har älskat oss först oavsett vad vi förmår
– Vi spelar roll för varandra i tro

Ibland är det tröstande att veta att man inte är ensam i sin kamp. Förutom att vi här inne kan känna igen oss i varandra så är också Bibeln fylld av exempel. Där skrivs det om storheter till personer som verkligen levt sitt liv för och med Gud, men som trots det ibland drabbats av tvivel och kämpat med sin tro. Ett exempel fick vi höra om i läsningen av den gammaltestamentliga texten. Elia, som var en välkänd Guds profet redan på sin tid, ja en kändis i hela landet, han blev ändå så pass rädd efter ett hot att han uppenbarligen tvivlade på Guds beskydd att han helt gav upp. Han begav sig ut i öknen för att dö. Det jag tycker är mest märkligt med det är att han nyss varit med om helt häpnadsväckande saker där Gud visat för honom och alla andra att han existerar och är med Elia. Bläddrar du tillbaka ett kapitel kan du nämligen läsa om hur Elia utmanade Baals profeter för att bevisa för dem och hela folket vilken gud som är den enda verkliga Guden. De andra profeterna, guden Baals, dansade och gjorde andra riter hela dagen för att få sin gud att tända eld på offeraltaret men inget hände. Elia till och med driver med dem och säger till dem att ropa högre eftersom deras gud kanske sover och inte hör dem. När det sedan var Elias tur så gjorde han det extra svårt för sig och Gud genom att hälla vatten på och runt om sitt offeraltare, sedan bad han till Gud att svara honom så att folket skulle förstå att det är Gud som är Herren, och då slog Gud ner en så kraftig eld att allt på och runt om altaret brändes upp. Trots detta drabbades Elia alltså snart av kämpande tro.

En annan person, bland massor av exempel, som vi träffar på i Bibeln är Petrus som levde flera hundra år efter Elia och som var en av dem som umgicks mest med självaste Jesus. Han hade sett med egna ögon hur Jesus gjorde under och tecken. Han till och med klev själv ut och gick på vattnet tillsammans med Jesus men blev mitt i den händelsen ändå rädd, tvivlade och sjönk (Matt 14:28-33).

Om dessa män som fått vara med om så storslagna saker ändå kunde drabbas av tvivel och kämpande tro, då är det kanske inte så konstigt att också du och jag kan drabbas. För åtminstone har inte jag varit med om liknande saker kan jag avslöja. Har du?

Nu kikar vi på dagens evangelietext. En av huvudpersonerna där är en kvinna som tränger sig ända fram till Jesus och beter sig närmast överdrivet i sin hängivenhet och översvallande tacksamhet, tro och kärlek till Jesus. Att hon lyckades ta sig in till dem som åt middag är inte så konstigt som det kan verka för det var tydligen vanligt på den tiden och i den kulturen att man lät fönster och dörrar vara öppna om man var en högt uppsatt person som bjöd hem en annan intressant person, för att folk skulle kunna lyssna och ta del av samtalet och klokheter som kanske skulle sägas.

Är denna kvinnan då också ett exempel på en som kämpade med tron? Knappast. Hon är snarare helt uppfylld av tro och så ivrig att visa det att hon inte bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det händer att jag träffar eller läser om personer som är som denna kvinna. Kanske är du sådan som hon? Annars kan du också ha träffat sådan person eller hört sådana livsberättelser. Jag tänker på personer som levt på den absoluta botten både i andras och sina egna ögon. Ett destruktivt liv, ofta med droger, alkohol och brottslighet. Sedan har Jesus plötsligt mött dem, verkligen sett dem och befriat dem från blytungt inre. De har upplevt en total omvändelse, fått ett nytt liv och visar fullständig tacksamhet, tro och kärlek till sin frälsare Jesus.

Ibland kan jag snudda vid en viss avund för dessa personer och kvinnan i berättelsen. Jag är uppvuxen i en trygg familj, fått den kristna tron med modersmjölken utan att någon gång göra revolt mot det, och levt ett städat liv så här långt. Detta är jag tacksam för och skulle naturligtvis inte vilja byta ut det, men jag kan känna en saknad och längtan efter den tydliga omvändelse, översvallande tro och kärlek som dessa personer fått vara med om och lever med.

Jag känner alltså inte igen mig i kvinnan som kysser Jesus fötter. Snarare känner jag igen mig i Simon. Det är också Simon som Jesus egentligen vänder sig till vilket kanske innebär att det inte är bara jag utan var fler både då och som sedan kommit att läsa texten som känner igen sig i Simon.
Det står inte tydligt att Simon kämpade med sin tro men jag tycker det går att läsa in att han gjorde det. Han var uppenbarligen intresserad av att få lyssna på Jesus och komma närmare honom. Det stod han också för inför andra för han bjöd inte hem Jesus i skymundan utan lät som sagt fönster och dörrar stå öppna. Men han var samtidigt reserverad när han välkomnade in Jesus till sitt hem och han funderade ärligt kring huruvida Jesus var den som det sades att han var.

Jesus berättar en liknelse, men inte en svårtydd sådan så som han annars ofta gjorde utan det är enkelt att förstå poängen med den, det tyckte också Simon. Ändå förtydligar Jesus ännu mer när han går direkt på sak och förklarar att anledningen att kvinnan beter sig som hon gör är att hon haft mycket på sitt samvete och upplevt sig fått mycket förlåtet, hon och hennes liv har fått värde igen, och hennes kärlek är därför så översvallande stor. Simon däremot har inte haft ett lika tufft liv och eftersom han inte upplevt sig och fått lika mycket förlåtet så visar han inte så stor kärlek.

Ibland blir jag orolig att jag inte älskar Gud så mycket som jag borde. Oroas att det är en indikation på hur stark min tro är. Det står ju i Femte Mosebok att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft. Något som också Jesus hänvisar till som det allra viktigaste. Jag vill älska Gud av hela mitt hjärta, själ och kraft men helt ärligt kan jag säga att så känner jag inte alltid, kanske inte ens ofta. När jag för ett tag sedan tog upp denna fundering med en vän så påminde hon mig med det befriande faktumet som bland annat uttrycks i Första Johannesbrevet 4 där det står om Guds kärlek, nämligen att det är Gud som älskat först oberoende av vår kärlek till honom (1 Joh 4:10).
Nu tänker jag att vilja till tro och längtan efter kärlek till Gud måste ju visa på att det finns tro en ärlig tro.

Ibland när man känslomässigt inte känner stor kärlek till Gud så kan det vara svårt att sjunga med i hyllande kärlekspsalmer och lovsång men en sång som jag i dem stunderna tycker om ska vi sjunga under bönestunden idag och den går i refrängen så här: Jag vill älska dig av hela mitt hjärta, lär mig älska dig Jesus.
Det kan ibland hjälpa att luta sig på andras formuleringar som man kan känna igen sig i, till exempel i sånger. En annan sång jag många gånger återkommit till är en sång av Clas Vårdstedt som jag tycker uttrycker helt naket ärligt den dubbelhet som ibland kan finnas i en kämpande tro. Den innehåller textrader som: ”Var finns du, är du nära? Det händer att jag tvivlar på dig. Ändå tror jag på dig, jag hoppas på dig att du finns där (…) Ja jag litar på dig (…) Min längtan efter dig är beviset för mig”.

När denna dubbelhet av tro och samtidigt tvivel pockar på, då kan vi vara särskilt betydelsefulla för varandra. Detta ska jag avslutningsvis säga något litet om.

I dag ska vi ha årsmöte efter gudstjänsten och efter att vi fikat. Då ska församlingen få säga om de ställer sig bakom den vision som styrelsen slipat på. I den står det som första punkt för vad vi vill att denna församling, Centrumkyrkan i Farsta, ska ha som grund och försöka göra: Att lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande.
Att vara ett stöd för varandra i tro, för oss som är med här i församlingen och för andra som kommer hit, är alltså något vi gemensamt ska försöka vara. Vid kyrkkaffet, och andra tillfällen, kan vi berätta för varandra hur vi har det också vad gäller tron. I de stunder som jag kämpar med min tro kanske du har stark och stabil tro. Då kan du stärka och uppmuntra mig i tro.

Sammanfattningsvis har jag alltså försökt säga att också den kämpande tron är tro snarare än frånvaro av tro, att Gud hur som helst älskat oss först oavsett hur mycket vi förmår tro och älska honom, och att vi kan få spela roll för varandra i tron.