Etikett: Uppenbarelsens ljus

Luk 2:22-40

Hur kom det sig att Symeon och Hanna visste? Hur kunde de se? Hur ska vi kunna se? Deras berättelser skiljer sig åt, på samma sätt som din och min resa ser olika ut. Hanna är ständigt på plats. Symeon kommer dit för att Anden säger åt honom att gå. Gemensamt för dem båda är att de lever i nuet. De ser vad som sker och tar emot livet som det är – och så lever de nära Gud i bön.

De hade övat sig i att lyssna efter Guds röst, mitt i bruset av andra röster. Därför var de också på rätt plats vid rätt tid. Som så ofta i mötet med människor handlar det om tajmning. Vi kan veta saker, förstå saker vi ser i andras liv och i våra egna, men om vi inte lyssnar in när den andra människan är redo för att ta emot det vi kan bidra med så kan det göra mer skada än nytta.

På samma sätt behöver vi också göra oss själva redo att lyssna när någon annan har viktiga saker att visa oss. Allt detta kräver både tålamod och mod. Både för att bekräfta en annan människa och att ta emot vad någon vill säga till mig. Tålamod att vänta tills det är dags och mod att våga när tiden är inne. Det är människor som Hanna och Symeon som reflekterar Guds ljus. Människor som du och jag.

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv, i Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv. Det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra? Hur kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt. Vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

Amen

Luk 2:22-40

Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag, har fått temat Uppenbarelsens ljus. Den speciella händelsen som betonas varje år är att den heliga familjen, Maria, Josef och Jesus kommer till templet för deras rening enligt Mose lag, och för att barnet skulle frambäras inför Herren.

Lukas 2:22-40 återger denna historia, som är en viktig del av Jesu barndom. Författaren och läkaren Lukas tar sin vana trogen även med en del detaljer, som t.ex. vad lagen föreskrev att man skulle offra i templet. Berättelsen har också ett särskilt djup om Guds närvaro och uppenbarelse. Det är en berättelse om ljus, men även om längtan och väntan. När den gamle Symeon, ledd av den Heliga Ande, går till templet och möter Josef och Maria med Jesusbarnet och tar barnet i famnen, då prisar han Gud och säger: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Uppenbarelsens ljus är inte en egen egenskap eller en slags fristående kraft i tillvaron. Det är en person, Jesus Kristus, som är kraftkällan. Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Guds ljus är inte tänkt att köra över någon, utan ska ge hopp och förtröstan till den som längtat och väntat.

Att vänta och längta är underskattat. Jag tänker att den moderna människan är dålig på att vänta. Vi kan få det vi vill nästan när vi vill, ”on demand”. Vi ser det i TV-världen. Våra ungdomar har ingen erfarenhet av att gå med en spänning i kroppen en hel vecka, för att få reda på vem som är kär i vem i Rederiet.

Idag kan du själv välja när du vill se ett program, och var, på bussen, på stranden eller i sommarstugan. Vi kan boka läkare när vi vill, få mat levererad till dörren. Vi vill inte vänta länge. Vi behöver inte vänta på någonting längre. Idag blir vi uppringda och tillfrågade om vi vill ha snabbare uppkopplingar till Internet innan vi ens vet att det går att få det. Vi blir vana vid ett tempo som på något sätt utesluter väntan. Vi ser inte väntan som något egenvärde. Och om väntan uppstår måste vi fylla den tiden med något, att bara vänta är inget alternativ. Vad händer med vår Gudsbild i det perspektivet?

Bibeln ger ett annat perspektiv. Det finns värden man kan vänta på hela livet, att arbeta för, hoppas och tro på, vara driven av. En väntan behöver inte vara sysslolös, men ett aktivt val. Väntan måste inte heller bli passiv, eller likgiltig, utan blir ett uttryck för förtröstan, något att vila i.

Jag tänker att vi borde tillåta oss att vänta mer. Att Jesus kom till vår värld gör vår väntan än mer hoppfull, att Gud gett oss ett ljus av uppenbarelse när han sände sin son till världens mörker. Tröst, mod och befrielse är något som är värt att kämpa för och vänta på. Och åter blir ljusbilden så träffande med fyren som ledljus.

I de allra flesta sammanhang så står ljus för något som är gott, och något vi behöver. I dessa tider så gläds vi åt att dagarna blir längre och hur ljust det blir när världen bäddas in i ett gnistrande snötäcke. Vi är alla bekanta med hur mycket mer vi orkar under den ljusare delen av året. Och vi vet att många saker vi gör är rätt svåra att göra i mörker. Mörker kan i många sammanhang också vara en riskfaktor – t.ex. i trafiken. Och där uppmanas vi att bära reflexer, så att ljuset från andra sprids och gör oss synliga. Fundera lite själv över den liknelsen.

När Johannes skriver att Gud är ljus, då förstår vi att det är menat som ett gott budskap. Gud är god och hos honom finns inte utrymme för något mörker, någon ondska. Det liv Gud vill för oss, är ett liv i ljuset, ett liv som präglas av det som är gott. Uppenbarelsens ljus är det goda ljuset. Det som ger liv och kraft.

Hade vi nu varit i samma rum, så hade jag visat er ett litet experiment, men du kan lätt göra det hemma. Tänd ett ljus och håll upp det framför en lampa, så kommer du att upptäcka att ljusets låga inte avger någon skugga.

Kanske är det så, att i Guds ljus så kan det inte finnas någon skugga. Johannes skriver: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi…”. Kanske inte med våra ord, men med våra liv. Vi säger en sak, men lever på ett annat sätt.

Nu skall inte det här dra iväg och bli en domsöndagspredikan. Visst är det så att Guds ljus är obarmhärtigt mot ondskan. Det är som ett starkt släpljus över en nytapetserad vägg med dåligt underarbete.

Samtidigt så vet Gud det. För några söndagar sedan läste vi om hur Gud går förbi Abraham, men han måste dölja sitt ansikte för ingen människa tål att se in i Guds ansikte.

Känner du dig orolig för att hamna i Guds spotlight som avslöjar dig, så påminn dig om hur Jesus mötte människor i evangeliernas berättelser. Påminn dig om hur han möter Levi, Sackaios, kvinnan vid Sykars brunn, äktenskapsbryterskan, förbrytaren på korset eller Petrus efter hans förnekelse. Han dömer inte ut någon som söker sig till honom. Jesus är densamme idag. Han visar inte bort någon idag heller. Jesus finns hos oss alla dagar, inte bara de dagar vi upplever som ljusa, utan också när svårigheter och sorg förmörkar livet.

Du och jag är också kallade att sprida ljus i den här världen. Men det gäller att inte missförstå det. Det är inte meningen att vi ska vara som strålkastare med en mission att avslöja andras smuts och fläckar. Ett sådant ljus kastar mörka skuggor över oss själva.

Det gäller att vi håller oss nära Jesus så att vi kan lysa med det slags ljus som han ger oss. Så att vi lär oss att möta varandra på det sätt som han mötte människor. Vi får aldrig glömma att kraftkällan till ljuset är Jesus Kristus.

Kyndelsmässodagen, likt många andra av kyrkoårets dagar, får påminna oss om att vi i en mörk och destruktiv värld har möjlighet att ta emot det ljus Gud sände till världen.

Jag tänker att vi får kraft och inspiration till att vara ljus i världen. Gud har sänt sitt ljus till världen. Räddningen, frälsningen, finns mitt ibland oss. Men den måste tas emot. Ju fler vi blir som tror, ju ljusare blir det i vår mörka värld.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
(Ps 36:8-10)