Etikett: Vägen till korset

Vägen till korset, 2024-03-24 (Larsåke W Persson)

Evangelietext: Matt 21:1-11
Episteltext: Ef 2:12-16

De flesta av oss här i kyrkan är väl förtrogna med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Vi har hört den många gånger, och vi har hört Hosiannaropen igen och igen, både på Första Advent och på Palmsöndagen.

Idag skulle jag vilja stanna inför det faktum att så mycket i våra liv är repriser och upprepning. Kanske blir man mera uppmärksam på det ju äldre man blir: årstidernas växlingar, upprepandet varje höst och vår, av att lägga om däcken på bilen, att ställa fram eller tillbaka trädgårdsmöblerna och mycket annat.

En bild som har följt mig ända sedan i julas när vi sjöng ”Nu är det jul igen…” är bilden av 10 000-meterslöpare som springer varv efter varv på en idrottsplats och när de kommer i mål har de egentligen inte kommit någonstans. De är ju bara framme där de började.

Trots att jag själv aldrig varit någon långdistanslöpare känner jag igen mig. Varv efter varv har ju tagit mig runt i kyrkoårets händelser och jag vet i förväg vad som ska hända. Berättelsen om Jesus och åsnan måste jag ju ha hört minst 140 gånger sedan jag var barn, två gånger varje år.

Traditioner och upprepning kan vara på gott och ont. De kan skapa en trygghet i tillvaron, men de kan också upplevas som tristess och tjat. Man kan längta efter något nytt, något överraskande i livet, och inte bara dessa eviga repriser.

Som fromma judar var säkert Jesus och hans lärjungar vana vid repriser och religiösa traditioner som ständigt upprepades, t.ex. påskalammsmåltiden till minnet av uttåget ur Egypten. Och i Jerusalems tempel gick översteprästen varje år in med offerblod för sina egna och folkets synder – en ständigt upprepad ritual.

Mycket religiöst liv äger rum i ett cirkulärt eller cykliskt perspektiv, runt, runt, runt, igen och igen… perspektivet: runt, runt, runt, igen och igen…

Även i Bibeln finns suckarna över denna ständiga upprepning. Predikaren i GT suckar över alltings meningslöshet när han ser hur solen går upp och går ner och sedan går upp igen i en ständig upprepning, och inget är nytt under solen… Han verkar tycka att det är lika meningslöst som att springa varv efter varv utan att komma någonstans, ett jagande efter vind…

Men både i Bibeln och i livet finns också ett annat perspektiv: det lineära perspektivet som handlar om en vägsträcka med början och slut. Och det är detta perspektiv som vi möter i dagens kyrkoårstema: VÄGEN TILL KORSET.

När man är på väg någonstans är ju en rimlig fråga: ”Är vi inte framme snart?” Det är barnens uttråkade fråga under en lång resa. Men så är det också för en Vasaloppsåkare som längtar till målet i Mora. Syftet är inte bara att vara ute och åka skidor, det är att komma i mål. Och på samma sätt är det faktiskt för 10 000- meterslöparen. Efter 24 varv ringer ju klockan för sista varvet. Då är den stora frågan inte hur loppet har varit utan hur det ska gå till slut.

Den frågan tränger sig på också i våra egna liv, mera ju äldre vi blir, när vi inser att vi inte ska springa runt varv efter varv för evigt. Även om vi försöker undvika dem så kommer påminnelserna ständigt. För många av mina egna generationskamrater, människor jag stått nära i livet, har klockan ringt för sista varvet. De är framme, i mål. Upprepningen har upphört.

Inför det perspektivet kan vi ha blandade känslor – både en lättnad över att äntligen vara framme och ett vemod över att inte längre få vara med. Men inför hotet att allt skulle vara slut kanske vi också känner en tacksamhet över att vi ännu hänger med, att vi ännu en gång får vara med och fira jul med våra anhöriga, att vi ”ännu en gång får nåden att se en vinter ge vika” för att citera en norsk dikt till Griegs ”Våren”.

Den fortsättningen är dock ingen självklarhet. För många som vi känner blev förra våren och förra julen den sista. Men vi som är här idag är kvar — väl medvetna om att det inte kommer att vara så för alltid: ”70 år varar vårt liv, 80 om krafterna står bi”, säger en psaltarpsalm. Även om förväntad levnadsålder har ökat i vårt land så ringer klockan för sista varvet – förr eller senare.

Jag tror det är mot den här bakgrunden vi ska läsa texterna från Palmsöndagen. Jesus och hans lärjungar var ju vana vid upprepning. De levde i en cykliskt och traditionellt färgad kultur. Men när det närmar sig påsk detta år säger Jesus: ”Se vi går nu upp till Jerusalem”. Han talar om vägen till korset där ska han lida och dö – och sedan gå vidare genom uppståndelse till ett liv i härlighet.

Nu skulle det bli slut på den religiösa upprepningen. Det Jesus såg framför sig var ju inte att han år efter år skulle rida in i Jerusalem på en åsna som en spännande religiös ceremoni. Nej, nu gick vägen vidare tvärs igenom de religiösa traditionerna mot ett annat mål. ”En gång för alla” skulle han offra sig själv för människornas frälsning.

Detta ”lineära perspektivet” hade hans lärjungar svårt att ta till sig. Kanske skulle de ha föredragit att gå med Jesus ännu några varv i det heliga landet för att förkunna, bota och mätta människorna. Men det de i stället hade framför sig var en helt annan väg, som de ännu inte visste så mycket om, en väg vidare mot ett större mål.

Det mesta i Nya testamentet följer faktiskt ett lineärt perspektiv. De första kristna mindes vad Jesus hade gjort ”en gång för alla”, och de väntade på hans återkomst i härlighet. Deras fråga var ”Är vi inte framme snart?”. ”Kommer ha inte tillbaka snart?” Och därmed frågan: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva medan vi väntar på detta ”återseende”, på den förvandling som väntade både dem själv och hela världen. Hur kan vi förbereda hans återkomst? Detta perspektiv dominerade de första kristnas tro: de mindes vad som hade hänt – och de såg fram emot vad som skulle ske. Målet var att Gud till slut skulle bli allt i alla.

Detta är också budskapet i dagens episteltext från Efesierbrevet. Där pekar aposteln på den förändring som ägde rum genom Jesus Kristus. Tidigare var efesierna hedningar, främlingar, utanför Guds folk. Genom Jesus Kristus var främlingskapet över och nu gällde det att ”kunna klockan”. Som det var tidigare var det inte längre. Det gamla var förgånget; något nytt hade kommit, och nu inväntade man att Guds rike skulle komma i härlighet.

Att leva som kristen idag tror jag handlar om samma förmåga att ”kunna klockan”, att tolka skeendet i tiden och livet. Vårt påskfirande upprepas visserligen till minne av vad Jesus gjorde – men nu väntar vi också på Guds rikes fullbordan, på ett sätt som vi inte till fullo kan föreställa oss. Som kristna är vi kallade in i ett lineärt perspektiv med ett DÅ, ett NU och ett SEDAN. Vi färdas på en väg med början och slut. Det gäller oss som enskilda, men också som kyrka och skapelse. För den skull är vi inte kallade till eskatologiska spekulationer utan till att leva här och nu med kontakt såväl med minnet som med framtidshoppet.

Allt för många har nu utifrån händelserna i Mellanöstern kommit att hänge sig åt eskatologiska spekulationer. Mängder med Youtubefilmer från evangelikala sammanhang i USA är exempel på det. Man tolkar de politiska skeenden med hjälp av bibliska profetior och räknar ut turordningen för de händelser som ska äga rum i ”The End times”, församlingens uppryckande, vedermödans tid och Jesu återkomst.

I Nya testamentet finns många varningar för att fördjupa sig i sådana spekulationer. Men där finns samtidigt ständiga uppmaningar till oss kristna att inte tappa det lineära perspektivet så att vi enbart lever i nuet och glömmer vad det var som hände den första påsken i Jerusalem – en gång för alla – och att tappa bort framtidshoppet och längtan efter den förvandling av tillvaron som Bibeln utlovar i och med Jesu återkomst i härlighet och Guds rikes fullbordan.

Enligt kristen tro är vi inte utlämnade åt en evig kretsgång. Vi får leva i en historisk utveckling med början och slut, både i våra egna liv och i en värld som börjar med Guds Skapelse och slutar med Guds Nya Skapelse. Dagens kyrkoårstema visar att den vägen är vägen till korset, genom död till uppståndelse.

Amen

Vägen till korset, 2023-04-02 (Anders Johnson)

Joh 12:1–16

Jesus hade kommit till Betania, en liten by strax utanför Jerusalem, vid Olivbergets östra sida. Där bodde en familj som Jesus tyckte mycket om, Maria, Marta och Lasaros. Tre syskon, förmodligen rätt lika men också väldigt olika.

Lasaros, man och med det den som hade sista ordet i familjen, åtminstone skulle det verka så. Han kände säkert ansvarets tyngd på sina axlar och arbetade hårt under veckan men var säkert också familjens ansikte utåt. Hördes ofta i diskussioner med andra män i byn om hur saker och ting borde vara.

Marta, jag tror att det var hon som hade huvudansvaret i huset. Styrde och ställde och fixade så att allt fungerade. Full kontroll och förmodligen trivdes hon bäst när hon jobbade i köket och kände att hon gjorde nytta.

Maria, gjorde självfallet det som krävdes av henne men hade inget behov av att vara duktig. Normalt kunde inte kvinnor läsa men eftersom familjen var hyfsat välbärgad så kanske hon hade fått lära sig att tyda de arameiska tecknen.

Det var ju så att familjen var inte bara vänner till Jesus utan också väldigt tacksamma eftersom Jesus alldeles nyligen gett Lasaros livet tillbaka när han varit död i flera dagar. Så nu när Jesus och han närmaste följe kom på besök fick inget gå fel. Lasaros skulle självfallet sitta till bords med Jesus och konversera. Ingen skulle ha det tråkigt runt bordet.

Så fort Marta förstod att Jesus skulle komma började hennes hjärna gå på högvarv och hon planerade och förberedde något riktigt gott till gästerna. Lite bittert tänkte hon säkert också, att så mycket hjälp av Maria var väl inte att räkna med.

Maria, hjälpte säkert till och gjorde det som Marta sa till henne men hennes hjärna gick också på högvarv även om det var i det tysta. Hon funderade på hur hon skulle kunna överraska Jesus med något som han definitivt inte förväntade sig?

Tänk vad fantastiskt och bra det är att vi som människor är olika och också har möjlighet att formas åt olika håll. När en uppgift skall lösas, typ bjuda in lite vänner till en liten fest. Någon tar huvudansvaret för maten, någon fixar lekarna, men alla hjälps åt. Här i kyrkan är det samma sak. Vi har olika förmågor och gör olika saker, samtidigt som vi utvecklas och kan ta nya uppgifter, i en härlig gemenskap.

Middagen börjar i Betania. Marta och Maria har dukat bordet och när gästerna kommer kan måltiden börja.

Kom ihåg att på Jesu tid var kvinnans liv rätt annorlunda mot männens. Hon fick knappt lämna huset och när hon mötte främmande män så skulle hon vara helt täckt och fick inte prata med dem.

Men efter att maten dukats upp gick Maria fram till Jesus och satte sig i närheten och började lyssna. Jag tror inte att någon blev förvånad. Det hade ju hänt förr och Jesus verkade ju tycka det var ok. Men så hände något märkligt. Hon tog upp ett litet krus som hon gömt under tygerna, öppnade försiktigt korken och med varsamma händer började hon smörja in Jesus fötter. Alla tittade, först på Maria och Jesus, och sedan på varandra. Vad är det som händer? Så började de känna doften. Något som de normalt förknippade med pengar, mycket pengar. Doften från nardusbalsam [1]. En parfym som bara användes av de allra rikaste i landet. Marta och Lasaros tittade bestört på varandra. Vad gör hon? Vi vet inte om flaskan var Marias egen personliga eller om familjen hade köpt den tillsammans, att ha som en investering och kunna sälja när man behövde pengarna men alla i rummet tyckte att detta var ett fasansfullt slöseri. Alla utom Maria och Jesus. Mästaren tittade ner på Maria och log samtidigt som hon lite blygt tittade tillbaka och försiktigt besvarade hans leendet. Så knäppte hon upp tyget runt sitt huvud och släppte ut sitt vackra hår för att sedan försiktigt torka mästarens fötter med sina lockar. En kärlekshandling så stor att bara Jesus kunde ta emot den. Kanske förstod Maria vad som väntade honom och då slösade hon det finaste hon hade.

Nu kunde ju inte Judas längre hålla tyst. ”Hur kan du tolerera detta Jesus? Sätt stopp för galenskapen. Pengarna kan ju användas till så mycket mer.”

Känner ni igen er? Jag hade definitivt kunnat vara den som sa det, om jag varit med då. Jag tror det är mänskligt. Vi vill ju att våra knappa resurser skall utnyttjas så optimalt som möjligt. Ser vi oss om idag så slösar vi ju inte bara med pengar utan vi förbrukar vår natur och vårt klimat på ett ohållbart sätt. Själv kan jag titta mig omkring och se en massa saker som jag inte gillar, men är också fullt medveten om att i andras ögon är jag också väldigt långt från att vara perfekt.
Men…. Livet blir väldigt tråkigt om vi inte lyxar till det ibland.  En semesterresa med flyg, ett lyxigt restaurangbesök eller kanske inköp av en ny jacka trots att den gamla kanske skulle klara sig en säsong till. Som församling kanske vi tar in en riktigt dyr predikant, köper in gott fika till någon söndag eller åker på ett församlingsläger som ger stort underskott i kassan. Självfallet så måste vi sträva efter att hela tiden leva hållbart med vi får inte heller glömma visdomsorden från Galenskaparna ”Dä skall va gött och leva” åtminstone ibland. Vi får inte heller glömma bort att det bästa i livet är gratis.

I närheten finns också några av den tidens ledare, överstepräster, som med Gud i ryggen, började känna sig hotade. Inte bara utav Jesus utan också den där Lasaros, som blir allt mer och mer populär. Och när maktens män, med Gud i ryggen, säger att vi måste döda dem, finns det många som kan tänka sig att verkställa den dödsdomen. Vem kan kritisera någon som har fått sin position av Gud och därför står över oss andra? Jesus gjorde det hela tiden. Som en nagel i ögat på de religiösa ledarna, var han.

Och vet ni, det är minst lika viktigt för oss idag. Det är så lätt att vi nickar med när några av våra ledare tar ställning i viktiga frågor, men jag uppmanar oss alla att tänka själv, diskutera med andra och bilda dig en egen uppfattning. Det är inte bara en rättighet men också en skyldighet mot det samhälle som vi verkar i.

Så, det är inte palmsöndag om vi inte får höra texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han kommer genom fårporten, kanske tillsammans med lammen som är på väg till templet för att slaktas. Folket jublar Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung. Jesus rider på en åsna och alla förstår att här är det kungen som kommer. Och det är klart att Jesus njuter av stunden. Jag skulle till och med säga att han laddar sina batterier, på samma sätt som han gjorde i Betania kvällen innan, för han vet att han kommer att behöva allt för att klara det som komma skall senare i veckan.

Texten idag handlar verkligen om början på vår Herres sista vandring upp mot korset. En vandring mot döden, men som också blir en vandring mot livet. En vandring som tack vare honom erbjuds oss alla. Vi behöver inte ta spikarna på korset, vi behöver inte dra ut och evangelisera om vi inte känner att det är rätt, men vi måste vilja vandra kärlekens väg, hand i hand med Jesus.

Amen

[1] Vad är egentligen nardusbalsam? Råvaran var då, och är också nu för den delen, roten till växten Nardostachys jatamansi. En liten blommande växt som man hittar på Himalayas sluttningar, 3 – 5 000 meter upp.

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S  – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )

…

Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)

[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Vägen till korset, 2021-03-28 (Anders Johnson)

Mark 11:1–11

Det är Pesach [1], påsk. Det är nu det händer. Den allra viktigaste högtiden bland judarna. Alla som kan tar sig till Jerusalem. Lammet skall offras och det är fest.

Jesus har varit i Jerusalem på påskfirande många gånger tidigare. Han vet att det är en viktig vecka för många och han vet hur allt brukar gå till. Men i år är det en stor skillnad. Jesus är inte längre en i mängden. Han är en kändis. Det pratas om honom. Alla vet vem han är och han har många vänner men också en hel del fiender.
Jesus funderar säkert på hur folk skall märka att nu anländer han till Jerusalem. Och för honom blir det självklart, han skall rida in på en åsna.
Och …. Jag fattar ingenting…..

Dum som en åsna heter det ju och på limförpackningen kan man läsa ”Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna”.

Det visar sig efter lite googlande att det var drottning Kristina som lät införa ett åsnestraff i svensk skola 1649. Det var ett skamstraff som gick ut på att en elev som hörts tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som den skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar under lektionen efteråt. Så att åsnan var så korkad att hon inte pratade latin på rasten var inget som man visste på Jesu tid. Men däremot kunde ALLA på den tiden orden från Sakarja 9:9.
”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”
Så, om en kändis som Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, då förstår alla, och jag menar verkligen alla vad det är frågan om.

Nästa fundering måste ju ha varit hur han får fatt i en åsna och förmodligen är det inte konstigare än att han kände en åsnehandlare i byn där framme och kom ihåg att han brukade visa upp några fina exemplar utanför sin butik.
Så när sedan en av lärjungarna lånade en åsna och berättade vem som behövde den kanske ägaren helt enkelt tänkte att det var bra som marknadsföring att han levererade åsnor till den berömde Jesus.
Och det blir precis som Jesus räknat ut. Han rider in på åsnan och tas emot som en kung.

Men här kommer nästa konstiga sak. Ok att man skär av grenar och kastar ut löv på vägen men här står det att man kastar sin mantel på vägen, så att åsnan med Jesus på ryggen skall trampa på den. Det verkar ju både väldigt jobbigt för åsnan men tänk på manteln. Den måste ju gått sönder.
Det står i bibeln att Elia kastade sin mantel över Elisha, när han utsågs till profet. Här kommer den störste profeten. Då kanske han skall ha alla mantlar under sig och låta åsnan gå på dem.
Eller kanske är det så enkelt att i slottet, där fanns det gott om mattor för kungligheterna att gå på. Men för vanligt folk var detta en lyx som ingen hade råd med. Men de ville ju visa att han var deras kung och i stället la de sina mantlar på vägen, som ekipaget kunde gå på.

Hosianna, kommer från hebreiska och betyder ”rädda oss” eller ”kom med hjälp!” så egentligen så skriker folket till Jesus och ber om hjälp, men det har på den tiden utvecklats till en hyllning som man ofta använde till kungar och andra personer med makt.

Så Jesus använde ett litet tecken. Han red in i staden på en åsna och genast förstod alla vad det var frågan om. Alla förstod signalen. Den var supertydlig för folket i Jerusalem.

Och vi gör på samma sätt idag. Med olika attribut visar vi vem vi är. Många är rätt små.
Jag har två ringar på mitt finger. En slät visar att jag åtminstone är förlovad, så tjejer, ingen idé att sätta in en stöt på mig. Min andra ring är kantig med mönster. En ingenjörsring. Den berättar om min utbildning och något om vad jag troligen jobbar med.
Signaler som lätt tolkas bland de människor där jag normalt rör mig.

Kim, har du något attribut på dig? Så klart att Kim bär en skjorta med frimärkskrage. En fantastiskt tydlig signal till de flesta i vår tid att här kommer en präst. För så tänker nog merparten av människorna Kim möter på stan. Vi vet ju att den används även av pastorer, diakoner, biskopar och präster och signalerar att personen du möter har vigt sitt liv i tjänst åt Gud.

Väldigt mycket av det vi gör och bär skickar ut signaler om vilka vi är, och vad vi tycker är viktigt. Fundera ett litet tag vad du signalerar. Vad ser främlingen som möter dig på gatan? Vem ser vännerna och kollegorna på jobbet? Vem ser Kim när han möter dig på kyrktorget?

Jesus han visste. Han red in i Jerusalem som kung, folkets kung. Inser han, i detta ögonblick, att om några dagar kommer han att föras fram som ett lamm, slaktas på mänsklighetens altare, som ett offer för oss alla? Vi vet inte. Men det viktiga är att han lägger sitt liv i sin fars händer. Han följer den plan som ligger i hans hjärta.

Hur ser den plan ut som ligger i ditt hjärta? Har du vågat öppna på locket, rullat ut papperet? Har du vågat läsa?
Så klart. Det är inte så enkelt. Det kräver lite ansträngning. Vad är meningen med mitt liv, här och nu? Vad är Guds plan med mitt liv?
Jag uppmanar dig, jag uppmanar mig till att lägga lite energi på att hitta planen, som ligger långt här inne. Skriv upp på din att-göra-lista: hitta planen för mitt liv från nu och framåt.
Oj, det där blev ju jättesvårt.

Innan Jesus red in till Jerusalem så hade han varit aktiv i ca 2,5 år. Han hade skaffat sig lärjungar, han hade predikat, han hade helat sjuka, klarat sig ur knipa ett flertal gånger. Vi kan nog säga att Jesus var intelligent. Han hade gott minne. Han var också en naturlig ledare och han var framför allt en väldigt duktig predikant. Jag är helt säker på att Jesus, för det mesta, gillade det uppdrag han fått.

Det är samma sak för oss. Det som Gud lagt i våra hjärtan är inget tungt uppdrag. Han vill att vi skall må bra och få göra det som vi egentligen tycker är rätt kul. Så när du sitter där framför din att-göra-lista och ser texten ”hitta planen för mitt liv från nu och framåt”, tänk då:

  • Vad är det som ger mig positiv energi?
  • Vad är det som jag tycker om att göra och som andra tycker är lite jobbigt?
  • Vad är det som andra kommer till mig och ber om, samtidigt som jag tycker att det är roligt att få hjälpa till?
  • När jag gör det här så är det så roligt att jag lätt glömmer bort vad klockan är.
  • Om någon ber mig att berätta om det här, kan jag hålla på hur länge som helst.

Nästa steg blir så klart, nu när jag vet vad jag vill göra.

  • Hur hittar jag ett lämpligt sammanhang?
  • Vem behöver hjälp med det jag vill göra?
  • Vilka kan jag kontakta?

Just nu lever vi fortfarande i Corona. Det innebär att mycket inte är som vanligt. Vi kan inte göra det vi brukar och det blir mer tid hemma. Låt oss ta tillvara på de här månaderna innan vi alla blivit vaccinerade. Nu har vi chansen att planera framåt. Vad finns där inne i mitt och ditt hjärta som vi inte riktigt vågat ta fram?

Efter intåget i Jerusalem berättar texten att Jesus gick till templet där han tittade på allt. Sedan gick han tillbaka till Betania, för det hade hunnit bli sent. Det var första dagen för Jesus i det som vi nu kallar för stilla veckan. Men för honom var den helt annat än lugn.

Imorgon, måndag, äter Jesus förmodligen en rätt dålig frukost för han är hungrig när han passerar ett stackars fikonträd som inte hade någon frukt, eftersom det var fel tid på året. Jesus förbannar trädet och nästa dag är det helt dött. Sedan tar han sig in till templet för att ställa till med oreda bland försäljarna som växlade pengar och sålde duvor.

Onsdagen blir en dag med debatter. Främst med skriftlärda, fariséer och andra som gärna försöker sätta dit honom på ett eller annat sätt. I templet visar han också på den fattiga änkan som ger två kopparslantar, en förmögenhet för henne, och att hennes gåva är så mycket mer värd än de rikas, som ger av sitt överflöd. Jesus hinner också, på Olivberget, berätta lite om framtiden för sina lärjungar.

Nästa gång vi har möjlighet att träffas är här utanför kyrkan, på torsdagens Getsemanevandring. Då erbjuds vi först en kort vandring runt Farstaängen för att sedan dela den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar.
Stämningen kommer att vara en helt annan. Jesus följer fortfarande den plan hans far lagt i hans hjärta men den glada och segerrusiga stämningen från intåget i Jerusalem är långt, långt borta.

Låt oss be.
Herre nu kommer stilla veckan. Låt oss vara kvar i förberedelserna inför Jesu lidande men också se fram emot glädjen och segern i uppståndelsens under.

Amen

………………………………………………………………………………..


[1] Pesach  = Påsk hos judarna

Den firas till minnet av uttåget ur Egypten och befrielsen från slaveriet.

Pesach kallas också det osyrade brödets högtid, eftersom man inför uttåget inte hade tid att jäsa brödet.

Inom judendomen firas påsken till minne av judarnas uttåg ur Egypten. Högtiden inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Under påskens första två dagar håller man ”seder”, en symbolisk påskmåltid. Påskfesten pågår i sju dagar då ingen syrad eller jäst mat äts.

Efter uttåget så pågår en ökenvandring på 40 år där hela den vuxna befolkningen skulle dö.

Vägen till korset, 2020-04-05 (Kim Bergman)

Matt 21:1-11

Palmsöndagen

Vi är inne i tredje söndagen i karantänen, som även sammanfaller med 6:e söndagen i fastetiden. Jag funderar på om det skulle gå att se några likheter, om det skulle kunna vara så att vi istället för att förbanna mörkret, tänder ett ljus. Kan vår tilltvingade karantän, få förvandlas till en frivillig fasta?

Jag funderar hur Gud möter vår nöd. Jag ser kyrkoåret och fastan som ett sätt där Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Som bekant så lever vi just nu i en tid där hela värden står inför nöd.

Jag tänker att det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden, är att han greps av medkänsla för dem som lider, med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte vill veta av.

Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Det var en av Jesu uppgifter här på jorden, att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för oss, som på olika sätt nu hamnar i radioskugga.

I vår text idag så förstår vi att människor har kommit ut på gatorna för att hylla Jesus som rider in på en åsna, just som profetian sagt. En mäktig scen, alla var där, för vem skulle inte dras med om man hade det minsta hopp om att här kommer befrielsen.

För några dagar sedan så satt jag i ett samtal, där en person uttryckte sig så här: Jag har trott på Gud hela mitt liv. Varför drabbas jag lika som den som inte tror?

Jag tänker att det var säkert många som kantade gatorna den där dagen då Jesus drog in i Jerusalem. Säkert var det många som verkligen trodde, men även de som tvivlade men alla fick samma chans att se Jesus.

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icke-troende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att tro på Gud är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik, eller klara sig frisk genom den pandemi som härjar över jorden.

Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv.

Att tro på Gud innebär att jag aldrig behöver möta medgång eller motgång ensam. Det finns en som går med mig, gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas. Men framtiden bär en tillit för evigheten.

Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Där uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande stärker och övar oss inför de stunder vi behöver hopp.

Livet som sådant kommer alltid att drabba oss människor, oavsett om jag bär en tro eller inte, på samma sätt som ett regn faller över alla som är i skogen. Den som är scout kanske bygger ett vindskydd. Att vara redo är ingen garanti för att man inte blir blöt, men det ökar förutsättningar att klara av situationen.

Jag tänker att min tro på Gud, inte skyddar mig mot att bli sjuk, men det ger mig en kraft som hjälper mig att klara av det

Tillbaka till fastan, eller karantänen. Hur ser fasta ut för dig och mig? Vad innebär det? Skulle det vara möjligt att använda karantänen till att utforska fastan?

En viktig sak som jag har tänkt på är att bara för att man är 70+ och i karantän, betyder inte det att man är sjuk eller hjälplös. Att mycket av kyrkans vanliga verksamhet är på sparlåga, beror ju på att vi vill skydda vår aktiva 70+-grupp.

Jag tänker att fastan är ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Om jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att inte träffa andra människor, vet jag vad det innebär att vara ensam.

Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar.

Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som kan förändra.

Fastan ger oss tid för Gud och utmanar oss att växa som individer. Den skapar utrymme i våra liv. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag.

I vår påtvingade karantän sker samma sak. Det kommer att orsaka förändring i vårt liv, vårt sätt att vara kyrka. Kanske bidrar det till att vi blir ännu mera kyrka.

Att fasta är som en förberedelse. Efter fastan har vi stora högtider och efter det kommer det tider av tillväxt. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. På samma sätt som jorden behöver sin vinter för att åter kunna bära gröda, så är fastan en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot budskap från Herren.

Vem vet, kanske är det till dig han kommer nästa gång och vill låna en åsna. Herren behöver dig.

Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Att vara i karantän kan vara en tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att vara i karantän kan vara att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Tob 12:17
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud.”