Etikett: Vårt dop

Vårt dop, 2022-06-19 (Anders Johnson)

Joh 1:29-34

• Vi föds, vi tar vårt första andetag och snart får vi vår första måltid i form av mammas mjölk.
• Det blir fest och vi får ett namn.
• Till våra föräldrars stora stolthet tar vi våra första steg.
• Vi börjar i skolan och växer en hel dm.
• Till slut tar vi studenten och känner oss nästan vuxna. Kanske flyttar vi också hemifrån i samma veva.
• Vi slutar plugga och börjar jobba.
• Vi kanske gifter oss.
• Vi kanske får vårt första barn.
• Så plötsligt en dag flyttar äldsta barnet hemifrån.
• En dag har du möjlighet att sluta jobba för att få pengar. Du blir pensionär.
• Ditt hjärta slår sist sista slag och alla dina vänner samlas för att ta farväl.
En mängd tillfällen som förändrar livet och där vi definitivt känner ett före och ett efter.

I texten har vi hört om Jesu dop. Absolut är det här också ett före och efter. Jesus är en snickare med en lite spännande barndom bakom sig. I och med dopet tar han nästa steg och blir den store profet och vägledare han redan från början var utsedd att vara.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som är döpta som vuxna. Ett nytt steg i livet. En känsla av att kunna vända blad och flytta fokus. Men också ett sätt att aktivt få vara med i ett sakrament, instiftat av Jesus och buret av kyrkan ända fram till idag.
För den som bestämmer sig för att låta sig döpas bekräftar ju sin kärlek till Gud och vill leva med honom resten av livet.
För mig som är barndöpt så är ju handlingen mer en önskan av min mamma och pappa att Guds omsorg skall följa mig genom livet.

För de som blev döpta i Jordan, samtidigt som Jesus, fick de också en annan bieffekt. De blev faktiskt lite rena på utsidan. Det var inte bara den inre smutsen som försvann med vattnet utan också lorten på utsidan.

För oss idag är det relativt lätt att hålla oss rena och fina på utsidan. Tvål och vatten finns överallt, både för kroppen och våra kläder. Men hur gör vi med insidan? Vad är vår strategi för att ta hand om det som skaver och gör ont? Min sätt är enkelt. För allt det lilla, glöm bort att det finns. Fungerar det? Nja… Det är lite som hemma. För varje dag ser man inte att det blir lite mer och mer damm och smuts, men efter ett par veckor så inser man att nu måste man städa. Dammsugaren åker fram.
Men hur hanterar vi den inre smutsen? Problemet kanske är att det tar lite längre tid innan det börjar bli ohållbart och man märker att man bara trampar omkring i sin egen lort. Precis som på utsidan måste vi ge städning av insidan lite tid. Vara i stillhet och låta andligheten växa, vara med Gud. När och var känner du störst gudsnärvaro i ditt liv? Är det när du sjunger i kyrkan eller när du servera soppa på torsdagarna, på dina dagliga promenader i skogen eller kanske i fåtöljen med en god bok? Insidan är lika viktig som utsidan, så ge också insidan lika mycket tid som utsidan.

Men dopet handlar ju inte bara om att bli ren utan också om en vilja att leva med Jesus. Hur behåller vi den hjärtats längtan att få vara nära vår skapare, tillhöra hans gemenskap och känna hans värme och beröring?
Svaret ligger nog mest i vår egen vilja. Han är alltid redo att ta emot oss, både när livet flyter på och allt känns bra och när vår värld rasat samman och vi inte ens längre klarar att be.
Matt 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Vi behöver alltså varandra för att klara av att vandra i ljuset av vår tro. Vi har ett ansvar att träffas, umgås och be. Ansvar för att vi har en levande och aktiv församling här i Farsta, men också levande OAS-grupper som inte bara städar och fixar en massa praktiskt utan också nyfiket lär känna varandra och ser och saknar en vän som inte längre är med på samma sätt.
Men att leva som kristen skall inte vara så svårt.

För många år sedan åkte jag flotte på Klarälven.
Dagen började med instruktioner och material. Vi höll säkert på i flera timmar att bygga vår flotte och det var med spänd förväntan som vi sedan kastade loss. Vi hade störar att knuffa oss bort från stranden, när vi kom lite för nära så vi riskerade att fastna, men mesta tiden kunde vi bara sitta där och njuta av resan och det som passerade oss bredvid älven.

Ibland kan det kännas som det kristna livet är som den där flotten.
Vi behöver några år för att bygga vår botten. Se till så att den har en bra flytkraft och att den kan ligga i länge utan att den börjar lossna i kanterna. Så, är det dags att kasta loss, och kanske är det dopdagen, för den som döper sig som vuxen. Sedan kan man följa med i flodfåran, njuta av resan samtidigt som man måste vara uppmärksam och agera när man riskerar att fastna i strandkanten eller i ett bakvatten.
Visst låter det enkelt och rätt härligt, att bara glida med. Samtidigt så vet vi ju att skall det bli något gjort så måste vi ju ta i lite grann. Tillsammans är vi ju Kristi kropp här på jorden och en kropp mår bra av att arbeta, samtidigt som en knopp mår bra av att tänka.

Till sist:
För några dagar sedan fick jag ett samtal när jag var ute och tog en bensträckare mellan två möten. Det var Kantar Sifo som undrade hur jag tänker rösta i höstens val. Jag svarade sanningsenligt att jag hade ingen aning. Tror aldrig att det varit så svårt. Just nu finns det egentligen inget parti jag skulle vilja rösta på. Rösta måste man ju så jag har en känsla av att min knopp kommer att jobba en hel del med den frågan under sommaren. Kanske kommer jag att hitta svaret om jag börjar i dopet. Vem vill jag vara? Vad är viktigt? Hur skulle Jesus gjort?

Amen

Vårt dop, 2021-06-06 (Kim Bergman)

Om man googlar på hur länge man klarar sig utan vatten, så brukar man säga ca tre dagar. Att få tillgång till rent vatten är livsviktigt. Har ni tänkt på hur olika vatten kan vara, och hur många olika saker man kan använda det till?

Vatten kan vara energigivande, från början med små vattenhjul för att driva kvarnar, till dagens stora turbiner som förser städer med energi.

Vatten kan vara avgränsande. Floder bildar gränser, hav blir barriärer, och förr i tiden byggde man vallgravar för skydda sig mot främmande makter.

Vatten kan även vara broar och vägar som förbinder. Visby ligger mitt ute i havet. Det var en knutpunkt som var lätt att nå från så många olika ställen. I Jämtland så vet jag att på vintern då sjön fryser till, plogar man upp en väg, som blir en genväg på flera kilometer.

Vatten kan förekomma i så många olika former, från det vidsträckta havet, till den lilla vattenpölen efter ett stilla sommarregn som speglar himlen. Ibland upplevs vattnet mörkt och otillgängligt, andra gånger lockar det med en känsla att man bara vill slänga sig i det och njuta.

Ibland sipprar det fram ur dolda sprickor i urberget, andra gånger dundrar det fram med urtidskraften från ett mäktigt vattenfall. Ibland är det som dimman som nästan omärkligt fuktar vår hud.

Ibland så serveras det till besvikna barn som måltidsdryck, andra gånger är det smakbärare för den söta saften, oftast kolsyrad, eller uppskopad med handen ur den porlande fjällbäcken.

Ibland använder man vatten för att släcka en glöd.

Vattnet är nästan alltid flerbottnat. Vattnet kan kväva och spola bort, men samtidigt bära och ge liv.

För oss i ett av världens sötvattenrikaste länder, har vi aldrig långt till friskt vatten. Vi vrider bara på en kran, och kan kosta på oss lyxen att spola ett tag så att temperaturen blir den vi vill ha. I andra länder går man kilometervis för att hämta sitt vatten.

Känner ni igen bilderna?
Och det är nu som jag säger att på många sätt är det detsamma med Gud.

Naturligtvis så kan en människa klara sig mer än tre dagar utan Gud. Prova att under tre dagar se om ni kan undvika att komma i kontakt med Gud, höra talas om det, eller själv snudda vid tanken på det gudomliga i en natur som sprider liv.

Har ni tänkt på hur olika man kan tänka sig Gud?

För mig är Gud energigivande, många gånger en drivkraft till det jag gör och hur jag handlar och vilka beslut jag tar i livet. Jag vet att Gud kan vara en skiljefråga, där det finns de som säger att man inte tror och andra att man tror. För mig kan Gud få vara det vatten som bygger broar, och min tro får vara den båt som vi kan samtala i. På samma sätt som vattnet har olika skepnader, så har tron lika många vägar. Som det sipprande vattnet från den hårda stenen, eller den forsande floden.

I vår del av världen är tron inget konstigt. För någon lika naturligt som att vi har rinnande vatten i alla hus. För oss kräver det nästan ingen arbetsinsats för att komma i kontakt med en kyrka. Och nästan dagligen så kan vi komma i kontakt med något som påminner oss om att det finns människor som tror.

I andra delar av världen blir du fängslad eller dödad om du söker din tro. Här finns ingen respekt för andras tro.

I kyrkan är vattnet en naturlig bild. I den gammaltestamentliga tiden så var vattnet en symbol för oro, och vi läser om hur Jesus stillar stormen och går på vattnet.

I det baptistiska dopet, är vattnet symbolen för det nya. Vattenytan är gränsen som passeras. Den som döps sänks ned helt under ytan, för att i ett kort ögonblick nästan sväva viktlöst, buren av vattnet men ändå utestängd från vår värld, för att ögonblickligen lyftas upp till ett nytt liv.

Vatten ger liv, och som barnets saft är det en smakbärare. Jag tror att Gud är som vattnet, som kan ge liv och smak till det som är torrt.

Den spruckna krukan

Det var en gång en vattenbärare som varje dag gick hela vägen ner för berget för att hämta vatten åt sin herre. Över axlarna bar han ett ok med två stora ler-krukor och dem fyllde han med vatten från floden vid bergets fot. Sedan gick han hela vägen uppför berget igen med de fyllda krukorna.

Den ena lerkrukan var hel och fin, men den andra hade en spricka i sig och under den långa vägen från floden till bergets topp hann hälften av vattnet läcka ut. Så när vattenbäraren kom fram, var krukan bara halvfull.

Efter många år av detta började den spruckna lerkrukan känna sig väldigt illa till mods och till slut stod den inte ut längre utan utbrast: – ”Jag är så ledsen för att jag inte kunnat klara det som den hela lerkrukan kunnat. Kan du förlåta mig?”

Då svarade vattenbäraren: ”Vad skall jag förlåta dig för?”

– ”Ja, men alla dessa år har du burit mig upp för backen troget, varenda dag, och ändå har jag alltid bara varit halvfull när vi kommit fram. Ett så stort arbete du har haft bara på grund av mig.”

Då log vattenbäraren och sade till lerkrukan:
– ”Se där, stigen nerför berget. På ena sidan är det helt tomt. Där har jag burit den hela krukan. Men se på den andra sidan. Där växer det fullt med blommor. Det var den sidan jag bar dig på. Blommorna växte där så vackra och så granna tack vare allt vatten som läckt från dig. Men på den perfekta lerkrukans sida finns inga blommor.”